onsdag, mars 16, 2016

Produktivitet, realism, solidaritet

Anförande på Manifest Årskonferanse 2016, Oslo

 
Tack för möjligheten att vara här.

Idag tänkte jag ta några minuter av er tid för att påminna om att det vi kan kalla den nordiska modellen inte går under för att några av dem som jobbar i den råkar se ut som jag, men att den kan göra det om det är alltför många som lägger sin energi på att oroa sig för just det, och därmed missar en massa verkliga hot.

Just nu är det till exempel väldigt populärt i debatten med olika förslag under rubriken ”sänkta trösklar”. Idén är att det som hindrar människor som nyligen eller tidigare har kommit från andra länder, från att komma in på arbetsmarknaden – det är alltför goda arbetsvillkor, alltför hög lön. Sånt som skapas av arbetsmiljölagar och tariffavtaler. Därför behövs det, som Svenskt Näringsliv, alltså NHO i Sverige, har kört en kampanj om, fler så kallade ”enkla jobb”. Man måste ”sänka tröskeln” så att människor får jobb istället för pengar från det offentliga. Bättre att ha låg lön än ingen lön. Och så vidare. Jag är säker på att ni känner igen detta.

Det är ett enkelt och tydligt resonemang. Men det är ett resonemang med många problem. Framför allt att det är fel.

Det är fel att lägre löner i regel ger fler jobb.

I den kampanjen som jag nämnde, av Svenskt Näringsliv, så pratar man till exempel om det stora problemet med att Sverige har lägst andel så kallade ”enkla jobb” i hela EU. Det har snappats upp av ledarskribenter och politiska partier på högerkanten, som säger saker som att Sverige är sämst på ”enkla jobb”.

Ja, enligt den statistik de använder så finns det länder som har större andel ”enkla” jobb. Det är till exempel Cypern, Lettland, Spanien. Är det så att de här länderna har väldigt låg arbetslöshet, hög sysselsättningsnivå och en allmänt tipp-topp ekonomisk utveckling? Inte helt. Tvärtom har ju just Sverige en hög sysselsättningsnivå. I genomsnitt och faktiskt också bland utlandsfödda. Samma gäller för Norge. 

Ser man ytterligare lite närmare på den statistiken, visar det sig förresten att de ”enkla jobb” som Sverige är sämst på, det är jobb som toalettföreståndare eller en sån som trycker på knappen i hissen. Ser man snarare på jobb som inte kräver formell utbildning – vilket är mer rimligt om man tänker i termer av att någon snabbt skulle kunna börja på det jobbet – till exempel butikspersonal och städning, då finns det många sådana i Sverige också. Det är tunga arbeten som ingen blir rik på. Men, om man har kollektivavtal så tjänar man i alla fall en anständig timlön i relation till genomsnittet.

Här har högerdebattörerna identifierat en sådan här tröskel; ett hinder. Vi måste sänka det första trappsteget för att de stackars utlänningarna ska kunna ta sig upp. Men igen: det stämmer ju inte heller. Jämför man svenskar med låg formell utbildning med samma grupp i säg USA, där ingångslönerna kan vara extremt låga, då ser man att det är faktiskt högre sysselsättningsgrad också för den gruppen i Sverige. Dessutom är hela den här idén att man kan klättra mer för att man börjar i källaren och det finns fler trappsteg, också det just en idé. Det är inte så. Social rörlighet, om man är intresserad av det, är större i länder som Sverige och Norge, än i USA – precis som ni har hört flera peka på tidigare idag.

Så det blir alltså lite grann som en nordisk högerkampanj för vikten av att bli bättre på att vara dålig.

Det tycker jag inte att man ska köpa.

Jag skulle istället vilja resonera kring frågan om arbetsmarknad och integrering, med utgångspunkt i tre ord eller begrepp. Det är produktivitet, realism och solidaritet.

Ok, först produktivitet då. Både domedagsprofeter som vill kalla sig ”invandringskritiska” och mer nyliberala låglönentusiaster – ja, de grupperna sammanfaller delvis men inte helt – brukar komma in på det här med produktivitet. Invandrare, flyktingar antas vara lågproduktiva. Då måste man antingen stoppa dem eller möta dem med ”enkla” jobb och låga löner. Är tanken. 

Men… inte en särskilt bra tanke. Produktivitet är nämligen framför allt ett socialt förhållande, snarare än en individuell egenskap. Det är i kombinationen av arbetsorganisering, infrastruktur samt skicklighet som någon har skaffat sig genom formell utbildning och konkret erfarenhet som produktionen av varor och tjänster blir mer eller mindre effektiv. Det är inte en amulett som man får vid födseln och sedan bär runt på.

