”det har legat på den här nivå i trettio år”.Nämen precis! Den offentliga sektorns andel av BNP har trendmässigt sjunkit sedan början 80-talet, efter att ha ökat under hela efterkrigstiden och välfärdsstatens utbyggnadsår. Eftersom man samtidigt sålt ut våra gemensamma tillgångar i form av vinstbringande företag, har uteblivna skatthöjningar lett till en urholkning av välfärden. Resultatet är allvarligt vidgade klyftor i samhället, och ett fattigare samhälle när vi låtit ett litet skikt profitörer dra iväg med inkomster och ägande.
Erik Åsbrink, förresten, var med och genomdrev den ”århundradets skattereform” som bidrog till att göra Sverige till ett av de OECD-länder där klyftorna ökade mest i början av 90-talet (Human Development Report, 1996). Det var en gigantisk överföring av resurser från fattiga till rika. Ska vi köra ett varv till nu?
11 kommentarer:
Skatter är i Sverige en klassisk höger-vänster-fråga där vänstern förenklat vill höja och högern vill sänka/bevara. Men en sak som jag aldrig fått något svar på är var det absoluta taket för skatteuttag ligger enligt vänstern.
Devisen "hellre högre skatter än sämre välfärd" kompletteras aldrig med någon kommentar om maximalt skatteuttag, så med den motiveringen kan man höja skatten till 100 %, vilket inte borde vara rimligt ens för den mest extrema socialist.
Ali, med gedigna studier inom ekonomi och trovärdiga kunskaper inom området, skulle kunna gå i bräschen för vänstern i den frågan.
Det är inte en rimlig fråga, eftersom alla faktorer rör sig samtidigt i ett historiskt och socialt sammanhang. 50% skatt idag är inte samma sak idag som på 50-talet. Skatt är inte samma sak idag som på 1800-talet. Vad pengarna används till är inte samma sak idag som i framtiden. Hur det som beskattas produceras är inte likadant och kommer inte att vara. Det man använder sina efter-skatt-pengar till kan inte vara samma sak om 50 år.
Men redan den platta, aritmetiska frågan blir konstig.
Om A tjänar 1000 kronor och betalar 30 procent i skatt har hon 700 kronor kvar.
Om B tjänar 10.000.000 kronor och betalar 99% i skatt så har hon 100.000 kvar.
B har fortfarande mer att spendera än A, på egen hand.
Om man beskattas för att det ska byggas ett jättehögt torn som sedan sprängs, är det en sak. Om man beskattas och sedan får ta del av allt i samhället, utom plockgodis, då är det en annan sak.
Och: hela beskattningssystemet förutsätter ett system av lönearbete. Om ägandet av företagen ser annorlunda ut så kommer också skattesystemet också att se annorlunda ut. I princip skulle skatten kunna vara noll, om man inte har ett system med lönearbete.
Men allt det där är rätt så irrelevanta extrapoleringar som högstadieelever och Timbroideologer brukar ägna sig åt.
Det jag försökt beskriva är konkreta utvecklingstendenser i den samtida kapitalismen, och slutsatser att dra därur.
Ja minsann, skattedebatten går vidare. Vi ska betala mer och mer i skatt för vår välfärd. Och ju mer vi beskattas desto mer kan samhället, enligt Ali, erbjuda oss. Men varför är det bättre att staten bestämmer hur pengarna spenderas än att individen bestämmer själv? Jag tror inte folk vill ta del av allt i samhället, varför ska dom i så fall tvingas betala för det?
Tack för svaret Ali, även om ditt svar inte har så mycket att göra med det jag skrev. Jag har märkt att din debatteknik går ut på att svara "det är inte en rimlig fråga" och "det är inte vad det handlar om" istället för att hålla dig till ämnet. Jag skall försöka bemöta dina påståenden även om de inte har med den ursprungliga diskussionen att göra.
50 % skatt 1950 och 50 % skatt idag är faktiskt samma sak pga något som kallas inflation. Skillnaden är att välfärdssystemen byggts ut väldigt mycket sedan 1950 vilket gör att det krävs ett högre skatteuttag. I samma takt som välfärdssystemet byggs ut måste skatteuttaget ökas. Var går den övre gränsen för skatteuttaget, var min ursprungliga fråga.
