"Medan många av världens regeringar kryper för USA:s våldsmakt säger vanliga människor ifrån, i självklar solidaritet. För det rimliga är förstås att det som hos oss själva betraktas som givet - att man inte vill leva i ockupation - också måste utsträckas till våra medmänniskor i Irak".Imorgon är tvåårsdagen av starten för det folkrättsvidriga angreppskriget mot Irak. Över hela världen kommer människor att manifestera mot ockupationen, och för en värld där inte USA:s ekonomiska intressen tillåts leda till massdödande och kolonialism. Här är en lista på ett stort antal planerade protester runt om i Sverige. Slut upp!
fredag, mars 18, 2005
19/3 - protestera mot ockupationen!
I dagens SvD skriver jag och elva andra personer ("kända svenskar"...) en debattartikel om ockupationen av Irak:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Nej till demokrati i Irak. Stöd Syriens okupation av Libanon.
Nej till demokrati i Irak. Stöd Syriens okupation av Libanon.
USA ut ur irak! USA ut ur Nazityskland! Polisen ut ur Sverige!
Är makt alltid rätt?
Är demokratisk makt alltid rätt?
Makt! Peter? Är det rätt, frågar du, är det alltid rätt?
Makt är möjligheten och förmågan att kunna påverka.
Makt över människor är det som är komplicerat. Makt att påverka (tvinga) andra människor är eg. alltid dåligt.
(Att spärra in en våldsbrottsling är att utsätta denne för tvång, för att han i sin tur har utsatt offren för tvång. Svår avvägning mellan dåliga saker)
Men det finns legitim makt. Makt över din egendom är legitim och bra. Och människor kan överlåta makt (över sig) till andra i form av kontrakt och detta är också bra. Ett anställningsförhållande överlåter makt (under spec:ade former och tidsrymder) till din chef.
Civilisationer överlåter (nja, de flesta däri, inte brottslingarna) rätten till initierande våld till en (rätts-)stat. Dvs bara polisen får haffa dig, bara domstolar for dömma i brotts och tvistemål.
De flesta inser/anser att detta är till allas gagn.
Problem blir det när makt utövas mot enskilda som de aldrig skulle gå med på frivilligt. Då är det dåligt. Sådana exempel är när en majoritet anser sig ha rätt att tvinga en minoritet till något. Detta förkläs ofta till 'demokrati' men det är egentligen inget annat än tvångsmakt. Och det har alltid negativa följdverkningar
Frågan om makt och rätt är inte så lätt att få fast på. Frågan och demokratisk makt och rätt är inte mindre svår.
Att minoritetsskydd måste finnas och att vissa grundläggande rättigheter inte kan röstas bort, håller jag för självklart.
När det gäller en demokratisk makts rätt att inleda anfallskrig mot en diktatur tycker jag inte att det är någon rättighet alls.
De allierades bomber över Dresden dödade fler än Tysklands över London. Människor dör av såväl demokratiers som diktaturers bomber. I de senaste årens krig har fler "demokratiska" bomber dödat i diktaturer, än "diktatoriska" i demokratiska.
Var det alltid rätt av Aten att bomba Sparta, men fel av Sparta att bomba Aten? Är alltid allt demokratier gör per definition rätt?
Å andra sidan var det verkligen fel av de allierade att förklara krig mot Tyskland under andra världskriget?
Dessa frågor har inga enkla svar.
Jag svänger mellan att se mig som total pacifist och att tycka att det kan finnas krig som är rättfärdiga.
Peter B,
Ett samhälle utan krig, våld, maktmissbruk, tvång eller brottslighet vore givetvis önskvärt och är väldigt tilltalande i mångas ögon (iaf vid en snabb titt)
Sådana samhällen beskrivs gärna av utopister. De kännetecknas av att just vara utopier, dvs att de aldrig går att uppnå.
Förutom att vara felfria världar där de står där i sin 'skönhet' att beskåda, har de dessutom egenskapen att människorna däri inte begår några misstag, felbeslut (eller värre). Alltså även dess invånare är en utopisk sort.
Icke desto mindre försöker många att verka för sådana (skenbart ovetandes om att deras utopi inte alls behöver sammanfalla med motsvarande utopi för alla andra som skall finnas däri)
Dessa utopiers påstådda existens och överlägsenhet används inte sällan som rättfärdigande för att bruka makt, tvång, korrigerande och tvång för att uppnå dem. Inte sällan skall de vars idéer inte sammanfaller med det utstakade slutmålet 'omskolas', förklaras sinnessjuka, spärras in, drivas bort eller utrotas.
För utan fullständig konsensus inom utopin har den ju inte de påstådda 'utopiskt vackra' egenskaperna.
Vi har alla sett hur det går. Beroende av hur hänsynslöst man går fram blir de resulterande mänskliga tragedierna olika stora, men exakt samma mönster upprepar sig. Exempel (bland de värre)
Pol Pots Kambodja
Maos Kina
Lenins och Stalins Sovjetunion
Hitlers Tyskland
mfl
(Mugabe, Ceaucescu, Hocha, Honecker, Mussolini, Franco, Milosevic osv)
Att värja sig mot dessa, och om nödvändigt med våld anser jag vara befogat. Det bästa, och minst obehagliga försvaret är att stävja idéerna om den eftersträvansvärda utopin (någonstans i framtiden) och att den kan (och får) nås genom att göra tvivelaktiga uppoffringar, och offra eller utöva tvång mot enskilda nu.
