Största likheten med 1991 ligger inte i siffror, utan i debattläge. Det är det hegemoniska övertaget i dagordningssättande fora som borgerligheten – den verkliga borgerligheten, där de borgerliga partierna blott är en liten exekutiv del – har återtagit. Det är välbekant.
Samma dag publicerar DN Debatt – i princip en andra, mer effektiv ledarsida – en artikel av (den förre trotskisten och medförfattaren till boken Är Sovjetunionen kapitalistisk?) Klas Eklund. Häromdagen Feldt. Nu mannen som en gång gav ”kanslihushögern” ett ansikte. Och det står samma saker som det gjorde varje dag i början 90-talet. ”Regeringens politik håller jobben borta” skriver Eklund. Receptet välbekant: sänkta skatter, privatiserad offentlig sektor, ändrade regler i sjukförsäkringen.
Man kan gå igenom Eklunds artikel punkt för punkt och skjuta det i sank. Men det är inte det centrala här. Det är att han vinner ändå. Han säljer nämligen inte in några särskilda ståndpunkter, som man kan diskutera, utan en världsbild, ett klimat. Han publicerar i princip för tusende gången en liten grundkurs i nationalekonomiskt resonerande. Nationalekonomi (den neo-klassiska, den som ”är” nationalekonomi idag) är som bekant ingen vetenskap, utan en religiös/my[s]tisk besvärjelsesamling ämnad att försvara rådande ordning och angripa varje försök till kollektiv välfärdsformering. Och det är effektivt när den upprepas varje dag. Det känner vi som minns 1991 väl igen. Det viktiga är inte vilka svar som ges. Det är vilka frågor som kan ställas. Eklund kan lugnt skriva: ”Skattetaket är alltså nått”, med det enda argumentet (exakt samma sedan sent 1800-tal) att vi betalar mycket skatt redan nu.
Som ännu ett tecken i tiden brer Johan Schück – som nästan varje dag under 90-talet förklarade för oss att nedskärningarna var nödvändiga och oundvikliga, samt personligen bidrog till att fördjupa valutakrisen 1992 – ut sig över en sida i ekonomidelen. Han är tillbaka i exakt det gamla tonläget: Persson kan inte bestämma nåt, såvida han inte bestämmer det marknaden kräver. Ingen kan egentligen bestämma nåt. Det som sker måste ske. Förutom att ”hindren” på arbetsmarknaden (skatter, kollektivavtal, sjukförsäkringar) måste bort.
”Inget utrymme finns numera för stora och kostnadskrävande välfärdsreformer”.Smaka på det där. Det är visserligen en direkt lögn. Utrymmet för offentliga satsningar är större än det varit någon annan gång sedan slutet av 60-talet. Men återigen: det viktiga är inte vad som sägs, utan hur ofta det sägs.
Vi är tillbaka kring 1991. Men det finns sådant som skiljer. Den här situationen har inte föregåtts av ett ”apolitiskt” 80-tal med en långsiktigt arbetande höger. Tvärtom har vi en befolkning – särskilt ungdomar, men också hundratusentals slitsamt arbetande kvinnor – som radikaliserats och fått en del politiskt självförtroende, inte minst i segern i EMU-folkomröstningen.
Läget är alltså på vissa punkter diametralt motsatt mot då. Men man måste agera på det. Ska valet 2006, men ännu viktigare det som återstår av välfärdens grundbultar, räddas, så krävs en offensiv från vänster. Den rödgröna koalitionens arbete utmärks av att inte mycket dramatiskt hänt. Det är förstås mycket bättre än dramatiska nedskärningar och nedrivningar. Men det räcker inte för att vinna opinionen och återta initiativet.
Just för att mycket påminner om 1991 står nu inte taburetterna på spel, utan de närmaste 5-10 årens politiska dagordning. Det är kollektivavtal, generella välfärdslösningen och hela samhällsklimatet som står på spel. Utan ett skarpt vänsterprojekt till valet 2006 blir det Timbro och kanslihushöger för hela slanten. Minns ”den enda vägen”. Väj från den! Nu!
17 kommentarer:
Det stavas avundsjuka Ali!
