Ungdomar, skatter och drev

Metro/Sifo har också undersökt viljan att betala mer skatt för att finansiera välfärden. Apropå de stora mediernas enstämmiga ”analyser” att socialdemokraternas fall i opinionen beror förslaget om eventuell skattehöjning någon gång i framtiden. Det stämmer helt enkelt inte särskilt väl. 57 procent kan tänka sig att betala mer i skatt. Intressant med undersökningen är också att bland ungdomar (18-29) så är hela 64 procent beredda att betala högre skatt.

Detta bekräftar ett mycket tydligt mönster, som har gällt i några år nu – ungdomar står långt och tydligt till vänster. Det skrämmer borgerligheten. Har så gjort ett bra tag.

I valet 2002 röstade 58% av väljarna 18-21 på (s), (v) eller (mp), varav 18% på vänsterpartiet. 13% i denna grupp röstade på moderaterna. Detta enligt Valu. Då ska vi komma ihåg att valdeltagandet alltid är mycket lägre just bland ungdomar och just bland dem som kommer från sociala grupper, där stödet för (s) och (v) är starkast. Mönstret bekräftades i EMU-folkomröstningen där motståndet mot EMU var starkast bland ungdomar (kring 60%). I europaparlamentsvalet, där många EU-motståndare valde att avstå, var vänsterpartiets siffror i den yngsta gruppen nära 20%.

I valet 2002 fanns de största övergripande rörelserna i opinionen mellan blocken. Moderaterna tappade till folkpartiet och vänsterpartiet tappade till socialdemokraterna. Men det var inte så bland de unga väljarna. Fastän socialdemokraterna gick framåt bland unga väljare (där man 1998 och 1994 gjort katastrofval) gick vänsterpartiet inte tillbaka, utan tvärtom något framåt. För den som deltog i valrörelsen bland ungdomar var läget mycket kännbart. Ung Vänster flyttade ramarna för hela debatten åt vänster – i kraft av en egen skarp politik, god organisering och ett objektivt läge där många ungdomar radikaliserats av en mängd skäl (USA:s bombpolitik, osäkra anställningar, sämre förväntade ekonomiska villkor än föräldragenerationen). SSU fick till exempel taktiskt anpassa sig. Till och med en sådan till utplåning utslätad figur som Mikael Damberg lät ibland upprörd över orättvisor och envisades med att beteckna sig som ”vänster”.

Fredrik Reinfeldt menade att detta berodde på att skolan misslyckats. Samma tongångar kunde senare höras när företaget Ungdomsbarometern förskräckt konstaterade att ”bara var tredje ungdom tror på marknadsekonomin”.

Att vi skulle få se massiva försök att vända opinionen bland ungdomar har varit uppenbart. Det gjorde enorma satsningar mot ungdomar just i EMU-omröstningen. Men eftersom de till exempel gick ut på att göra dataspel där en dalahäst försökte tuta i folk en massa skit så misslyckades det rätt grovt. Under många år har också högern och hippa förståsigpåare massivt bankat in budskapet att ”ungdomar är inte intresserade av att organisera sig”, ”ungdomar vill inte köpa hela paket”. Det är självuppfyllande profetior som det är uppenbart vem som tjänar och vem som förlorar på.

När nu drevet går och en blandning av ensidiga ”avslöjanden” och direkta lögner som aldrig hinner korrigeras får utgöra bilden av verkligheten för befolkningen i stort – en verklighetsbild som inte kan ifrågasättas i normala mediala kanaler, där dagordningen redan är fix – då finns två ord för den som inte vill vara obegränsat naiv, utan undrar varför massa saker som tycks hänga ihop händer på en och samma gång: Go figure.