State of the Union

President Bush’s ”State of the Union”-tal var ett koncentrat av reaktionärt äckel-päckel. Från början till slut. Jag erkänner att jag tittade på det, från start till slut. Det skulle vara intresserant om någon kunde göra en komparativ studie mellan Bush’s post-11septembertal och Stalins anföranden i SUKP-sammanhang, med avseende på antalet omotiverade applåder och ovationer. Det skulle också ha varit otroligt intressant att veta vad Dick Cheney satt och tänkte på i bakgrunden. ”Vilka jävla idioter som går på det här”, gissar jag på.

Bush meddelade följande:
- USA har genom manipulation, hot och militär ockupation fått de regeringar man önskade sig i Ukraina, Irak, Afghanistan och Palestina. Det har varit ett bra år.
- Majoriteten amerikaner ska få kraftigt sänkta pensioner enligt svensk modell, så att de sjukt rika (”I’d like to call you my base”) inte ska behöva riskera skattehöjningar.
- Det ska bli fler hyperkonservativa mörkermän i högsta domstolen
- Homosexuella kan glömma att få några utvidgade rättigheter
- Det är inte bra att unga svarta män är med i gäng. De ska därför undervisas i Family Values, titta på foton av presidentens fru och få advokathjälp innan de skjuts ihjäl eller avrättas i fängelserna.
- Mexikaner ska ta jobb som amerikaner inte vill ha – alltså livsfarliga skitjobb till usel betalning – och samtidigt förstöra möjligheten till facklig organisering.
- Eftersom det kan vara lite vanskligt att ockupera alla länder så kan man istället ge pengar och militär assistens till landsförrädare och quislingar i elaka länder.
- Tortyrmästarländerna Pakistan och Saudiarabien är inte elaka länder. De är goda.

Och lite till.

Detta tal betecknades av SVT:s kommentatorer som ”återhållsamt”.

Förra året deltog den välklädde globale bedragaren Ahmad Karzai i festligheterna som ett slags trofé à la Romartiden. I år hade man släpat dit en irakisk kvinna vars far mördats av Saddam-regim (presidenten glömde tyvärr läsa den del av talet där han beskriver hur Donald Rumsfeldt sålde vapen till nämnde Saddam). Hon fick applådera när presidenten sa att ockupationen av landet skulle fortsätta och att alla irakier var tacksamma över att förnedras och mördas av ockupationstrupperna. Sen kramades hon med föräldrarna till en amerikansk soldat som mannen i talarstolen beordrat i döden, för att stadsdelen Falluja skulle jämnas med marken. Deras kläder fastnade vid ett tillfälle i varandra.

Liberala ungdomsförbundet publicerar på sin hemsida en artikel där ordföranden Fredrik Malm välkomnar Condollezza Rice till Europa och en där man pläderar för att Iran ska ”befrias”. Någon konstaterade att ironin som humorgrepp dog dagen då Henry Kissinger fick Nobels fredspris. Snart börjar väl ungliberalerna dela ut demokratipris till folk som vil ockupera och bomba. Eller, vänta, det har de ju gjort i flera år…

Nästa steg blir att Per Ahlmark får göra reseprogram för barn.