Om man till exempel placerar högproduktiva svenska eller norska industriarbetare på den indiska landsbygden, kommer deras produktivitet att sjunka drastiskt. Men det är också så att om järnvägstrafiken, utbildningssystemet eller vårdapparaten havererar, så kommer det att ha negativa effekter på produktiviteten inom detaljhandel och verkstadsindustri.

Också produktiviteten hos de människor som idag kommer till Sverige eller Norge kommer att vara beroende av den relation de får till arbetsmarknaden. Tas tidigare yrkeserfarenhet tillvara? Ges möjligheter till att komma in i en upparbetad arbetsgemenskap? Finns det möjlighet till kompletterande yrkesutbildning och arbetsplatsbaserad praktik?

Den höga produktiviteten i nordisk ekonomi är något komplext som har byggts upp i gemenskap. Frågan blir om vi klarar att utvidga den gemenskapen på ett bra sätt.

Det som krävs då är samhällsorganisation och investeringar. Självklart betyder alla investeringar en kostnad i början. Det kan handla om språkupplärning. Det kan handla om att få in fler som efterlängtade kollegor i tidspressad offentlig verklighet. Det kan handla om att se till att det byggs tillräckligt när befolkningen ökar.

Men det är inget som kan lämnas över till fria marknadskrafter. För då blir det minsta motståndets väg. Och då får vi, som i den norska byggbranschen till exempel, att man får oseriösa firmor som har många väldigt billiga korttidsanställda, istället för att öka sin produktivitet.

Jag vill tillägga en sak här. I svensk debatt används ibland skräcksiffran – det tar åtta år innan flyktingar kommer in på arbetsmarknaden. I Norge såg jag att det gjordes stor poäng av att hälften inte är i arbete efter tio år. Det här är alltför långa tider. Jag såg vad åtta, tio år av arbetslöshet, meningslösa jobbsökarkurser och tillbakasända jobbansökningar gjorde med mina föräldrars självförtroende och livskvalitet, innan de till sist fick jobb i Sverige en gång i tiden. Och jag ser idag med viss smärta på vad det har gjort med deras pensioner, efter ett långt och slitsamt arbetsliv.

Vi vet att det finns omfattande diskriminering. Vi vet att utlandsfödda betydligt oftare jobbar inom yrken som de är formellt överkvalificerade för. Vi vet att det finns massa andra problem. Men när någon tar upp det här med åtta år som antydan om att invandrare är en börda och inget mer, då behöver man inte bara påminna om människorna bakom de siffrorna, utan också om att för en blond och blåögd unge som föds nu i dagarna, så tar det inte några åtta eller tio år att komma in på arbetsmarknaden;  det tar arton, tjugo.

Hur som helst, poängen är: Det handlar inte om att göra något okänt i ett laboratorium – det handlar om att anpassa ett välfungerande samhälle till att det bor fler människor i det. Och till skillnad från en del andra länder så finns det gott om pengar i våra nordiska länder. Investeringarna kan göras. Frågan är om vi vill det och om vi förmår det politiskt.

Och det för oss på sätt och vis till det andra begreppet jag ville prata om – nämligen realism.

Ni vet hur det har låtit.

En flyktingpolitik som förhåller sig till andan i internationella konventioner; konventioner som kom till som ett svar på att tiotals miljoner människor miste livet? Inte realistisk!

Men det realistiska – om ordet ska ha någon mening – är ju att ha verkligheten som utgångspunkt. Verkligheten är att tiotals miljoner människor är på flykt; fler än någon gång sedan andra världskriget. Och många rör sig på grund av extrema orättvisor. Ett fåtal kommer hit. Det är helt orealistiskt att tänka att det inte ska ske. En realistisk politik är att förhålla sig till det, istället för att tänka sig en situation där det inte sker – att ha fokus på hur istället för om.
 
Frågan blir då: vad ska vi göra för att en del saker som vi tycker är bra ska kunna bevaras och utvecklas, när det kommer nya människor. Välstånd, välfärd, trygghet, relativt stor jämlikhet, också jämställdhet, likestilling. Då är mitt budskap detta: både svaret: ”stäng och barrikadera gränsen” och svaret ”sänk löner och arbetsvillkor och låt marknadens osynliga hand fixa till det”, båda de är just orealistiska. I alla fall om tanken är att vi ska slå vakt om 'svenska värderingar' eller ’norske verdier’.

Om några av världens mest utsatta knackar på din port och ditt svar är att stänga dörren hårt och säga att de har säkert ’blitt båret inn på gullstol’, då är det nåt som händer med dig. Då är det någonting som förändras och går sönder innanför den där porten. Det är orealistiskt att tro annat.