Att du orkar se saker som inga andra ser. Att du slåss för ideal som inga andra bryr sig om. Min enda förklaring är avundsjuka. Tyvärr.
Tröttsam kritik. Okej, vi kan ta ett exempel Ali [på nek:s "icke-vetenskap" och att all den "retorik" som lyfts fram av Eklund & Co kan enkelt skjutas i sank]. Det finns mängder av forskning (vi glömmer den teoretiska nu, för då går du bara åter till någon skrikande teknik), empirisk sådan, om att t ex hur länge arbetslöshetsförsäkringen är giltig utan några förbehåll påverka arbetslösheten och sökbeteendet. Enorma mängder papper har bekräftat att t ex en arbetslöshetsförsäkring som gäller i långa tidsperioder utan starka "motkrav" leder till högre arbetslöshet. Det finns också mängder av papper som visar på hur t ex individer börjar söka jobb som vetvillingar sista veckorna innan arbetslöshetsförsäkringen går ut eller drastiskt sänks.
[inget som togs upp nu av Eklund, men brukar vara med i "standradpaketet"].
Individer påverkas av incitament. Alla tänkbara, och i allra högsta grad ekonomiska. Den typen av data ljugs inte fram av "konspirationen" nationalekonomi.
Sedan kan man givetvis hävda att det spelar ingen roll, vi bör ändå ha en enormt genereös välfärdsstat med 100% arbetslöshetsförsäkring som gäller hur länge som helst...MEN, då får vi (d v s NI) vara ärliga, och säga att ja...all forskning till dags dato är ganska entydig om att vi då måste ta konsekvenserna av detta och acceptera en lägre ekonomisk levnadsstandard och sysselsättning.
Vi som gillar hög sysselsättning och hög ekonomisk levnadsstandrad kommer dock även i fortsättningen att framföra krav som Eklund bl a pekar på.
Men frågan är ju varför vi har arbetslösheten. Är det för att arbetslösa inte söker jobb tillräckligt aktivt?
Det tror inte jag. Problemet är ju att jobben inte finns där. Jag känner massvis med människor som söker jobb för fullt, men inte hittar något. Särskilt ungdomar.
Sedan är det sant, att det kan uppstå "flaskhalsar" om arbetssökandet inte fungerar, men jag tror inte det är problemet idag.
Så fram för en större och bättre välfärdsstat. En arbetslös kostar i snitt lika mycket som en anställd i offentlig regi. Så anställ dom, istället för att avskeda fler!
Och jag tror verkligen inte det här handlar om avundsjuka. Vänstern har bra och konkreta förslag som inte alls kommer fram i debatten. Vad orsaken till detta är kan man diskutera. Jag tror det handlar både om att vänstern inte släpps fram, samtidigt som vänstern är alldeles för passiv.
Det är ingen tvekan om att en vänster som kommer ut med sitt budskap skulle nån stora grupper av den svenska befolkningen, och de ideal vänstern står för har ett stort stöd bland befolkningen.
Mikael!
Du nämner "mängder av forskning" och "enorma mängder papper", hur vore det med en länk till något av allt detta eller en hederlig gammal hänvisning?
Ali,
Det finns många trevliga och intellektuella invandrare. Problemet verkar vara att det finns, av någon anledning, en viss överrepresentation av otrevliga inslag bland vissa invandrare. Nu senast supporterbråket på Söder såg ut att innehålla många invandrare, vidare de stackars två tjejerna som blev överfallna och en av dom våldtagen i Gbg var en attack av invandrare etc. Visst finns det svenskar som är tokiga i huvudet och åstadkommer liknande vansinnesdåd, men det förefaller finnas starka indicier på att vissa invandrare har större problem i denna fråga.
Är det då så konstigt att man tröttnar när man vill leva i ett civiliserat samhälle? Jag har ingenting emot invandrare som sköter sig, exempelvis du (trots dina kommunistiska åsikter) som för dig på ett intellektuellt sätt, men då en ökad våldsspiral är tydlig ur ett generellt sätt blir man inte road.
/ Nick
Själv ser jag DNs ledarsida som en utväxt av nyhetsdelen. Oftast presenteras det väl någon tråkig undersökning. Ibland uttalar någon sig men då är det oftast någon person som gör att det blir en nyhet i sig.