Din aritmetik är inte alls konstig, det är politiken bakom som är förbryllande. Vi bortser för ett ögonblick från samhällsomstörtande förändringar i stil med avskaffande av lönearbete och koncentrerar oss på den gren av vänsterpolitiken som är tänkt att appliceras på dagens samhälle.
Om du är uppriktig med din skattesats på 99 % för de som tjänar 10 miljoner kr, tror du inte att denna skattesats har en hämmande utveckling på tillväxten (relevansen i denna fråga förutsätter visserligen att man anser att tillväxt är viktig och jag vet inte var du står i den frågan). Ganska snart kommer man inte att ha några som tjänar 10 miljoner pga att dessa arbetar mindre och flyttar utomlands (möjligen också skatteplanerar).
Det är rimligt att de som tjänar mer även betalar mer i skatt. Men låt oss vara realistiska, en skattesats som hämmar tillväxten är inte bra för någon, inte ens för de med lägst inkomster, eftersom det finns mindre att dela på för alla. Erkänner ni i vänsterpartiet att det finns en gräns för hur höga skatter kan vara utan att hämma tillväxten eller avfärdar ni det som ogrundad högerpropaganda?
Påståendet om "irrelevanta extrapoleringar" tänker jag inte kommentera eftersom jag inte någonstans påstått att jag stöder dem.
Min fråga står alltså obesvarad även efter ditt inlägg; anser du att det finns en övre gräns för skatteuttag, eller kan man ta ut hur höga skatter som helst så länge lönen är tillräckligt hög och man har något kvar (kallas obegränsad randpunkt för dig som verkar gilla att svänga dig med matematiska termer)?
Om du i vanlig ordning svarar med att det jag säger inte är relevant, vänligen var lite mer utförlig i din förklaring varför det inte är det.
Om staten äger allt blir skattesatsen de facto 100 % och inte 0 %.
Jag har i flera sammanhang försökt argumentera för en hållbar kompromiss som helt enkelt består i ett skattetak på 50 procent. D.v.s. man delar LIKA mellan offentligt och privat. Kan det bli mer rättvist?
Tjänar man 10 miljarder så behåller man 5 miljarder. Visst, detta innebär att vissa kan bli snuskigt rika.
Samtidigt är då tanken att kapital ska strömma tillbaka in i landet. Och den som genom eget övertidsarbete och idogt sparande till slut lyckas dra ihop, säg, 500.000 kronor har kanske tillräckligt med resurser för att AV EGEN KRAFT testa nya idéer som på sikt kan resultera i ett nytt företag. Idag går inte det.
Med min modell kan i förlängningen vanligt folks företagande skapa nya, dynamiska och bärkraftiga jobb som är anpassade till den nya tiden (storföretag och offentlig sektor är INTE snabba med att anpassa sig).
Och idag strömmar både kapital och jobb ut ur landet såvitt jag förstår. Saab.
Samtidigt som att man lägger ett tak på skatten (50% är ingen låg skatt) så måste man absolut ha ett tätt och bra skyddsnät "nedåt". Hemlöshet får inte förekomma.
Skyddet innefattar rätt till bostad, mat, utbildning med sikte på jobb samt livets nödtorft. Det går. Man kan börja med att dra in riksdagsmännens livstidspensioner.
Har vänstern någon som helst förståelse för det resonemanget? Att man släpper till resurser till driftigt folk?
Ty hur irriterande "överklassen" än kan vara så leder deras konsumtion ofelbart till att gräsrötter får arbete. Jag skäms inte för att jobba åt en fet direktör. Hellre det än att ta bidragspengar från min grannes skattsedel.
----------------------------------
(Jo, och så ska föräldrarna själva bestämma hur barnomsorgen ska se ut, förstås.)
En minst lika intressant fråga som den om vänstern anser att skatterna har en högsta smärtnivå (ja, men den är inte absolut utan beror av en mängd faktorer)är var borgerlighetens UNDRE smärtgräns ligger. Portalargumentet för alla slags försämringar och nedskärningar av offentlig välfärd är idag ekonomins globalisering och kapitalets ökade rörlighet. För att inte slås ut i konkurrens mot länder som Kina, menar man, tvingas vi alltså slakta våra väl fungerande och ekonomiskt rationella välfärdssystem, för de faller inte kapitalisterna i smaken. Hur mycket ska vi alltså få ha kvar i längden? Om logiken hela tiden är hårdare konkurrens mellan länder/ökad företagsprofit, hur mycket välfärd/skatt får vi ha kvar?