Lika orealistiskt är att tänka sig att man kan ha ett parallellt system där det finns vissa arbetsuppgifter, vissa arbetsplatser, vissa sektorer där det är usla villkor och rå marknadsmakt som gäller, men tro att det inte kommer att undergräva den nordiska modellen på resten av arbetsmarknaden, eller snarare i hela samhället. Orealistiskt.

Och det för mig till det tredje begreppet jag vill tala om, nämligen solidaritet.

För när vi pratar om det som är värt att slå vakt om, värt att utveckla i den nordiska modellen – så är solidaritet en absolut kärna. Det är med solidariteten som grundidé som välfärdsordningarna stegvis byggdes ut. Alltså: varför ska jag vara med när någon annan är sjuk. Jo, för att alla andra är med och betalar om jag blir sjuk. Varför ska du betala för barnbidrag även om du inte har barn. Jo, för att du har nog gamla föräldrar, och då hjälper också barnfamiljerna till, när de inte klarar sig. Och i den här processen vinner vi bägge mycket mer än bara den där eventuella utbetalningen. Vi vinner trygghet och gemenskap.

Solidariteten har också alltid funnits med som avgörande för att streta emot tendenser till växande skillnader i inkomster och möjligheter.

Vad betyder kollektivavtal, jo, att vi som gör just det här jobbet tillsammans behöver inte hela tiden tävla med varandra, och vi behöver inte pressa varandra med sänkt lön.

Inget av det där har någonsin varit självklart eller enkelt. Det har varit resultatet av tjat och av dragkamp – och när man inte tjatar och inte drar, då blir det andra krafter som flyttar fram positionerna.

Det farligaste giftet mot solidariteten har alltid varit utpekandet av någon grupp, gärna en som är extra synlig och som har en redan utsatt position, och säga, de där, de kan man väl inte lita på, de kan väl inte vara med.

Om de som gör samma jobb kan spelas ut mot varandra av arbetsgivaren, då är det lätt hänt att allas rättigheter snart blir ifrågasatta. Det är också precis det som sker nu.

Å ena sidan blir invandrare och flyktingar stigmatiserade från det att de sätter sin fot i Norge, å andra sidan blir den underordnade positionen ett sätt att utnyttja den gruppen till att angripa löner och rättigheter som har vunnits av tidigare generationer arbetande i Norge eller Sverige.

Jag har pratat om utmaningar runt produktivitet, realism och solidaritet. Vad är svaret? Jo, fackföreningsrörelsen -- fagbevegelsen, fagbevegelsen, fagbevegelsen.

För det första. I välfärdsekonomier som Norge har fackföreningsrörelsen spelat en avgörande roll för modernisering av produktionsapparaten och arbetslivet. Det att hålla uppe anständiga lönenivåer och få med så många som möjligt under kollektiva avtal, och även att aktivt bekämpa arbetsvillkor som är farliga eller förnedrande, det har gjort de nordiska länderna till mer välmående länder. Det finns inget skäl till att kompromissa med den utgångspunkten.

För det andra. En realistisk, fungerande integreringspolitik måste inbegripa facket och fackföreningsrörelsens ideal. Det är ingen som ”går med” i den nordiska modellen genom att klara av ett skriftligt test. Däremot byggs gemenskapen genom tusentals små händelser. Det byggs genom att man gör samma saker. Människor knyter ihop små bitar av sina liv med varandra, skapar felles minnen, saker att vara stolta över eller arga på. Det finns inget bättre sätt att få till just den processen, än att bli välkomnad till en arbetsgemenskap och samtidigt ta ansvar för det, alltså för sig själv och andra.

Och då är jag egentligen inne på det tredje. Alltså solidariteten. 

Vi såg tidigare här, i den korta filmen, vad som karaktäriserar utlandsfödda arbetares situation. Längre arbetsdagar, sämre lön, farligare jobb. Det är både ett resultat av och ett hinder för en större organiseringsgrad.

Här menar jag att norsk och svensk fagbevegelse har ett jobb att göra – också för sin egen skull. Det är det som poängen med solidaritet – det är ett upplyst egenintresse, felles kamp för felles interesser. När det gäller de som är allra längst ned så har nog fagbevegelsen inte helt hängt med.

Om vi ser att det är olika välgörenhetsorganisationer eller kyrkor som ger ett stöd till arbetande människor som är där nere, då är det ett dåligt tecken, en varningssignal. För då är vi tillbaka 100 eller 150 år i tiden. Då får vi en utveckling som inte är baserad på arbetarrörelsens värderingar och då får vi något annat än den nordiska modellen. Och då blir också väldigt många av er, av oss, som är här inne förlorare.