'X tycker Y...' journalistik. Inget fel i det om detaljerna blir rätt och oftast roligare än den tyckande journalisten.
Nåja. Alis mediekritik är intressant i sig. Lägg märke till hur elegant han han glider förbi att kritisera innehållet i artikeln. Alicio hade nog punkt för punkt förklarat varför han tycker att innehållet är fel.
Nu verkar kritiken mest handla om att nyheterna inte verkar gå Alis väga, att medierna inte ställer sig på Alis sida och att det inte är riktigt rättvist.
Ali verkar hävda att de borgeliga framgångarna beror på media. Betyder det inte att regeringen och dess stödpartiers framgångar också beror på media?
/B
Nick!
Du skrev:
"det förefaller finnas starka indicier på att vissa invandrare har större problem i denna fråga"
Hoppas du har på fötterna i denna fråga i form av fakta och forskning som backar upp det du säger, har du inte det så är ditt tyckande inte annat än ett uttryck för smutsig och unken rasism!
Ali Esbati svanger sig garna med termen "Neo-Klassisk nationalekonomi". Jag antar att han gor det for att det later linjart,kyligt och skrackinjagande. Men jag har mycket svart att tro att Ali ens har en susning om vad den neo-klassiska skolan inom nationalekonomi ar for nagot. Sa nu kommer min fraga till Ali (som formodligen inte kommer att besvaras): Vad ar neo-klassisk nationalekonomi.
Naturligtvis ar detta en utmaning till alla vansterflummare ute i cyberrymden som lyckats lasa min fraga.
Tobias -- http://econ-www.mit.edu/faculty/index.htm?prof_id=blanchar&type=books
Olivier Blanchard (Prof. MIT) ar en av varldens mest valrenomerade professorer inom lekstugan nationalekonomi. Hans utkast (pa hemsidan ovan) tar upp teori saval som empiri gallande arbetsloshet.
Jag tror att det blir enklast om jag klipper in ett avsnitt ur min egen uppsats (ej framlagd, ännu ej citerbar). Har plockat ut några stycken och tagit bort fotnoter och referenser. Men det borde ge en bild, om du orkar läsa, samt förmår förstå.
/Ali
The orthodoxy of our time is of course not what economics always has looked like. In historical retrospect, we can trace contemporary neo-classicism not to all “classics” in general but somewhat more specifically back to the marginalist school, which broke through in the 1870’s. Economists such as Walras, Marshall, Jevons, Edgeworth and Menger ought to be considered “founding fathers” of the tradition (Ingham 1996: 253ff, Pålsson Syll 2001: 22ff). Much later, the use of econometric analysis has come to be an important characteristic of (rather than merely a helping hand to) actual neo-classicism.
[…]
It would be natural to start out a quest along the above lines with some “archaic” quotation from a work that has served as an explicit and/or self-proclaimed foundation for neo-classic methodology. However, this is not easily done, since methodology as such is generally treated with overt disinterest and neglect in mainstream neo-classical works, thus at least obfuscating the origins and genealogy of the stands taken. However, regardless of this, we can find authors, engaged in simultaneous description and defence of orthodox methodology.
As a marked example, Lazear’s (2000) article on “economic imperialism” makes (an aggressive) case for the methodology used by contemporary orthodox economists. In the very first sentence, he states that
“[e]conomics is not only a social science, it is a genuine science” (p. 99).
Economics, we are told,
“uses a methodology that produces refutable implications and tests these implications using solid statistical techniques” (ibid).
Lazear then goes on pointing out three factors that define the methodology of economics, and, in doing so, “distinguish it from other social sciences”. Namely:
1. Models where rational individuals engage in maximizing something
2. Strict adherence to the importance of equilibrium as part of any theory
3. Heavy emphasis laid on a clearly defined concept of efficiency
Lazear points out several additional aspects to clarify this position. Regarding the individualistic approach, he states that “we” (economists) “do not model behavior as being determined by forces beyond the control of the individual” (p. 100). The individualistic (reductionist) approach is also highlighted when Lazear cites Merton Miller:
“When asked about his contribution with Franco Modigliani to understanding finance, Miller remarked, ‘If I take a pizza and cut it into eight pieces, it’s still a pizza’” (p. 122).
