Fräscht med borgerligheten

På DN Debatt figurerar ju som vi vet mest gamla herrbekanta. Är det inte Bo Södersten så är det Kjell-Olof Feldt. Idag med kompisen medieprofessorn (relevans?) Stig Hadenius. De är ledsna och kinkiga över regeringen inte fört mer borgerlig politik. Artikeln innehåller nästan inget substantiellt alls, men några lustigheter kan noteras:

”…svårare att uthärda är beslut som inte fattas och som gäller socialdemokratins övergripande mål: en ekonomi som växer och ett folk som har arbete”.

Fair enough. Kanske kunde det dock vara intressant att nämna, att 1) svensk tillväxt hör till de högsta i Europa, samt 2) arbetslösheten upprätthålls just exakt på grund av den normpolitik politik som Feldt en gång var med och introducerade i Sverige, och med hjälp av den riksbank vars ”oberoende” från politiskt ansvar högern och kanslihussossarna varit överens om att hävda.

I några bisatser slänger herrarna också in några nydanande förslag: slopad förmögenhetsskatt (absurt om man vill ha nya jobb, tyvärr redan beslutat), samt pigavdrag (”som en feministisk [!] motpol” till avdrag för villaägare).

Så vänder vi på bladet och hittar på ledarplats Hanne Kjöllers emblematiska och uppfriskande raka människoförakt omvandlat till politisk prosa. Kjöller har varit på seminarium med LO. Hon har varit observant. Här serverades tilltugg med engångsbestick och engångstallrikar. Slutsatser dras:

”En miljon människor saknar arbete. Men LO anser sig tydligen inte ha råd att anställa någon som diskar kaffekoppar till ett seminarium om arbetslöshet. Eller så det kanske själva arbetsuppgiften som LO menar det är något fel på”.

Problemet i samhället är alltså att det går omkring massa människor ”som inte har någon utbildning och […] inte heller har någon lust att skaffa sig en”. Dessa ska diska kaffekoppar. Ty Hanne Kjöller vet att de inte har lust med annat än att hänga runt och lyfta bidrag. Alla undersökningar som visar att arbetslösa i ännu högre utsträckning än dem som arbetar, vill arbeta, är inget värda. Inte heller de tiotusentals högutbildade invandrare som inte har något jobb. Eller alla (kvinnor) som fått sparken från offentlig sektor, trots skriande behov av vård- och utbildningsjobb. Eller industriarbetare som blivit arbetslösa när profitbegäret lagt ned lönsamma företag.

Men visst. Tänker vi efter så finns det jävligt mycket att diska. Varför inte hemma hos Hanne Kjöller?

Och för att fullborda triaden skriver Peter Wolodarski om tjänstedirektivet under rubriken ”Rädda européer tackar nej till jobb”. Tjänstedirektivet bygger på ”en enkel och genial tanke”, skriver Wolodarski. Det är helt riktigt.

Nämligen denna: om arbetsgivare kan ställa arbetare mot varandra så kan man tvinga fram den lägsta lönen; exploatera varje enskild arbetare (”tjänsteförsäljare”) till max. Kollektivavtal bygger på en lika enkel men genial tanke: Om man går samman och vägrar att spelas ut mot varandra är det arbetsköparen som sitter i klistret. Man kan köpa tillbaka lite av sitt människovärde i kollektiv handling. Wolodarski skriver att facken står för ”särintressen” (alla som lönearbetar – en liten obetydlig klick). Allmänintresset representeras då alltså av byggherrar, fabriksägare och DN:s ledarsida.

Så framträder den underbart sköna borgerliga världsbilden: Ansamlade förmögenheter, pigor, tallriksdiskande biträden och daglönearbetande byggjobbare utan kollektivavtal. Fräscha tankar, aldrig förr prövade! Vi kan kalla det Allians för Sverige. Och vi kan välja ett vårdoftande motto: För Sverige i tiden!