Det finns gediget faktastöd för det: Försvagad fagbevegelse betyder överallt detsamma: större löneskillnader, mindre stöd för generella välfärdsordningar, mer till dem som tillhör de allra översta procenten. Alltså ett kallare, mer orättvist, mindre modernt samfunn.

Alternativet till det är en progressiv rörelse som bygger arenor där det blir mindre viktigt vad du har på dig, vad du äter, vilken gud du tror eller inte tror på; och mer viktigt vad du gör för att försörja dig, med vem, och under vilka villkor. En rörelse som förstår, att den som behandlas som en jämlike, också kan bli en medkämpe, för ett rikare och mer rättfärdigt samhälle.

Det mina vänner, är också vår tids frihetskamp.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Inte utan intresse, förvisso, men känns som "parlamentarikervänstern" är lite väl intrasslad i en sorts nostalgisk tillbakablick. Förvisso är det sant detta att facket behöver komma närmare samhällets realiteter för att fungera, fast jag tror ändå att problemet är den representativa demokratin. Det är inte så värst många som fortfarande tror på detta system, och de är allt färre. Det är en gång så att denna "representativitet" alltid slutar med osund distans mellan folk och "folkvalda", korruption, osv.

Facket och partierna funkar helt enkelt inte, de representerar ett avstånd till folket och verkligheten (och med åren ett allt mer dogmatiskt eller alienerat förhållningssätt till saker och ting) som gör att vi är där vi nu är.

Jag tycker det är intressant att följa dig, men saknar än så länge tillräckligt med vilja att vilja ta klivet ur "V"/.../..., eller systemet helt enkelt. Känns för mig som du fortfarande resonerar för mycket innanför dagens system, eftersom jag inte ser vad som rent historiskt ligger till grund för en fortsatt tro på detta "representativa" system.

Samtidigt ser man att dagens system är ännu mer omfattande än någonsin, knappast någonsin har ett system varit såpass allestädes närvarande, knappast någonsin har det varit en sådan konformism, så då kan man ju undra varför vi i dag skulle kunna komma ur dagens system och förhindra våran civilisations undergång? På romartiden var det ju rätt många som levde utan att ha en sådan systemnärvaro i sina liv, och går man bara 50-100 år tillbaka i tid var systemnärvaron fortfarande relativt liten jämfört med i dag - så frågan är kanske om det återstår plats för det som behövs.

Fast finns väl hopp i Italien med 5S-rörelsen som verkar försöka tänka utanför gamla fyrkanter, och finns väl hopp andra ställen också, ... Men ser ju ganska dystert ut många ställen, Sanders kunde ju väcka visst hopp, men han är ju ändå lite för gammal för att direkt åstadkomma systemförändring, även om han kommer från New England som onekligen är ett område som skiljer sig åt lite och är mer demokratiskt vitalt än andra områden i USA. Den "representativa" erans storhetstid ligger bakom oss, och borde följas av annorlunda tänk och direktdemokrati, och möjligen hade Sanders kunnat vara en bit på vägen, ändå. Fast nu lär det ju bli Clinton-Trump i USA.

Dessa gamla strukturer, dessa gamla fack, dessa gamla partier, dessa gamla konstruktioner, ...

M E, tidigare V-medlem, som nog föredrar ett system där folket bestämmer genom direktdemokrati, kombinerat med https://en.wikipedia.org/wiki/Sortition - våra samhällen har förändrats rejält sedan början av 1900-talet, tiden är mogen för att sluta "ledas" av "representanter", tiden är mogen för ett samhälle bättre rustat mot alienation och manipulering, tiden är mogen för ett samhälle där det inte är möjligt att göra som Tsipras gjort, ett samhälle där ett upplyst kollektiv träder fram istället för tveksamma individer som Tsipras/Iglesias/Merkel/Frauke Petry/Jimmie Åkesson/...

Fast just nu ser det ju lite dystert ut med Tyskland som återgår till sitt destruktiva förflutna, Merkels imperialistiska ambitioner verkar ju leda direkt till https://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativ_för_Tyskland osv. (och Schröder slog väl an tonen, så att säga) ...

Men hoppet är det sista som lämnar en :)

Simsalablunder sa...

Att idag förespråka direktdemokrati när människor mer än någonsin tror på allehanda "experter" utnämnda av en minoritet vars bevekelsegrunder är dolda för flertalet, är nog ytterligare en irrväg som bara förstärker nyliberalismen redan allt för starka söndringskraft.

