söndag, november 26, 2017

"Inte fullt ut människor"

Det har väckt uppmärksamhet att SD-politikern Martin Strid på partiets landsdagar pratade om en skala mellan "människor" och "muhammedaner". Kanske blir han till och med utesluten för att alltför öppet ha förklarat partiets politiska idéer. Men det är mycket lärorikt att lyssna på det korta inlägget, där Strid på en minut sammanfattar viktiga element i en islamofobisk världsbild som inte alls är någon egen skapelse, utan har utvecklats och kommunicerats i en aktiv miljö av bloggare, författare, nätkrigare och politiker. Jag tror att det är viktigt att lära sig känna igen terminologin och bilderna, också när de inte är fullt så klumpigt och rättframt presenterade. Nedanstående är ett utdrag från en föreläsning jag höll på universitetet i Oslo 2013, med utgångspunkt i terrordåden 2011. Den första delen handlar just om det som Martin Strid har "studerat". Den andra delen om den fortsatta utvecklingen, som, såhär fyra år senare dessvärre är gott igenkännlig också i svensk debatt.

- - - - - - - - - - -

Anders Behring Breiviks genomförde sitt terrordåd ensamt. Men han har inte rört sig ensam i den tankevärld där massmordet hämtade sin logik. Tvärtom är han en ganska passiv mottagare av ett ideologiskt tankegods som en bredare krets, i Norge och i andra länder, bär på, utvecklar och aktivt sprider.
Detta tankegods har knappast traderats i hemlighet före den 22 juli 2011. Den så kallade Eurabia-litteraturen – den samtida islamofobins pseudointellektuella ideologibas – levererar ett samordnande innehåll till den världsbilden. Den vill jag uppehålla mig vid en stund.
Bärbjälkarna i världsbilden – som aktivt missioneras – kan sammanfattas ungefär så här:
1. Islam ses som en antites till (idén om) den västerländska civilisationen. Och islam ska här förstås som något mycket mer än en religion; snarare en kulturell och etnisk monolit. Det betyder att man går vilse om man tror att islamofobi kan ses som något slags religionskritik. Det är inte teologiska samtal vi har att göra med. Det är till exempel – även om det också finns skillnader – väldigt tydliga likheter mellan det här synsättet och den antisemitism som var en vanlig del av europeisk offentlighet under mellankrigstiden och långt före det. Också judendomens ”problem” ansågs ligga både i de religiösa texterna (som man kunde läsa och misstolka illasinnat) och i den allmänna kulturella, etniska gemenskap som man menade sprang ur religionen.
2. Muslimer är därmed på ett visst sätt. Man kan tala om dem som oföränderliga bärare av bestämda (negativa) egenskaper och tankemönster. ”Det finns inga moderata muslimer”, är en återkommande fras. Raphael Israeli, en av Eurabia-litteraturens storheter skriver till exempel om muslimer, att de har en ”fallenhet för att överreagera mot minsta upplevda förtret, verkligt eller inbillat, genom att högt och våldsamt demonstrera sin ’vrede’”, och att ”deras huvuden är så genomsyrade av nonsensteorier att de är ogenomträngliga för rationell debatt”. Här vill jag citera den franske filosofen och författaren Étienne Balibar, som skriver om den samtida rasismen, särskilt post andra världskriget. En ”rasism utan raser”, vars ”dominerande tema inte är det biologiska arvet utan de kulturella skillnadernas orubbliga karaktär”. Utifrån den utgångspunkten kan varje socialt problem, ”alla ’socialpatologins’ dimensioner”, som Balibar kallar det, förenas, citat, ”under en enda orsak, som begränsas med hjälp av en rad signifikanter hämtade från rasen eller dess mer aktuella motsvarigheter”. I det här fallet det att ha sina rötter i ett muslimskt land.