Furthermore, “a corollary of maximization is that on the margin, there are always trade-offs” (p. 101).
Lazear is in fact describing neo-classic methodology as it is being perceived and practised by its active proponents, notwithstanding occasional internal disagreements on details. An important paper on the methodology of the (then nascent) modern neo-classicism is Friedman (1953) which I will return to in more detail further on. Blaug (1980, 1994) is influential in defending and developing certain philosophical underpinnings of neo-classical methodology, especially reductionism and predictivism (see section 7.1). For good (critical) surveys, see Dow (1997) and Nicolaides (1988).
While neo-classical methodology certainly is there, it is rarely made as explicit as in Lazear. One can however easily confirm Lazear’s (appreciative) characterisation of it. Any mainstream basic textbook in economics offers ample opportunities. I refer here to Begg et al (1994) for the simple reason that it was my own textbook in basic first semester training in economics at Stockholm School of Economics. I am concerned with how economic methodology is presented. Actually, it is not. Or, rather, the word methodology is not used. Chapter two is in effect called ”The Tools of Economic Analysis”. (p. 15ff). We learn that ”[i]n this chapter, the emphasis is on mastering the tools of the trade”.
These tools encompass two major features: models and data.
“A model or theory makes a series of simplifying assumptions from which it deduces how people will behave. It is a deliberate simplification of reality”.
The model is then confronted with data:
”The data or facts interact with models in two ways. First, the data help us quantify the relationships to which our theoretical models draw attention […] Second, the data help us to test our models”.
We can note that “model” and “theory” are exactly equated. So are “data” and “facts”. Furthermore, at a first glance, methodology is reduced to the interaction of models and data and left at that. However, a final subsection (2:10) is committed to “some popular criticisms of economics and economists”. Four of those are pointed out, the last one being that ”People are human beings. You cannot reduce their actions to scientific laws”. This clearly indicates some notion of (implicit) methodological awareness, corresponding with, say, Lazear’s assertion of “how economists work” and his justifications for it.
I should add, though, that I find the last line of reasoning above to be based on a fundamental misunderstanding. Begg et al (1994) argue, that
“[i]f behavior shows no systematic tendencies to do the same thing when confronted by the same situation – there is really nothing do discuss. The past will be no guide to the future and every decision is a one-off decision” (p. 29).
As we shall see, the critics of reductionism argue quite differently, based, inter alia, on the understanding that “the same situation” must be elaborated consciously, in a manner departing from what controlled experiments in the natural sciences can reach or approximate.
[…]
As any orthodoxy, neo-classic economics is criticised from many different angles. Neo-classic methodology is, however, something of a common target. Furthermore, not only do the critics widely agree on what to consider as important features of this methodology, their description is not fundamentally different from that of its proponents’.
Ingham’s (1996: 245ff) description, for example, of the orthodox approach entails these three elements:
a) methodological individualism (reducing statements about collectives to statements about individuals),
b) positivism (“treats scientifically valid empirical knowledge as the actor’s sole theoretically significant mode of subjective orientation to his situation”), and
c) functionalism (economic phenomena are explained by their usefulness or efficiency to the wider system in which they are a part).
There are obvious similarities with, say, Lazear and Friedman.
Ingham’s above description seems to me fair, straight and useful. Yet I will supplement the description with other sources. A confinement to Ingham’s definition could be flawed, since the paper is explicitly aimed at discussing the possibilities of fruitful interconnection between sociology and economics, and because it is from the outset sympathetic to the critical realist school, which constitutes the main intellectual foundation of the subsequent analysis in this paper. My point is that there is no immediate or necessary connection between the identification of an orthodox methodology and a specific critique of it.