Direktdemokrati kan kanske fungera om det finns stor genomlysning av hela samhällets alla makthavare och maktstrukturer, hur de arbetar och påverkar oss osv. tillsammans med en ordentligt aktiv och upplyst befolkning. Men dithän är det så långt att direktdemokrati istället blir en utopi vars diskussion flyttar fokus från att belysa de reella problem som finns idag och som måste lösas å det snaraste, helst igår.

En av de absolut viktigaste uppgifterna är att få människor att bli insatta i vad som de facto hindrar genomförandet av en progressiv mänskligare politik, få dem att förstå att det idag finns lagar och regler som instiftats de senaste decennierna vars syfte är främst att hindra genomförande av progressiv mänskligare politik.

Det finns en ofantlig mängd sådana hinder baserade på ekonomiska villfarelser som kan härledas till neoklassiska ekonomiskolan och dess extrema politiska marknadsidealism, vars sagoberättelser om hur samhällsekonomin fungerar idag tas som vetenskap av flertalet då dess förespråkare lyckats institutionalisera villfarelserna på snart sagt alla nivåer.

För att komma åt detta måste mothugg mot dumheterna till och upprepas vid varje tillfälle som ges, precis såsom den neoklassiska skolan och dess nyliberaler gjort.
Människor förstår instinktivt fundamenta som att -någons utgift blir någon annans inkomst. De förstår att realt värde skapas genom att människor arbetar (utan att definiera själva arbetet). De förstår att ofrivilligt arbetslösa är mer produktiva om de tillåts arbeta än om de tvingas vara arbetslösa osv.

Detta är grundbultar i ett inkluderande fungerande samhälle, men människor tänker inte i de banorna eftersom de matats med helt andra berättelser om hur vi "inte har inte råd" och att "detta är komplicerade saker" som förstås kräver "experter" som inte förklarar något utan bara påstår en massa som sedan inte följs upp.

Detta "vi har inte råd"-tänkandet är idag lika vanligt inom en odefinierad vänster, där även de kan, utan att blinka, ställa kostnader i nominella termer mot varandra och utifrån det sedan påstå att vi inte har råd trots att verkliga resurser (människor villiga att arbeta mot rimlig lön) finns tillgängliga att skapa reala värden. Svenskt Näringsliv tycker förstås inte om att bli av med rätten att bestämma vad som är värdeskapande arbete, men varför ska man lyssna till denna feta katters klubb?


Ett färskt exempel på där man uttrycker sig inom det falska paradigmet "vi har inte råd" är artikeln i ETC "Råttorna på Dramaten – vilken möjlighet!" där skribenten ställer satsningen -fri entré på museer mot att -låta Dramaten turnera ute i landet under tiden dess lokaler renoveras. Ett motsatsförhållande målas upp som inte alls finns, eftersom båda satsningarna främst kräver verkliga resurser i form av människor, som det dessutom finns specifik tillgång på, dvs skådespelare m.fl.

Men ändå hamnar man i det bakomvarande felande antagandet att någonstans har "vi har inte råd" med både Dramaten turnerandes och gratis museum, vilket är grundat i usel ekonomisk neoklassisk teoribildning som är en policyskapare för genomförande av nyliberalism, men som många inom en odefinierad vänstern inte känner till.

Det krävs ett ordentligt uppvaknande ur detta grupptänkande, vilket kan ske om man konsekvent påpekar att vi visst har råd och varför vi har råd, nämligen pga de människor som är mer än villiga att skapa reala värden, om vi tillåter dem att göra det.

Anonym sa...

(sorts replik till Simsalablunder:)
"För att komma åt detta måste mothugg mot dumheterna till och upprepas vid varje tillfälle som ges, precis såsom den neoklassiska skolan och dess nyliberaler gjort."
Göra precis som "motståndarsidan" alltså... Däri ligger något av problemet som jag ser det: en systemförändring uppnås inte genom att inordna sig systemets ramar. Grekerna trodde säkert en gång i tiden att de hade valt förändring genom att välja Tsipras-Syriza - men kolla sen hur det gick. Och varför gick det som det gick, varför är nu valdeltagandet rekordlågt även i Grekland? Därför att den "representativa" demokratin mer än någonsin är en chimär. Det samma gäller Iglesias-Podemos, ...
Jag tycker Bernie Sanders har gjort det mesta rätt, fast han är ändå chanslös genom att underordna sig motståndarsidans planhalva (trots att Clinton borde vara ovalbar...). Möjligen kunde han lärt sig något retoriskt av Trump när det gäller att framstå "antisystem" (fast när man varit politiker hela sitt liv är det förstås inte så lätt). Trump är som Tsipras, eller Reagan för den delen eller Iglesias eller nån annan sån politiker: lockande retorik (fast från högersidan), sedan blir politiken en helt annan. På vissa områden kan Trump faktiskt verka bättre än Clinton/Bush/Obama (typ investera mindre i NATO, osv.), fast de är ju bara samma soppa och representerar i själva verket det samma.

