Det är inte särskilt svårt att placera in detta i den allmänna debatten. Ännu intressantare blir det om man påminner sig att Riksbanken själv vid upprepade tillfällen de senaste åren vidtagit aktiva åtgärder för att höja arbetslösheten. Precis som bland annat många fackföreningsekonomer påpekat, har riksbanken höjt räntan när tecken på vikande arbetslöshet börjat synas, eller när facken signalerar lönekrav i avtalsrörelsen. Som till exempel motiveringen av räntehöjningen i december 2000:
”Till de faktorer som skulle kunna leda till att inflationen blir högre än i huvudscenariot måste också löneutvecklingen räknas. Skälet är en allt starkare arbetsmarknad med stigande sysselsättning, allt lägre arbetslöshet och en ökad brist på arbetskraft.”I själva verket är det inte särskilt förvånande. Den nyliberala våg som drog genom Europa i slutet av 80-talet och början av 90-talet förde förutom nyfattigdom och höjd arbetslöshet med sig ett antal bisarra institutioner, ämnade att sätta den demokratiska kontrollen över ekonomin ur spel och låsa fast den ekonomiska politiken till höger, oavsett valresultat. ”Fristående” riksbanker, alltså riksbanker som ställs utanför politisk kontroll och ”självständigt” motarbetar en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det var bland annat den grundlagsmässiga bidningen till en sådan politik som vi röstade ned i folkomröstningen om EMU.
Under den borgerliga regeringsperioden i början av 90-talet initierades en utredning med syfte att ”anpassa” svenska riksbanken till nyliberal EG-standard. Då reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna, Anita Gradin och Jan Bergqvist mot de av borgarna föreslagna ändringarna. De sammanfattade:
"Vi tror inte heller på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi. (...) För ett lands ekonomi är det bra om en riksbank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar med den ekonomiska politiken i övrigt." (SOU 1993:20, s. 215).Kristina Persson är för övrigt också "socialdemokrat". En ”förnyare”, noterar vi. Som sagt: låga odds på att det kommer mera.
44 kommentarer:
Vem som helst kan vara sosse. Man behöver inte vara demokratisk socislist, det går lika bra att digga Milton Friedman och vara monetarist.
Att demokratisera riksbanken skulle ge de folkvalda ett inte helt oviktigt redskap att föra en politik för sänkt arbetslöshet. Inflationsmål till trots.
De flesta av oss socialdemokrater som kallar oss "demokratiska socialister" skulle uppskatta det.
Herregud vad tröttsamt. Riksbanken har genom sin "för höga" drivit upp arbetslösheten högre än nödvändigt. Jojo. Vad är ränteelasticiteten Ali? Hur extremt liten är den?
Det är fjanteri att påstå att Riksbankens ränta har någon som helst kortsiktig betydande effekt på arbetslösheten. Men, för vänsterregeringen är det en lämplig syndabock.
”mycket talar för att dagens arbetslöshet till stor del är av strukturell karaktär” (läs: det finns kollektivavtal, A-kassa och andra ’stelheter’).
läs: Ali ar ett nationalekonomiskt uppslagsverk av felaktig information. Om du ska agera nedsattande som den oversittare du ar sa bor du ha lite kott pa benen forst. Strukturell arbetsloshet refererar till den arbetsloshet som uppstar nar det inte finns nagon efterfragan pa en viss typ av arbete (som exemelvis smeder nar industriella revolutionen kom etc.). Du pratar om friktionsarbetsloshet, det ar en annan sak. Jag foljer ju din blogg ratt ofta som du vet och det borjar bli patetiskt att se hur din ekonomiska kunskap mest verkar vara varm luft, hoga skrik och name dropping. Pinsamt! Speciellt nar du ar sa kaxig med den.
Sa elaka riksbanken uoppmuntrar arbetslosheten av pin kiv? Detta sager fackens ekonomer (som sitter pa posten for att de har varit fackligt aktiva anda sen femtonarsaldern da de borjade pa i industrin...eg. de kan absolut ingenting om ekonomi. Det ar en 'fortroendepost').
'Demokratisera' riksbanken sager nagon? Det later ju fint! MEN, det var ju faktiskt precis sa vi hade det fram till 1991, en 'demokratisk' riksbank. Det ledde till en genomsnittsinflation av 10 % under 30 ar. Fin demokrati det du!