Bunge (1998) represents a position, which he himself describes as transcending the holism-individualism divide. From this point of departure, he lands in deeming mainstream economics as “neither conceptually rigorous nor empirically confirmed”, and maintaining that “the roots of the trouble are philosophical and ideological. Two of them are individualism (ontological, methodological and ethical) and ‘swings between compulsive empiricism and footloose theoretical speculation’” (p. 102). First, Bunge points out why it is important to bother with neo-classical (micro)economics at all, even though it is outdated. It
“would be mistaken to ignore the older theory, for (a) it is often being taught as gospel; (b) it passes for being a model of exactness even among many of those who admit its irrelevance; (c) it is often being held up as a model to be aped in the remaining social sciences […] and (d) it is a pillar of the conservative (‘neoliberal’) ideology” (p. 128).
In Bunge’s description, rationality, methodological individualism and ontological individualism are core concepts in neo-classical economics. But to understand the project better he expands the basis of his description to ten “assumptions”.
I find this list useful, as it is the broadest, or rather, most disaggregated, description of neo-classical methodology I have come across, and thus I will enter it in full below:
“A1. Rationality: All economic agents act so as to maximize their utilities (either raw or expected)
A2. Ontological individualism: The economy is the aggregate of sellers and buyers.
A3. Methodological individualism: The features of any economic unit, from household to firm, and indeed the economy as a whole, are best understood by studying exclusively the behaviour of the individuals belonging to it, especially those at the top.
A4. Perfect knowledge: Every agent can obtain all the factual knowledge he needs to make optimal decisions, that is, to implement the postulate A1 of economic rationality.
A5. Mutual independence or additivity: The agents are mutually independent, whence aggregate supply and demand results from the simple addition of individual supplies and demands respectively.
A6. Closure: The economy is a closed system, in particular one unrelated to either the political and cultural systems or to the physical environment.
A7. Freedom: All economic agents are free to choose and act, and the market is free (that is, perfectly competitive) or nearly so.
A8. Hidden hand: The maximizing behaviour of every individual results in the self-regulation of the economy, everybody’s maximal utility, and social harmony.
A9. Equilibrium: All perfectly competitive markets clear instantly or nearly so – that is, they are normally in or near equilibrium.
A10. Price: The price of a commodity (good or service) is determined by market equilibrium – that is, the state in which the market supply and demand curves intersect” (pp. 128-129).
This description does not depart in essence from that of Lazear or Ingham. A1, A2, A3, A5 and A7 are for instance compounded in Lazear’s first defining factor. A9 and A10 correspond to his second defining factor and A8 to the third. A4 is a somewhat different assumption that can be loosened in neo-classical work as well. The issue of “unrealistic assumptions” is dealt with at length in a separate section below (7.1). The “closure” assumption is more pivotal. We can assert here, that the defenders and critics of neo-classic methodology both agree that closure must somehow be assumed, but differ fundamentally in evaluating the interpretation and repercussions of such an assumption.
[…]
All these authors agree on important features of neo-classic methodology. As Rothschild (2002) puts it, leaning in fact on a large compilation of dissenting views in economics;
“all those ‘heretics’ using alternative approaches have – in spite of occasional bitter differences among themselves – something in common and that is their criticism of the closed nature of mainstream economics and its inability or unwillingness to move methodologically and analytically beyond the orthodox framework” (pp. 440f).
Ali -- Det var ett forvanande och imponerande uttommande svar. Bravissimo. Kanske tycker du att det dar borde fa mig att halla munnen stangd for ett tag. Men icke!
Jag tycker att du pa ett ganska bra satt har visat hur diffust begreppet 'neo-klassicism' ar. Vi ar nog bada overens om att begreppet inte ar sarskilt precist. Sa aven om jag tror att du verkar ha battre koll an den genomsnittlige vansterdebattoren, sa anser jag att du svanger dig med ett begrepp som inte ar sarskilt precist definierat. Varfor? Dessutom sa accepterar du ju da, implicit, forskning som inte ar neoklassisk (exvis Larry Epsteins forskning som inte antar rationella forvantningar, endogenous business cycles, bounded rationality....listan kan goras ratt diger)
Nu har du iochforsig inte publicerat uppsatsen i sin helhet (brasklapp) men jag ar forvanad att du inte har namn Kydland & Prescott (Econometrica, 1982), "the inada conditions" eller, explicit, "rational expectations", som sa manga uppfattar som karnan inom den neo-klassiska skolan. Dessutom kan jag bara hoppas att karnan av kritiken grundar sig pa att prediktionerna ar svaga (vilket de, ibland, ar), och inte av ideologiska skal (en teori som ar falsk kan trots allt vara valdigt nyttig om dess prediktioner ar mycket skarpa och korrekta; jamfor tillexempel med relativitetsteorin vs. quantum theory).