Sedan tror jag det ligger i det "representativa" systemet det du skriver här:
"människor mer än någonsin tror på allehanda "experter" utnämnda av en minoritet vars bevekelsegrunder är dolda för flertalet"
Det förlegade "representativa" systemet har ju sina rötter i en tid då analfabetismen var betydligt högre, en tid då det ansågs självklart att vissa borde leda den stora massan. Jag håller inte med dig om att människor mer än någonsin tror på allehanda "experter": tvärtom tycker jag att vi kan se tendenser till en sökan efter ett upplyst samhälle nu när nästan alla kan läsa och skriva, när medier, politiker, fack, företag, osv. allt mer blir en enda anti-demokratisk soppa.

"Vänstern" kommer bara fortsätta marginaliseras/utrotas genom att välja dagens "representativa" systems väg. Därför tror jag det bästa mothugget faktiskt är att förespråka ett annat system, som bejakar de senaste hundra årens utveckling, där folket styr genom en kombination av direktdemokrati och https://en.wikipedia.org/wiki/Sortition - tiden är inne för ett samhälle där man inte röstar på personer som gör lite hur dom vill i sina bubblor, utan på idéer som personer sätts att genomföra genom https://en.wikipedia.org/wiki/Sortition , och dessa personer byts förstås kontinuerligt , för det är nu tid att vi får ett samhälle där lika värde faktiskt betyder något.

Förr eller senare behöver vi en folkrörelse för en demokratiskt utformad ny konstitution som bejakar de senaste hundra årens utveckling, viss inspiration kan hämtas från till exempel Island (de har ju utformat en konstitution på ett intressant sätt, sedan har folkets vilja blockerats av parlamentet, men något att titta på).

M. E.

Simsalablunder sa...

"Göra precis som "motståndarsidan" alltså."

Att vid varje möjligt tillfälle påtala hur det ligger till i verkligheten, vilket också kan backas upp med empiri, är ju knappast att inordna sig systemets ramar. Det är ju raka motsatsen.

I inget av de exempel du räknar har man sysslat med det annat än som bäst marginellt. Istället har man haft/har ett hopkok till förklaringar som till största del är sprunget ur nuvarande felande systemets ideer, förklaringsmodeller och låtsaslösningar, och även anammat dess ordvrängningar som tillkommit för att få människor att instinktivt tro att vissa saker förhåller sig på ett visst sätt och är orubbliga sanningar.

"tvärtom tycker jag att vi kan se tendenser till en sökan efter ett upplyst samhälle nu när nästan alla kan läsa och skriva"

När det människor presenteras och ombeds läsa är strunt blir de inte mer upplysta, snarare tvärtom. Det är ingen som helst naturlag att vi blir mer upplysta genom vår läskunnighet idag gentemot den för 50 år sedan.

För det krävs att man läser sådant som verkligen upplyser och det görs inte inom ett av de tyngsta samhällsområdena -ekonomi. Just vad man läser inom detta område är ett ypperligt exempel på att människor läser smörja, tror på smörjan och reproducerar smörjan.

Det är hur lätt som helst drömma upp och förespråka nya system som en ny folkrörelse skapat. Men utan att visa hur man skall komma fram till det nya systemet genom handling, bena ut hur upplysningen ska gå till osv, hur människor skall agera i handling för att få till stånd det nya systemet, är det bara ytterligare ett drömmande under tiden som en massa människor tvingas tampas med in på skinnet verkliga problem utan att bli synliggjorda, än mindre bli hörda.

Anonym sa...

"hur man skall komma fram till det nya systemet genom handling, bena ut hur upplysningen ska gå till osv, hur människor skall agera i handling för att få till stånd det nya systemet"
Det får förstås göras genom att folk samlas och kommer överens på demokratiskt sätt om hur man ska göra. Till en början kan man ju helt enkelt uppmana till en ny konstitution, och som jag sa finns det inspirerande exempel, till exempel Island.
"under tiden som en massa människor tvingas tampas med in på skinnet verkliga problem utan att bli synliggjorda, än mindre bli hörda"
Precis, på tiden att göra något med det, eller hur? :)

ME

Simsalablunder sa...

"Precis, på tiden att göra något med det, eller hur?"