Ta en titt pa:
http://www.rba.gov.au/PublicationsAndResearch/Bulletin/bu_may99/bu_0599_2.pdf
sidan 9 sa far du se vad som har hant efter 1991.
Och Ali, ta du garna en titt pa
http://www-personal.umich.edu/~kathrynd/Lecture16.pdf
Sidan 5 sa far du se en graf som ar i varje standard textbok i makroekonomi. Relationen varlden over mellan inflation och riksbankers oberoende. Den ar ratt talande; vi behover inte ens ett t-test for att se signifikansen. Prata bort det om du kan!
OCH om inte jag minns fel sa var det ju faktiskt vanstern som ropade hogst om det fiiiiina i att ha en oberoende centralbank nar EMU-fragan var pa tapeten. Da var en oberoende centralbank det viktigaste vi hade i fina Sverige. Riksbanken och penningpolitiken haussades om av vanstern som narmast ett magiskt trollspo som lag bakom hela den svenska framgangssagan. Men det har ju tydligen forandrats nu...
Nä, det är inte det kraftfullaste redskap för att få ner arbetslösheten som finns här i världen. Men ett redskap är det och det är användbart.
Pontus. Weimarrepubliken såg till att fixa riktigt hög inflation i Tyskland. Men var det en "ofin" demokrati för det? Sossarna fixade en relativt hög inflation på 80-talet, för att hålla arbetslösheten nere så länge som möjligt. OK. Varför skulle inte det vara ett exempel på "fin" demokrati?
Är en gammel gråsosse som anser det samhällsekonomiskt vara vettigt med full sysselsättning. Alla instrument som kan användas för detta mål bör användas. Det sket sig på 80-talet, av olika skäl, men grundtanken var god.
Peter -- Jag antar att du inte vet att penningpolitik ar ett temporart instrument (om ens det). Dvs. att bryta forvantningar genom att sanka (hoja) rantan ger reella effekter i hogst ett ar. Darefter blir det endast inflation (deflation). Daremot har kortsiktiga politiker (som sitter tryggt i max fyra ar) alltid incitament att 'boosta' ekonomin lite innan ett val. Detta ger en sakallad 'inflations-bias' som vi extremt tydligt kan se i Sverige under 70- saval som 80-talet.
Arbetslosheten under bade 70- och 80-talet varierade stabilt runt 2% (den har aldrig, och kommer nog aldrig att stabilt vara lagre). Varfor skulle man behova fa ner den pa 80-talet???
Puh...
- I EMU-folkomröstningen lyfte vi just vikten av att kunna ha en riksbank OBEROENDE AV ECB, just eftersom ECB:s konstruktion är grundlagsfäst och rigorös. Det svenska systemet går i alla fall att ändra med riksdagsbeslut. Dessutom är svenska inflationsmålet inte riktigt lika rigoröst och framför allt så är öppenheten större. Däremot har den vänster jag tillhör i alla fall aldrig hyllat riksbankens "oberoende" av folket - tvärtom just lyft fram det som ett problem, till exempel i EMU-folkomröstningen.
- Det är obegripligt varför du skickar en föreläsning i grundläggande makroekonomi till mig. Det där blurret har jag sett till leda (Och tentat. Om du är intresserad så spikade jag den tentan. Lars Jonung var lärare...). Det säger i princip ingenting om verkligheten, om man inte diskuterar politiska målformuleringar samtidigt.
- Det är väl självklart att oberoende riksbanker som har som enda syfte att hålla inflationen nere på 2 eller 3 procent kan hålla ner inflationen. SO WHAT? Det är ju precis det som är problemet. Det finns inga belägg alls för att en inflation kring 10%-strecket heller har några som helst skadliga effekter på ekonomin. Däremot finns det mycket gott om historiska belägg för det katastrofala i deflatorisk politik.