Och nej Pasqualito, förstatliga allt är ingen bra politik. Den vänster som inte fattar att förstatligande inte löser nåt, har inget existensberättigande idag. Berlinmuren föll vet du.
Staffan W
En minst lika intressant fråga som den om vänstern anser att skatterna har en högsta smärtnivå (ja, men den är inte absolut utan beror av en mängd faktorer)är var borgerlighetens UNDRE smärtgräns ligger. Portalargumentet för alla slags försämringar och nedskärningar av offentlig välfärd är idag ekonomins globalisering och kapitalets ökade rörlighet. För att inte slås ut i konkurrens mot länder som Kina, menar man, tvingas vi alltså slakta våra väl fungerande och ekonomiskt rationella välfärdssystem, för de faller inte kapitalisterna i smaken. Hur mycket ska vi alltså få ha kvar i längden? Om logiken hela tiden är hårdare konkurrens mellan länder/ökad företagsprofit, hur mycket välfärd/skatt får vi ha kvar?
Och nej Pasqualito, förstatliga allt är ingen bra politik. Den vänster som inte fattar att förstatligande inte löser nåt, har inget existensberättigande idag. Berlinmuren föll vet du.
Staffan W
En minst lika intressant fråga som den om vänstern anser att skatterna har en högsta smärtnivå (ja, men den är inte absolut utan beror av en mängd faktorer)är var borgerlighetens UNDRE smärtgräns ligger. Portalargumentet för alla slags försämringar och nedskärningar av offentlig välfärd är idag ekonomins globalisering och kapitalets ökade rörlighet. För att inte slås ut i konkurrens mot länder som Kina, menar man, tvingas vi alltså slakta våra väl fungerande och ekonomiskt rationella välfärdssystem, för de faller inte kapitalisterna i smaken. Hur mycket ska vi alltså få ha kvar i längden? Om logiken hela tiden är hårdare konkurrens mellan länder/ökad företagsprofit, hur mycket välfärd/skatt får vi ha kvar?
Och nej Pasqualito, förstatliga allt är ingen bra politik. Den vänster som inte fattar att förstatligande inte löser nåt, har inget existensberättigande idag. Berlinmuren föll vet du.
Staffan W
En minst lika intressant fråga som den om vänstern anser att skatterna har en högsta smärtnivå (ja, men den är inte absolut utan beror av en mängd faktorer)är var borgerlighetens UNDRE smärtgräns ligger. Portalargumentet för alla slags försämringar och nedskärningar av offentlig välfärd är idag ekonomins globalisering och kapitalets ökade rörlighet. För att inte slås ut i konkurrens mot länder som Kina, menar man, tvingas vi alltså slakta våra väl fungerande och ekonomiskt rationella välfärdssystem, för de faller inte kapitalisterna i smaken. Hur mycket ska vi alltså få ha kvar i längden? Om logiken hela tiden är hårdare konkurrens mellan länder/ökad företagsprofit, hur mycket välfärd/skatt får vi ha kvar?
Och nej Pasqualito, förstatliga allt är ingen bra politik. Den vänster som inte fattar att förstatligande inte löser nåt, har inget existensberättigande idag. Berlinmuren föll vet du.
Staffan W
Johanna väckte en intressant fråga som inte tycks ha besvarats: Var ligger taket?
Jag antar att Herrar Esbati med flera känner till Lafferkurvan, även om de kanske är skeptiska. För de som inte gör det så är Lafferkurvan ett försök att åskådliggöra hur den faktiska inkomstökningen för staten blir mindre ju högre upp i skatteprocent man kommer - för att till slut vända nedåt. Vid hundra procent är därför inkomsten noll, eftersom ingen längre vill vara en del av ett system där de inte får något alls för sitt arbete. Man får anta att det även vid 99 procent är få som kommer att betala skatt - det stiger inte fram till 99,9 procent för att sedan bli noll.
Så för att förfina frågan, var går brytpunkten där högre skatteuttag inte längre ger högre inkomster. Ett resonemang som är kraftigt förenklat i ett land med marginalskatter, men som ändå är intressant
Skicka en kommentar