NAGOT som vi daremot kan vara rorande overens om ar att din "forskning" inte ar neoklassisk (jag antar att du inte har det metodologiska kunnandet for att fixa det, vilket alltid ar den minsta gemensamma namnaren for de mest hogljuda kritikerna av neoklassicismen).
Well, jag tror att det är off-topic det här, och jag känner väl inte att det finns så mycket gemensam grund att fortsätta diskutera, men några punkter, med anledning av det du skrev:
- Visst är begreppet "neo-klassiskt" på vissa sätt diffust. Men inte oanvändbart. Framför allt kan det i relevanta avseenden användas, på ett fullt meningsfullt sätt, utbytart med "ortodox", "mainstream", osv. I texten lyfter jag fram det som kan betraktas som en kärna i den neoklassiska metodologin, och som både kritiker och försvarare är överens om.
- Det är rätt talande att du med "forskning som inte är neo-klassik" menar neo-klassisk forskning där man lossat några antaganden. Min poäng är just att hela metodologin - i de avseenden jag tar upp: atomism etc. - är rutten från grunden. Dessutom är det obegripligt varför jag ("implicit") skulle godta varje kritik mot neo-klassicism, för att jag själv är kritisk. Bara för att jag ogillar kristdemokrater så gillar jag inte automatiskt satanister.
- "Dessutom kan jag bara hoppas att karnan av kritiken grundar sig pa att prediktionerna ar svaga (vilket de, ibland, ar), och inte av ideologiska skal...". Weeell, du kan forsätta hoppas. Jag tror inte att du förstått det jag skriver över huvudtaget. Min kritik riktar sig inte mot att prediktionerna är svaga, utan att neo-klassisk ekonomi är *helt irrelevant* som samhällsvetenskap. Nu skulle jag faktiskt kunna klippa in ett helt kapitel till i uppsatsen, som just har rubriken "Prediction, explanation and emancipation" (kapitlet alltså), men det blir lite fånigt. Låt mig bara sammanfattningsvis säga att jag helt förkastar prediktivism som förhållningssätt inom samhällsvetenskapen, och att det är en av huvudpunkterna i min kritik mot neo-klassisk metodologi. Det är så att säga det som gör att nationalekonomin, med Lars Pålsson-Sylls ord, inte erbjuder "fel" förklaringar, utan strikt taget INGA förklaringar till vad som sker i världen.
- Naturligtvis är min forskning inte neo-klassisk - den går ju ut på att såga neo-klassisk metodologi som irrelevant! Jag tycker att du gott kan anta vad du vill om mitt metodologiska kunnande, men det känns lite som att du ligger i lä, om jag ska vara helt ärlig. Det är ju för övrigt ett ganska uppenbart förhållande i världen, att de som sysslar med neo-klassisk ekonomi över huvudtaget inte brukar sysselsätta sig med metodologiska frågor; just för att det skulle bli väldigt jobbigt för hela diciplinen och för att de inte behöver, när neo-klassisk nationalekonomi har en sådan hegemonisk status som den har. Om du med "metodologiskt kunnande" menar kunskaper i tillämpad matematik, så har du dels just bekräftat vad jag säger om att du inte begripit kritikens väsen, dels gått vilse i dina egna fördomar (matematik och statistik har alltid varit mina starkaste skolämnen - men nationalekonomin använder inte matematiken som verktyg, utan som ett täcke att gömma sig från verkligheten under).
Ok, Ali. Jag haller med om att detta ar off-topic och varan gemensamma grund ar ratt icke existerande. Men, likt dig, sa vill jag ocksa ha sista ordet, sa har kommer det (dvs fran mig...ikvall)
-- 'Mainstream' nar en bredare publik och du vet det. Jag tror att du anvander (och du kommer naturligtvis saga att jag har fel) ordet 'neoklassicism' som show-off och for att kopa dig lite vederhaftighet. Fult.