Detta gäller även i smått. De mänskliga konsekvenserna av att sträva mot utopier i smått blir inte av samma dignitet (och det berättigade försvaret mot dessa får inte vara lika hårdnackat) men det är samma mekansimer när man påstår sig kunna uppnå:
Lika bra och rättvis vård åt alla (medelst vårdköer, förbud mot sjukhus)
Allas rätt till lika attraktivt boende (medelst hyresregelingar, förmedlingstvång)
osv
Jag är lite skeptisk till dem som förordar pacifism som universell metod (baserat på ovanstående) men var och en skall givetvis få (och kunna) välja den hållningen för sig själv.
Vad jag menar är att det kan vara lika fel av en liberal demokrati att gå i krig i demokratins namn som för en kommunist att gå i krig i en proletariatets diktaturs namn.
Att ett land är en demokrati ursäktar inte ett onödigt anfallskrig.
Vad jag menar är att det kan vara lika fel av en liberal demokrati att gå i krig i demokratins namn som för en kommunistisk regim att gå i krig i namn av proletariatets diktatur.
Att ett land är en demokrati ursäktar inte ett onödigt anfallskrig.
11:46 PM
Peter B (och resten):
Nej, ett land har inte per automatik rätt att starta krig för att det är en demokrati. Däremot känns det (åtminstone för mig) lättare att kritisera en diktatorisk regim som våldsverkar mot sina egna medborgare i tyranniskt syfte, eller mot andra länder i invasionssyfte, än en demokrati som störtar en diktator av demokratispridningssyfte.
Ja, ovanstående kanske är lika svartvitt som Esbatis världsbild, men ibland går det att förenkla ner till den nivån också.
Peter Björkman, du har givetvis rätt (se även Tims svar): Det är inte automatiskt rätt. Faktum är att det nästan aldrig är rätt, i meningen 'Helt Rätt'!
Mullorna i Afghanistan bedrev (eller planerade) inget anfallskrig, men ägnade sig inom dessa 'nations'gränser åt vidrig hänsynslös brottslighet mot mänskligheten (anser jag). Dessutom sanktionerade de omfattande opiumodlingar och narkotikatillverkning som delvis finansierade deras existens.
Så här långt skulle man med nöd och näppe kunna säga att inom landet gäller Afghanska lagar och omvärlden kan givetvis rikta kritik, kräva reformer, vägra idka handel osv. Men det blir svårt att säga att detta rättfärdigar angreppskrig, av någon , av en koalition, eller ens genom en FN-beslutad insats. (Trots att vare individ med en tillstymmelse humanism i hjärtata måste/borde önska sig att mullurnas skräckvälde störtas).
Det som tippade vågskålen var att mullorna tillät, internationella och grava brottslingar att vistas, 'utbildas' och tränas, och tom inom landet finansieras. Dessa brottslingar utgjorde ett reellt hot mot många andra utanför, och när mullorna öppet lät dem hållas inom landet. När detta sker, att man tillåter paramilitära grupper verka, planera attentat, och få en fristad inom landet, menar jag att omvärlden har rätt att med lämpliga medel avväpna dessa.
Men inte ens det skedde. Det var först efter 9/11 som en insats skedde. (Notera också likheterna mellan mullornas Afghanistan och Arafats Palestina: mer eller mindre öppet beskydd för olika brottsliga organisationer och terrorister, intimt sammanvävda med den sk Palestinska 'Myndigheten')
I fallet Irakkriget blir det faktiskt ännu svårare. Saddam gav visserligen fristad åt diverse Al Qaida folk, men var inte direkt inblandad i deras terrorplaner, han gav dock monetärt stöd palestinsk terror i Israel (och tom idkade anfallskrig mot Israel under gulfkriget: SCUD-missiler mot Tel Aviv).
Att det är moraliskt berättigat att stävja sådana brottslingar (även om de kallar sig statschefer eller likn) råder det inget tvivel om. Tyvärr är låter sig sådant inte göras utan ganska mycket obehagligheter, och desvärre även att civila offer drabbas mfl allvarliga och negativa följdverkningar.
Men ståndpunkten att det därför är OK att blunda, att titta bort, eller att inget handlande är accepterat iom att där ligger en nationsgräns emellan, anser jag vara lite antiintellektuell och feg. Med det dock inte sagt att jag förordar sådana ingrepp, eller avfärdar all kritik mot dem. Det är väldigt svåra och nästan omöjliga överväganden som skall till innan angrepp över nationsgränser kan anses vara OK.
eller varför inte skriva så här:
"Medan många av världens regeringar kryper för världens tyranner säger vanliga människor ifrån, i självklar solidaritet. För det rimliga är förstås att det som hos oss själva betraktas som givet - att man inte vill leva i diktatur - också måste utsträckas till våra medmänniskor i Irak".
Skicka en kommentar