3. I Det Muslimska ingår viljan att ”ta över”, erövra och underordna. Det är till och med en plikt! Ibland sker det smygande, ibland mer öppet. Sett i ett sådant perspektiv kan nästan vad som helst som muslimer gör i västerländska samhällen där de lever uppfattas som en del av ett ”heligt krig”. När en muslimsk kvinna väljer att bära huvudduk, eller när möjligheten att äta halalkött finns i skolmatsalen, är detta strategiska handlingar i en större angreppsplan. ”Fjordman” skriver att muslimer är ”filled with illusions of grandeur and superiority, yet the harsh reality is that their societies are lagging behind those of other”. Den här kontrasten skyller muslimer på demoniska handlingar och blir ofrånkomligen våldsamma: ”As long as they remain in our countries, they will work to subvert and destroy us. It is quite literally a religious duty for them to do so.”
4. Det är ett krig – eller rättare sagt ett ockupationsförsök – som är under uppsegling eller redan pågår. När det högerpopulistiska schweiziska folkpartiet SVP använder sig av ett bildspråk där minareter framställs som missiler, eller när aktivister refererar till sig själva som ”korsriddare” och ”kontrajihadister”, är det en helt integrerad del av retoriken. I litteraturen, och på nätet, kommer man tillbaka till beskrivningen av moskéer som baser, eller platser för ”politisk motivering” i ett projekt vars mål är världsherravälde
5. I detta krig så är förrädare, quislingar, femtekolonnare, de allra farligaste. Det är dessa – de ”politiskt korrekta”; triaden politiker, akademiker och journalister – som försvagar den inre styrkan och motståndskraften i de västerländska samhällena. De gör det genom att tillåta massinvandring, genom kulturellt knäfall, genom att ”feminisera” samhället – om män inte får vara män och kvinnor kvinnor så kan det gå väldigt illa. En vanlig idé är också att välfärdsstaten som den fungerar idag bidrar till den här försvagningen. Den kanadensisk-amerikanske författaren Mark Steyn, en väletablerad premissleverantör i sammanhanget, menar till exempel att det finns ett ”samband mellan den socialdemokratiska statens strukturella svaghet och uppstigandet av en globaliserad islam. Staten har gradvis annekterat alla ansvarsområden i ett vuxet liv – hälsovård, barnomsorg, äldreomsorg – till den grad att medborgarna har avskurits från mänsklighetens primära instinkter, inte minst överlevnadsinstinkten.” Medborgaren har blivit en lurad ”statsnarkoman” – och då kan den västerländska civilisationen gå under. Fjordman skriver om att vänsterpartierna efter det kalla kriget har omvandlat sig själva till ”mulitkulturalistiska invandringspartier” och ”börjat importera röster utifrån”. Enligt Fjordman – och alla de discipler som man dagligen kan läsa i tidningarna kommentarfält – att partierna får röster mot att man ger muslimerna privilegier och subsidier, samtidigt som man håller gränserna mer eller mindre öppna för nya muslimer att komma in. Man väljer sig ett nytt folk, säger han, med ett uttryck lånat från Bertholt Brecht. Och det är förstås här då som hatet mot socialdemokratin, arbetarrörelsen och opinionsbildare mot rasism och främlingsrädsla får en framskjuten plats. Anders Behring Breiviks definitioner på detaljnivå, om vem som var förrädare av kategori ett eller två, var hans eget påhitt, men idén om förräderiet var det absolut inte – det är tvärtom en helt central del av den organiserade islamofobin.

