Svenska medier har rapporterat om den intressanta och lite svårtolkade nyheten att Irans ex-president Ali Akbar Hashemi Rafsanjani funderar på att ställa upp i presidentvalet i juni. Den nuvarande presidenten Khatami har enligt konstitutionen inte rätt att ställa upp till omval, då han nu suttit i två fyraårsperioder.
Rafsanjani blev Irans president 1989 efter Khomeinis död och presidentmakten stärktes samtidigt. Rafsanjani öppnade under mitten av 90-talet upp för nyliberala reformer på olika plan. Bland annat experimenterade man med ekonomiska frizoner i södra Iran och startade upp konkurrerande verksamheter på områden som tidigare varit statliga monopol. Mycket av denna lukrativa affärsverksamhet kontrolleras idag av Rafsanjani själv och en familje- och vänkrets kring honom. Det gäller till exempel flygbolag och varuhuskedjor.
Efter sin avgång 1997 har han bibehållit en mycket central plats inom systemet. Formellt är han bland annat ordförande i ”Rådet för bedömning av nytta för systemet”, som utses av Högste ledaren och har stora möjligheter att i praktiken stoppa alltför radikala förändringar föreslagna av en parlamentarisk majoritet. Förra året såg rådet till att häva en viktig del av Irans revolutionsförfattning som utgjorde hinder för storskaliga privatisering.
Rafsanjanifalangens linje har bestått i ekonomisk liberalisering och kontrollerad privatisering kombinerat med bibehållen politisk kontroll. Det är en linje som fanns stöd hos västerländska investerare och deras regeringar. När USA:s intressen på sistone ändrat karaktär och man uppenbarligen arbetar för en total och direkt kontroll över Mellanösterns oljetillgångar har också den politiska situationen i Iran varit förvirrad och många har agerat avvaktande. Kanske är Rafsanjanis senaste drag en mycket skicklig läsning av läget. De så kallade reformisterna är tillbakapressade i landet. Samtidigt har den utrikespolitiska dynamiken återigen tagit överhanden i Iran. Om han kan kliva fram som en person som har god kontroll över maktapparaten och samtidigt visar sig villig att ”förhandla” om Irans olja åt ena eller andra hållet, så räknar han möjligen med att även få amerikanskt stöd. Att han har gott om blod på sina händer är i sammanhanget inget hinder. Tvärtom.
För det iranska folket finns en överhängande risk för en fortsatt utveckling där de av revolutionens framsteg som ännu lämnar avtryck på samhället förstörs och landet dras ned i samma elände som många andra länder i Tredje världen, under ideologisk och praktisk ledning av IMF och Världsbanken. En del av det är redan verklighet. ”Miljardär-mullan” Rafsanjani passar väl in i det pusslet. Men mycket kan hända snabbt nu.
onsdag, april 27, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag sager som Alicio: Det ar valdigt symptomatiskt for nyliberaler att som expresident 1, kontrollera (tillsammans med familj och vanner) flertalet foretag som startats pa presidentens egna order under dennes regeringtid. 2, Vara ordforande for ”Rådet för bedömning av nytta för systemet”, som utses av Högste ledaren.
Om detta ar liberalism i Alis ogon sa forstar jag att han hatar den.
Putin ar val neocon enligt dig Ali?
Var på Iranska ambassaden för några år sedan, med en skolklass. Vi bjöds på coca-cola i neutrala förpackningar. Ambassadören talade vitt och brett om hur demokratin snart skulle segra över den islamska revolutionen.
Snart är vi väl där. Men ordet demokrati är ju en gummiterm - som för rätt få betyder det det gör för mig. (En genomlyst folkrörelsedemokrati där de folkvalda beslutar om de för samhället viktigaste tingen)
Den första kommentaren här väcker dagens stora leende. För bra för att vara sant, nästan.
Först är det väl bra om vi klargör vad jag skrev - eftersom det som vanligt verkar komplicerat att läsa innantill:
"Rafsanjani öppnade under mitten av 90-talet upp för nyliberala reformer på olika plan. Bland annat experimenterade man med ekonomiska frizoner i södra Iran och startade upp konkurrerande verksamheter på områden som tidigare varit statliga monopol."
Jag skrev alltså naturligtvis inte att Rafsanjani var en liberal kille, att det råder "liberalism" i Iran eller något sådant, utan att "Rafsanjanifalangens linje har bestått i ekonomisk liberalisering och kontrollerad privatisering kombinerat med bibehållen politisk kontroll".
Detta är en beskrivning av ett politiskt projekt som har ganska komplexa utfall. Men eftersom ni är ett gäng som är oförmögna att hålla mer än en (högst) en sak i huvudet samtidigt blev det tydligen kortslutning redan här.
Det är möjligt att en ekonomisk politik med nyliberala element (till exempel ekonomiska "frizoner" som jag skrev om) också får politiska effekter. Exakt vilka de blir är svårt att avgöra i förhand - det var liksom lite av poängen att skriva om det. Att Rafsanjanigruppen inte har varit och inte är liberaler i gängse politisk bemärkelse och inte velat ha allmänna demokratiska reformer är tydligt. De betecknas bäst som konservativa anghängare av systemet i det avseendet, vilket också framgår av det jag skrivit.
De ekonomer som designade många av expermienten i mitten av 90-talet var alla inspirerade av nyliberal ekonomisk doktrin och hade i flera fall sin utbildning från utländska lärosäten. De gick för övrigt ofta under benämningen "Chicago-mullor".
Kombinationen av forcerad nyliberal marknadsfundamentalism och rofferi/ägandekoncentration är för övrigt varken ny eller överraskande. Ryssland är ett bra exempel på hur det gick till när det begav sig, i början av 90-talet.
Men mest är det intressant att notera hur svårt det verkar vara att förstå så väldigt enkla - för de flesta inte särskilt svårhanterliga - begreppsdiskussioner, där man har två eller tre axlar att röra sig längs, istället för en. Eller kan bara säga "liberal" om någon som är alltigenom snäll? Eller medlem i folkpartiet?... Jag noterar att både "Alicio" och "Johan Norberg" gått loss på det här. Det känns roligt att man inte behöver påpeka plattheten i den "liberala" tankevärlden. Den ger sig aktivt tillkänna.
Hehe! Klart att uttalanden som "Rafsanjanifalangens linje har bestått i ekonomisk liberalisering och kontrollerad privatisering..." drar på sig artilleri. Dock är ekonomisk liberalisering och kontrollerad privatisering just vad Sverige gått igenom de senaste årtiondena. Problemet med Rafsanjani är ju att han dessutom med olika metoder förvärvat de privatiserade tillgångarna. Ungefär som om Göran Persson köpt upp Telia snarare än sin sörmländska gård.
Såg dig på universitetet häromdagen, men plötsligt försvann du. Vore kul att käka lunch. (Jag är it-kapitalisten med stjärna som skjutsade dig i taxi till handels från Arlanda efter ditt 1 maj-anförande i Lund år 2000 alt 2001 ;)
:-)
Hallå där IT-kapitalisten. Tack igen för skjutsen. Hoppas du klarade dig igenom bubblan OK. Mejladressen återfinns under profilen.
Ali,
Du kanske skulle sluta skriva en sak och mena en annan så blir det ju lättare för alla. Om inte annat så slipper ju du klargöra för de som ENLIGT DIG missförstår.
Skicka en kommentar