torsdag, mars 17, 2005

"Världs"banken

Paul Wolfowitz föreslås bli ny chef för Världsbanken (av USA, vilket betyder att han nog är vald). Wolfowitz är hökarnas hök. Han är den främste promotorn för angreppen mot Afghanistan och Irak – angrepp som han propagerat för i tio år – och anses lite väl bombgalen, till och med i neocon-kretsar. I Washington går han under benämningen ”Wolfowitz of Arabia”. Efter kriget kunde han till och med kosta på sig att öppet erkänna, att USA
”valde skälet massförstörelsevapen för det var det som gick hem” (DN030529).
Världsbanken har i decennier varit en effektiv förlängd arm för amerikanska ekonomiska intressen. Samtliga chefer har också varit amerikaner, och USA bestämmer i praktiken enväldigt i såväl Världsbanken som systerorganisationen IMF.
”Därmed är det ju inte särskilt överraskande att den ekonomiska politik som dessa institutioner propagerar för ligger mindre i de fattiga utvecklingsländernas intresse än i den marknadsekonomiska ideologins intresse och de länder som företräder den”
sade till och med banken egen före detta chefsekonom Joseph Stiglitz, när han lämnade.

Världsbankens privatiseringspolicy har sedan tidigt 80-talet på ett mycket effektivt sätt förstört utvecklingsvillkoren för fattiga länder, särskilt i Afrika. Bankens ledande ekonomer, som i stor utsträckning rekryterades från Milton Friedmans Chicago-universitet, och ofta gjort ”praktik” i Pinochets Chile, designade program som ödelade den minimala sjukvård och utbildning som staterna satsade på, medan man föreslog omvandling av produktion för inhemsk konsumtion till exportvaror som omöjliggjorde industriell utveckling, och lämnade länderna oerhört sårbara för prisfluktuationer.

Bankens stora paradnummer var det ”asiatiska miraklet” som man ansåg sig ha bidragit till. Sanningen var att den modell med fria kapitalrörelser och fasta växelkurser som banken föreslog var bra för utländska investerare, men mycket farlig för de asiatiska länderna. Mycket riktigt drabbades de också hårt av valutakriserna 1997-1998. Miljoner gick ned i fattigdom. När Världsbanken och IMF hade årsmöte 1999 vägrade man ta fasta på de massiva invändningarna mot fria kapitalrörelser. Kritiken växte, och man medgav lite senare att
”en snabb avreglering av kapitalflödena, om den är dåligt skött, kan öka ett lands sårbarhet för finanskriser. [Men samtidigt att] kapitalreglering inte kan ersätta en sund ekonomisk politik” (SvD 000117).
Det ironiska är att en snabb avreglering var just vad man drivit fram, och att den dessutom var skött just av IMF och världsbanken. Den ”sunda” ekonomiska politik man talar om var just mer av avregleringar och privatiseringar! Intressant är också att Kina och Indien, som till stor del vägrade följa bankens ”råd”, klarade sig från krisen.

Analytikerna på Goldman Sachs kunde då konstatera (rapporterat i Wall Street Journal):
”So far, countries whose currencies have not been freely convertible have done best. This raises the risk that at some point, other countries decide to impose capital controls. The exact consequences for the US outlook are not clear, but they would certainly be negative”.
Notera detta! Ska man förstå Världsbankens faiblesse för avregleringar måste man också bättre förstå USA:s globala behov. USA är världens mest skuldsatta nation, med en katastrofalt dålig handelsbalans. För att kunna upprätthålla en hög konsumtionsnivå måste man använda pengar som andra sparar. Dessutom vill amerikanska företag gärna göra affärer i resten av världen genom att använda resten av världens pengar. Det kan de göra genom att dollarn är världens reservvaluta. Det ger USA ett unikt privilegium. För att det ska fungera måste alla länder vara öppna för amerikanskt kapital, och det är just detta som Världsbanken och IMF tillgodoser. Och det är detta som leder USA ut i krig runt om i världen. Wolfowitz har stora erfarenheter av att tillse det senare. Nu får han också jobba lite med det första. Gränsen är ändå allt tunnare i dagens värld.

(Här kan den som vill skriva under en protest mot Wolfowitz’ nominering)

5 kommentarer:

Anonym sa...

"Välstånd kräver ett folkets frihet och en respekt för dom mänskliga rättigheterna."

Men inte respekt för Geneve-konventionen, där det t.ex. står att man inte får förstöra ett lands vattenförsörjning.

Anonym sa...

Svar till Roland Pettersson

Att världens utvecklingsländer skulle sitta med facit i hand och bara kunna följa Europas väg till ekonomiskt välstånd är helt och hållet fel. Dessutom ha du fel när du skriver att ett sådant fascit skulle innehålla marknadsekonomi, fri företagsamhet och demokrati.

Grunden till Europas välstånd lades under den industriella revolutionen. Den demokrati som då fanns var väldigt haltande. Dessutom var fri företagsamhet i princip omöjligt på grund av att banksystemet inte var tillräckligt utbyggt, och bristen på effektiv infrastruktur lade krokben för marknadsekonomin. Istället byggdes välståndet genom tullmurar, kolonisering och slavhandel. Förutom detta hade Europa en annan stor fördel: vi var först i världen, så ingen kunde hindra oss från att göra vad vi ville. Etiskt och moraliskt katastrofalt, men ekonomiskt effektivt.

Som alla förstår är det väldigt svårt för ett utvecklingsland i vår tid att använda dessa metoder. Kolonisering och slavhandel fungerar inte om man är svagast i världen. De demokratiska idéerna är så spridda i världen att de nu finns ett tryck mot världens diktatorer att införa demokrati. Alltså går det inte att använda dessa metoder, och det är lyckligtvis få som försöker göra det. Tullmurar fungerar inte för då får man stryk av Världsbanken. Alltså tvingas utvecklingsländerna följa Världsbankens nyliberala styrning, eftersom de annars blir avskurna från bistånd. Detta leder till att deras ekonomiska utveckling blir väldigt instabil, och att västerländska företag kan etablera sig i utvecklingsländer och profitera på de skamligt låga lönerna och barnarbetet. Utvecklingsländerna låses fast i sin fattigdom, medan västvärlden tjänar grova pengar. Etiskt och moraliskt katastrofalt, men ekonomiskt effektivt (för den rika delen av världen).

Tim sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Tim sa...

Efter kriget kunde han till och med kosta på sig att öppet erkänna, att USA
"valde skälet massförstörelsevapen för det var det som gick hem" (DN030529).


Ja, undra på det. Varken GA eller SC accepterar ju "avsättandet av världens kanske grymmaste diktator" som skäl för ett anfallskrig. Finns det några alls så torde det väl vara just det. Hoppas Kim Jong-Il, denna fantastiske golfspelare, är näst på tur. Då ska jag heja som fan på både Bush och Wolfowitz.

Anonym sa...

Om Irak blir en "formell" demokrati såsom Sverige, Västtyskland,Japan,Nordkorea,Chile etc så har vi bland annat Paul Wolfowitz att tacka för det. Formell demokrati är trots allt bättre än reell diktatur, det måste väl också du hålla med om Ali.(Annars kanske du hamnar i uppdrag granskning som dina kollegor i partiet). Om det lyckas, så följer logiskt att även Ali måste ge Paul Wolfowitz kred för det. Jag kan sätta en rejäl slant på att Ali hellre biter tungan av sig.