Agenda och utnämningspolitiken

Man blir avtrubbad av Agenda, vilket ju är precis det som är meningen. När det kommer något som bara är galet – inte megavansinnigt – då tycker man att det är lite skönt. Gårdagens program:

I. Ryssland går mot mer av auktoritärt styre. Intressant och komplext ämne egentligen. Den i och för sig hedervärde liberalen Javlinskij med via länk. Troligen på gamla meriter som förespråkare av privatiseringar och inte nya, som förespråkare av sociala skyddsnät och politik för jämställdhet. Tror nog att Adaktusson blev lite förvånad över att Javlinskij lyfte fram problemet med att Ryssland saknar starka fackföreningar. Det mest intressanta är den metod som jag påpekat tidigare: två inbjudna svenska gäster – Urban Ahlin (s) och Cecilia Malmström (fp) – som är överens om allt och får representera hela det politiska spektrat.

II. Diskussion om eventuellt nytt feministparti. Adaktusson har mycket, mycket svårt att hålla sig från att le skadeglatt när han pratar om att det nu kan bli ”strid om de kvinnliga väljarna”. Gudrun Schyman som oftast lysande när hon är igång. Marita Ulvskog hade svårt att göra sig gällande.

III. Det obligatoriska kampanjinslaget för regeringsskifte. Om ”politiserade” utnämningar och att det är många sossar som utses till chefer. Borgarna upprörda. Visst är socialdemokratins sätt att använda utnämningsmakten för att belöna de egna möjlig att kritisera. Men den valda vinkeln visar minst två saker som bör komma upp till diskussion. 1) Det borgerliga sättet att se på politik är just detta: en strid om poster i statsmakten. Menar man att det stora politiska problemet är vem som får leda länsarbetsnämnder säger det oerhört mycket om borgerlighetens bevekelsegrunder och om Agendaredaktionens nyhetsvärdering. 2) Av dem som utnämns av regeringen är det 20% som alls kommer från ”den politiska sfären”. Av de 80% som utnämns är med största sannolikhet en mycket stor andel människor med borgerliga grundvärdering och en syn på världen som skapats i ett socialt sammanhang långt bortom de allra flesta vanliga människors. Och generellt sett så har borgare sällan något behov av att arbeta partipolitiskt för att få större makt att förändra samhället. Den viktigaste makten finns kompakt förborgad i arenor där man aldrig behöver utsätta sig för val – ”näringslivet” till exempel. Och därifrån rekryteras en hel del chefer också inom statsförvaltningen (och som jag skrev tidigare – direktörer räknas inte som borgerliga av borgerligheten). Så borgarnas förslag innebär helt enkelt att inte ens den lilla andel utnämningar som går till högerorienterade karriärsossar ska få göra det i framtiden. Inte för att jag ömmar för dessa sossars rättigheter. Men man bör se igenom det verbala fluffet.