Så någon ska uppmana till en ny konstitution som folk spontant kommer samlas kring för att sedan komma överens demokratiskt hur det nya systemet ska se ut. Och det kommer de göra för att människor idag är så upplysta genom sin förmåga att kunna läsa?

Ja då är det väl bara att du sätter igång och uppmanar så löser sig resten. Det lär ju gå snabbt som tusan och ingen kommer lida under tiden.

Anonym sa...

Några länkar när det gäller Island:
http://comparativeconstitutionsproject.org/wp-content/uploads/CCP-Iceland-Report.pdf ("A Review of Iceland’s Draft Constitution")
http://stjornlagarad.is/other_files/stjornlagarad/Frumvarp-enska.pdf ("A Proposal for a new Constitution
for the Republic of Iceland")
http://joomla.cjicl.org.uk/journal/article/246#ui-tabs-1 ("ICELAND: THE BIRTH OF THE WORLD'S FIRST CROWD-SOURCED CONSTITUTION?")

Anonym sa...

"snabbt som tusan och ingen kommer lida under tiden"
Pratar vi om samma planet?

Jag nämnde Island (hoppas dessa länkar med fakta osv. som rör konstitutionsarbetet på Island kan passera denna gång):

http://comparativeconstitutionsproject.org/wp-content/uploads/CCP-Iceland-Report.pdf
( A Review of Iceland’s Draft Constitution
October 14, 2012
The Comparative Constitutions Project
Zachary Elkins, University of Texas Tom Ginsburg, University of Chicago James Melton, University College London )

http://stjornlagarad.is/other_files/stjornlagarad/Frumvarp-enska.pdf
( A Proposal for a new Constitution
for the Republic of Iceland
Drafted by Stjórnlagaráð, a Constitutional Council, appointed by an Althingi resolution on March 24th 2011.
English translation )

http://joomla.cjicl.org.uk/journal/article/246#ui-tabs-1
( ICELAND: THE BIRTH OF THE WORLD'S FIRST CROWD-SOURCED CONSTITUTION?
Katrín Oddsdóttir )

Som du säkert förstår, sätter sådant inte igång av en slump, eller bara för att en person tycker det vore bra. När det gäller just Island, kan jag citera följande från början av dokumentet som jag länkat till:

"Following the country's devastating economic crash in 2008 and the liberal `Pots and Pans Revolution' it precipitated, Iceland embarked on a novel, massively par- ticipatory constitutional drafting process in a bid to establish a new Constitution for the Nordic island nation. This involved a world-first use of `crowd-sourcing' and social media to gather `citizen generated content' in the final Draft Constitu- tion. The Draft's current status is uncertain, however, as it has not yet been ratified by the Althingi, the Icelandic Parliament. This note, written from the perspec- tive of a Rejkjavik public lawyer and one of the 25 Members of the Constitutional Council, tells the saga of the world's first crowd-sourced constitution, the social and economic environment in which it was conceived, and speculates as to the cir- cumstances which might lead to its revival."

Men det behövdes förstås att man tänkte på en ny konstitution för att det här skulle hända. Även om det inte nått ända fram än så länge, är det som islänningarna gjort något som väcker intresse världen över. Det är rätt unikt med en såpass demokratiskt utformad konstitution. Och som del av detta konstitutionsförslag som i ovanligt hög grad utgår från folkdjupet och är i takt med samtiden, finner man till exempel:

Right to life
Freedom of the press
State duty to protect culture
Right to fair compensation
Rights of children guaranteed
Right to health care
Right to safe work environment
Right reasonable standard of
living
Freedom to view government information

Man kan förstås löjliggöra detta om man vill, fast islänningarna stödjer detta konstitutionsförslag som blockeras av parlamentet. Och om en liknande process satte igång i Sverige på någon tidpunkt i framtiden (som man förstår av det isländska exemplet krävs det troligen en historiskt speciell period, såsom typiskt är fallet med rejäl förändring), skulle jag inte tveka att acceptera resultatet av en sådan process, även om just min favoritkonstitution inte fanns där till 100%.

Fast för all del, de som vill fortsätta tro på dagens system med rötter i en annan tid får gärna göra det, även om jag gärna skulle vilja se hur det går "snabbt som tusan och ingen kommer lida under tiden" på det viset.

ME

Simsalablunder sa...

Vi kan väl konstatera att du drömmer om ett system likt Islands och den väg du hittills presenterat för att bära dithän är att peka på Islands kraftiga ekonomisk kris som startskottet till en sådan förändring.

Det låter alltså som du hoppas på en liknande kraftig ekonomisk kris för Sverige och att invånarna då kommer göra likadant efter att de fattiggjorts såsom skedde på Island, vilket innebär ett ökat lidande för en massa människor.