Breivik skriver i sitt manifest: ”We will deal with the Muslims AFTER we have seized political and military control. At that point we will start deportation campaigns”.
Följer man tankekedjan i Eurabia-litteraturen, är denna idé om deportationer på intet sätt apart – snarare fullt logisk; oundviklig. En annan ideolog i den ”kontrajihadistiska” rörelsen, signaturen El Ingles, har dragit ut linjerna mer explicit. Han skisserar en trestegsmodell. Det första steget är systematisk diskriminering eller underordning. Den muslimska befolkningen måste hållas nere, hållas på plats, fås att inse att den inte är välkommen och heller inte få möjligheten att leva ett likställt liv. Nästa steg, i det väntade fall där detta inte accepteras eller får önskad effekt, är att genomföra massdeportationer. Det tredje är folkmord. Detta behöver, påpekar han generöst, inte betyda att alla muslimer i Europa faktiskt utrotas, men kan till exempel betyda att de flesta av männen oskadliggörs.
El Ingles skyndar sig att tillägga att han inte förespråkar  folkmord. Han konstaterar bara att folkmord har varit en ”allestädes närvarande faktor genom historien”. Detta ”moln” blir nu ”allt mörkare” över Europa, i takt med ”islamiseringen” fortgår, vilket det vore en ”intellektuell och moralisk underlåtenhet” att inte nämna.
Man måste vara politiskt helt tondöv om man inte snappar upp att insinuationerna och hoten i sig själv påverkar tankeklimatet och därmed också klimatet för handling, hos dem som abonnerar på den här världsbilden. Hatpropagandisten klär ut sig inför offentligheten, till den tidstypiske figuren ”obekväm sanningssägare”. Frågan för oss andra blir om typen obemärkt ska kunna glida in där.
- - - - - - - - - - - 
Tiden omedelbart efter 22/7 2011 visade sig Norge från sin allra bästa och vackraste sida. Roståg, ömhet och omtanke istället för rop på hämnd, ärliga ord om att mångfald och öppenhet inte skulle rubbas. Allt det var viktigt, ohyggligt viktigt. Men när orden har klingat ut och sökandet efter normalitet successivt tar vid igen, blir ju frågan om vilken normalitet allt viktigare. Har de politiska tankefigurer som spökar i Breiviks manifest blivit mer eller mindre hemtama i norsk samhällsdebatt? Är det större eller mindre känslighet för debattdagordningar som pekar i främlingsfientlig eller rasistisk riktning?
Som jag var inne på tidigare: Svaren är inte alls entydiga, men om jag skulle ange en huvudtendens nu efter två år, så är det en negativ utveckling som dominerar. En utveckling där det som är mainstream, det som är förgivettagna utgångspunkter, förskjuts.

Ett exempel är frågan om demografi. I den islamofobiska litteraturen oroar man sig inte bara för ”massinvandringen” från muslimska länder. Problemen förökar sig också! Mark Steyn, den ”konservative” författare som jag nämnde ovan, kommer med sina dystra förutsägelser: ”I en demokratisk tidsålder kan man inte övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det [han menar alltså krigen på Balkan i början av 90-talet], liksom andra européer kommer att förstå i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem”.
Det är ett ovanligt osminkat sätt att uttrycka sig, som fortfarande inte är accepterad i de fina salongerna (och Steyn själv menar förstås att han inte vill att det ska bli så; han säger bara att det kan bli). Men besattheten av den etniska sammansättningen av befolkningen i framtiden, speciellt när det gäller muslimer, har blivit mycket mer normaliserad, också efter 2011.
Under våren 2012 kunde vi till exempel se alarmistiska uppslag i norska tidningar om att Oslo om några decennier kanske kommer att ha en övervikt av invånare vars föräldrar föddes i Sverige, Somalia eller Polen. Detta kan ledaren för parlamentets näst största parti, Fremskrittspartiet, beteckna som en allvarlig utveckling som ”borde ha stoppats för länge sedan”.
NRK redovisade en stor undersökning om den norska befolkningens syn på muslimer. En av frågorna som folk ställdes inför var helt enkelt ”Er det for mange muslimer i Norge?”. Det kan naturligtvis vara intressant att veta hur stämningarna i befolkningen är när det gäller en sådan fråga. Men det är något annat än att det blir utgångspunkten för hetsig debatt på bästa sändningstid, där någon är för och någon är mot, som det faktiskt blev. Kan man tänka sig motsvarande diskussion runt frågan ”Är det för många judar i Norge?”, eller ”Vad sker med Norge om det blir för många judar?”. Man kan inte riktigt det. Och jag menar att det är bra att man inte kan det. Under mellankrigstiden var den typen av ”debatter” däremot ganska vanliga. Och det var inte särskilt lyckosamt.
Men mest av allt har det demografiska elementet aktualiserats i debatter om välfärdsstatens framtid. Flera stora debattrundor efter offentliga utredningar har handlat om att invandrare, särskilt ”icke-västliga” inte ”lönar sig”. Beräkningarna i sig bygger på att man tittar på förväntad skatteintäkt från en genomsnittlig person med en viss bakgrund och så räknar man på förväntade offentliga utgifter, och så drar man ut det långt ut i tiden. Beräkningar är väldigt känsliga för vad man antar för räntenivå, sysselsättningsgrad och inte minst skattesatser i framtiden. Resultaten ser ut som de gör, bland annat eftersom invandrarbefolkningen har lägre löner och för att skattenivån som antas i framtiden är för låg för att anpassa fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion till de verkliga behoven. Men det är naturligtvis inte den sortens debatt som har dominerat, utan en där man diskuterar en del av den norska befolkningen som en börda, som ett problem.