-- Om du exvis definierar neoklassicism med "Perfect Information" sa torde forskning baserat pa "Imperfect Information" ej ligga i begreppets extension.
Vidare, om du sager att du ogillar "kristdemokrater som bar hatt" sa skulle manga halla med om att du implicit inte ogillar kristdemokrater utan hatt. Byt ut kristdemokrater mot nationalekonomer och hatt mot neoklassicism och min poang blir klarare. Ditt motexempel ar verkligen vardelost.
-- "jag helt förkastar prediktivism som förhållningssätt inom samhällsvetenskapen". Jaha, men da ar det ju bara att packa ihop och bli ex-post analytiker. Detvillsaga, oanvandbar. Men detta ar dock bara min asikt. Precis som du har endast sitter inne pa en asikt.
Men av ren nyfikenhet, hur ska exvis "inflation targeting" ga till om man inte kan lita pa predicerande teorier?
-- Min sista kommentar om att din "forskning" inte ar neoklassisk var med glimten i ogat; ett skamt.
Go'natt Gauss
Hmm... Först har jag använt neo-klassisk för att jag inte förstår vad det betyder, sen har jag gjort det för att stajla. Boy o boy, vad det här blev svårt. Men, vahettere, vi kan väl säga att du fick sista ordet ändå. It's on the house.
Tack för en superbra Blogg! Forsätt så!
Nick!
Jag fick ditt mail och jag kan inte säga annat än att det du skriver i det är främlingsfientligt och/eller rasistiskt. Jag lutar mer åt att det du ger uttryck för är främlingsfientlighet som bottnar i okunskap. Du visar upp statistik (endel är korrekt) men drar utifrån den helt fel slutsatser. Gör man som du och bara säger att invandrare är överrepresenterade i brott och drar slutsatsen att invandring därför är dålig så är det fördomsfullt, främlingsfientligt och/eller rasistiskt. Riktigt är att invandrare är överrepresenterade i vissa typer av brott men säger man det utan att göra en korrekt analys av orsakerna till detta så gör det bara skada och uppmuntrar till främlingsfientlighet. Forskning har väldigt tydligt visat att orsaker som spelar in är utanförskap, segregation, fattigdom, dåliga betyg, språkproblem, brist på möjligheter, arbetslöshet, brist på bra förebilder osv osv. Till detta kan läggas det faktum att rättssystemet i alla dess instanser från poliser till domstolar på grund av okunskap och fördomar dömer invandrare hårdare än svenskar vilket resulterar i att fler invandrare i förhållande till hur många brott de faktiskt begår arresteras, åtalas och straffas. Allt detta utelämnade du helt i ditt mail. Gör som jag gjorde, läs några terminer kriminologi så kommer du att få se att det jag säger är riktigt.
Att Ali Esbati raderar det du skriver i detta ämne är inte konstigt, jag har full förståelse för att han raderar den långa text du mailade till mig. Larvigt är att du säger att det beror på att han är kommunist när det i verkligheten är så att nästan varje bloggare, såväl borgare som personer tillhörande vänsterblocket, skulle radera en hel del av det du skriver. Skriv liknande saker på borgerliga bloggar så får du se, skicka mailet som du skickade till mig till borgerliga bloggare så får du se att nästan alla kommer att säga samma sak som jag och att det du skriver är främlingsfientligt och präglas av okunskap och fördomar.
Ali -- Att jag far sista ordet innebar ju inte att du far skriva det sista ordet (som du faktiskt har gjort).
"Först har jag använt neo-klassisk för att jag inte förstår vad det betyder, sen har jag gjort det för att stajla."
Fortal! Det har jag aldrig havdat. Jag skrev: "Jag antar att han gor det for att det later linjart,kyligt och skrackinjagande." Det tycker jag ar en helt annan sak.
Att du har gjort det for att stajla framstar mer och mer tydligt. 'Newkeynesians' namner du exvis aldrig, fastan de utgor en stor del av dagens nationalekonomer. (pssst! dar har du en ny term att droppa nar andan faller pa!).
Anyway, let's call it a day (nu nar jag fatt vad som utlovats)
Skicka en kommentar