Må hända är det också lättare att genomföra en sådan förändring i ett land som har 320-tusen invånare jämfört med länder med x antal miljoner invånare.

Frågan är också vad steget till förändring blir om en sådan ekonomisk kris som utlösande faktor uteblir i Sverige eller om invånarna inte gör likadant trots en liknande ekonomisk kris?

Om du tror på den lösningen så finns det väl egentligen inget som hindrar att du crowd-sourcar till förmån för en ny konstitution redan idag och gör det fram till dagen en ekonomisk kris likt den på Island sker här. Eller menar du att någon annan ska engagera sig i det på uppmaning av dig?

Anonym sa...

Är lite tråkigt att du inte lyckas förstå vad jag skriver. Jag har inte skrivit att jag hoppas på en unik historisk situation, bara att rejäl förändring typiskt åstadkoms då. Du får gärna börja visa hur du tänkt dig att åstadkomma rejäl förändring inom dagens system.

"menar du att någon annan ska engagera sig i det på uppmaning av dig?"
Nej, den typ av logik har ju mer att göra med den "representativa demokrati" som jag alltså övergett tron på. Vad jag menar är helt enkelt att det inte är realistiskt att tro på rejäl samhällsförändring inom dagens system. Yttrandefriheten handlar ju bland annat om att yttra sig i samhället och är en del av det som möjliggör en demokrati. Känns inte som du är vidare tolerant inför människor som inte tycker som dig i stora drag. Typ "om du inte gör revolution på egen hand är det ingen idé att yttra sig", känns ju konstigt måste jag säga. Fast du har kanske haft en jobbig dag.

Simsalablunder sa...

Jag förstår vad du skriver men håller helt enkelt inte med dig av precis de anledningar jag redan tagit upp. Fortfarande lyser HUR det ska gå till rent praktiskt med sin frånvaro, men nu med det senaste självskrivna tillägget att människor ska få yttra sig i samhället.

"Du får gärna börja visa hur du tänkt dig att åstadkomma rejäl förändring inom dagens system."

Det har jag redan förklarat i första inlägget jag skrev i denna tråd.

"Nej, den typ av logik har ju mer att göra med den "representativa demokrati" som jag alltså övergett tron på. Vad jag menar är helt enkelt att det inte är realistiskt att tro på rejäl samhällsförändring inom dagens system."

Detta sammanfattar väl i princip vad du säger i tråden och visar samtidigt att du gärna slänger dig med "realistiskt" utan att själv presenterar något realistiskt. För när jag börjar nysta i HUR det ska gå till så slingrar du dig, ger exempel på en liten nation som hamnade i djup ekonomisk kris och därefter började förändringen. Följdfrågan blir då HUR man ska komma dithän utan enorm ekonomisk kris när den representativa demokratins tillvägagångssätt inte är realistiskt? Hur skall ditt mer realistiska system komma till stånd, är en högst relevant fråga.

"Känns inte som du är vidare tolerant inför människor som inte tycker som dig i stora drag. Typ "om du inte gör revolution på egen hand är det ingen idé att yttra sig", känns ju konstigt måste jag säga. Fast du har kanske haft en jobbig dag."

Ok, så när du yttrar dig fritt här i tråden och öppnar med ""parlamentarikervänstern" är lite väl intrasslad i en sorts nostalgisk tillbakablick", och jag tar dig på allvar, dvs inte ignorerar det du skriver, utan ställer frågor i anslutning till det, då är jag intolerant?

Märkligt likt nyliberalers argumentationsteknik…

Jan Wiklund sa...

Annars är väl snarast definition på "underutveckling" att det finns en väldig massa enkla jobb?

Här finns, anser jag, ett övertydligt mål att skjuta in sig på! Vill högern ha underutveckling i Sverige?

Anonym sa...

Hei din nisse, når du ber en norsk politiker gå av fordi hun bare har et liberalt syn på innvandring må det være en del kortsluttinger i hode ditt.

Hvor dum må du gjøre deg? Det holder vel med at du er Svensk?
Jeg håper for din del at jeg ikke treffer deg på gaten, da får du et problem.

Pakk deg tilbake til svensk politikk og bli der din jævla nisse

Anonym sa...

Utbud är den största livsnjutningen.

Ren industriell kapitalism bortom finans och identitet skapar det vi vill ha.

Njut! Utbudet är alltet. Karl Marx var Industriell Kapitalist.

https://www.youtube.com/watch?v=s54wkkr9GNA

https://larsrecords.wordpress.com sa...

Ja!