En sådan etnifierad debatt om välfärdsstaten etablerar också en del implicita antaganden i problemformuleringen: Dels att invandrare är enhetliga och oföränderliga. Dels att invandrarna själva är bärare av de samhällsproblem som drabbar dem – det kan vara lägre sysselsättning eller högre fattigdom. Och dels att detta är något ärftligt – alltså att ännu ofödda personer också är bärare av problemen. Så sänder en sådan ständigt pågående ”debatt” signaler till en del av samhällsmedlemmarna: Hur ska du som muslim bäst undgå att vara ett problem – förutom att det inte ska vara för många av din sort. Jag tror att man bör ställa sig själv frågan om detta bidrar positivt till möjligheten att bygga ett inkluderande samhälle.

4 kommentarer:

Myran sa...

Fint att se aktivitet här igen!

Jonny Wester sa...

Bra skrivet som vanligt! Förutsättningen för ett bra samhälle måste vara att vi ser människor som tillgångar!

jeppen sa...

Kul med ett nytt inlägg! Mycket av det du återger är tokiga konspirationsteorier och rasistiska föreställningar, men det blir något av en halmgubbe av att återge allt det extrema. All skepsis mot islam och relaterad kultur är inte ogrundad. Jesus var en liten sektledare i opposition mot makten. Profeten var en härskare, slavägare och erövrare som designade religionen för att befästa sin makt och stödja sitt imperiebyggande. Det gör en stor skillnad i vilka värderingsgrunder som skapas av deras föredömen och för hur flexibla religionerna blir.

Hursomhelst, kan man inte problematisera ur ett vänsterperspektiv? Sverige är ganska rejält vänster och har starka välfärdssystem. Allt det bygger på en hög grad av "trust", en relativt jämn kompetensnivå och en gemensam historia. Invandringen späder ut detta och riskerar att rulla tillbaka utvecklingen genom ökande konservatism (både genom att "svenskarna" blir mer konservativa och obenägna att bidra, och genom att invandrarna är mer konservativa från början). Varför ville en moderatledare att vi skulle öppna våra hjärtan? Byggde det bara på humanism, eller fanns det ett element av "starve the beast" med i beräkningen?

Jag hör till de som tror att religioner inte har en chans på lång sikt, inklusive den muslimska, och att vägen svenskarna valt när det gäller sekulära värderingar, självförverkligande mm är en väg alla befolkningar vandrar i olika takt. Men frågan är om Sverige har några landvinningar att försvara i det medellånga perspektivet, ett par-tre generationer fram? Den frågan bör den svenska vänstern ställa sig, strategiskt, eller så får man leva med konsekvenserna för möjligheten att driva vänsterpolitik de kommande 50-100 år.

Anonym sa...

Hej Ali!

Gällande vad som faktiskt skedde 22/7-2011. Läs gärna t.ex. följande;

Another People Let Down by Its Elite. Norwegian Utøya 5 Years Later: Irrefutable Indications of a False Flag with Mossad Finger Prints on 77 Murders

Länk: https://new.euro-med.dk/20170222-another-people-let-down-by-its-elite-norwegian-utoya-5-years-later-irrefutable-indications-of-a-false-flag-with-mossad-finger-prints-on-77-murders.php

Därtill finns inga egentliga bilder/videor på den s.k. bombkratern i Oslo vilka är tagna av allmänheten. Detta trots att hundratals, kanske tusentals människor sprungit kors och tvärs i området.

Mvh, Lars