- Alltså, så att det blir klart: Jag hävdar INTE att det finns ett enkelt reglage mellan arbetslöshet och inflation - att man kan höja inflationen och vips få en sänkning av arbetslösheten. Droppa snacket om ränteelasticitet - det är ett osäkert mått, som är helt kontextberoende (något nationalekonomer har notoriskt svårt att förstå). Däremot pratar jag om att riksbanken kan agera MOT tendenser till återhämtning av sysselsättningen genom att höja räntan (eller vägra sänka den, när ekonomin rör på sig). Inflation är ett halt ämne. Den beror på många saker, förväntningar, tajming av prishöjningar, lönerörelser, etc. Det som är klart är dock att friska ekonomier som växer tenderar att generera viss inflation, troligen beroende på bland annat att inte prismekanismer inte är mekaniska (och nog inte heller kan vara det - så mycket motståndare av kommandoekonomi är jag). Det innebär att en inflation som inte ruckar på ekonomins grundfunktioner (som till exempel situation med snabbt accelererande inflation, eller hyperinflation som helt sätter tilltron till monetärt sparande ur spel) inte är något problem alls. Däremot är det farligt att försöka dämpa inflationen med penningpolitiska åtgärder, när ekonomin har motsatta behov.
- Inflationen är alltså inte särskilt intressant. Man kan fråga sig varför denna nylibera besatthet med strikta monetära regimer. Politiskt är det just av ovanstående skäl. Själva riksbankens låsta, deflatoriska agerande sätt press uppåt på arbetslösheten och skapar tryck nedåt på lönerna. Vi är tillbaka i det självklara: arbete mot kapital - skilda intressen.
Och Pontus: Om du vill leta mer relevanta diagram - kolla på sambandet mellan inflation och tillväxt, så ska du se (för ett rimligt urval länder; till exemepl OECD, inte länder med hyperinflation och söndertrasade krigsekonomier) att det inte finns ett negativt samband. Inte positivt heller. Det är andra faktorer som avgör.
Ali, nu har du gjort pa dig igen (som vanligt):
"/.../ an NBER Working Paper by Javier Andrés and Ignacio Hernando analyzes the correlation between growth and inflation in OECD countries during the 1960-92 period. In Does Inflation Harm Economic Growth? Evidence for the OECD (NBER Working Paper No. 6062), Andrés and Hernando find that even low or moderate inflation rates (as we have witnessed within the OECD) have a temporary negative impact on growth rates, leading to significant and permanent reductions in per capita income. A reduction in inflation of even a single percentage point leads to an increase in per capita income of 0.5 percent to 2 percent."
Men OECD kanske inte var ett "rimligt urval" tillrackligt? Du kanske vill andra dig? Eller NBER ar ingen tillrackligt bra organisation?
Sa du spikade tentan? Jaha, for jag trodde att du inte gjorde det. Ditt liv ar sa fyllt med substans att jag blir berusad nar jag gor research. Ibland blir det ratt, ibland blir det fel. Jag ber sa hemskt mycket om ursakt.
Men du, vansterns karlsson pa taket, du fick sagt det i alla fall!
Pontus.
Jag säger inte att det går att trolla med penningpolitiken.
Men naturligtvis kan den vara en kick som får igång sysselsättningen.
Sverige har historiskt haft låga arbetslöshetstal när sossarna kört "den fulla sysselsättningens politik" och detta under decennier.
Inget väsentligt tyder på att det inte skulle gå att upprepa.
Hellre en het ekonomi än en som avkyls innan den genererar arbeten.
jag tar tusen ggr hellre ett riktigt jobb än en 'sysselsättning'. mest för min egen skull, men även för att ekonomin mår bättre av det än en massa meck med 'demokratisk' (läs socialiserad) riksbank och AMS.
"Snöfallet"
Det är ju "riktiga" jobb inom offentlig och privat sektor som skapas med en politik som har full sysselsättning som övergripande mål. När vi kör inflationsbekämpning som det grundläggande - är det AMS och förtidspensioner som får ta smällen - grovt generaliserat.
Peter B mfl.
Det skulle kunna vara riktiga jobb inom det offentliga. Några är det säkert också, men många är det inte, och en hel del är sådana att de förvisso skapar ett mervärde men inte så stort att det rättfärdigar existensen av deras 'jobb'.
Hela AMS är tex inte riktiga jobb (alltså de som jobbar där) de skapar inget alls mervärde i samhället, de administrerar förvaring av människor så att de INTE skapar något nyttigt (varken kortsiktigt eller på längre sikt). Den förvaringsverksamhet de bedriver med sina 'klienter' är ännu mindre riktiga jobb.
Som Pontus redan har förklarat så går det bara att 'fuska' temporärt med ränta, inflation, och arbetslöshet. Varje försök att 'fuska' måste man betala framöver och under lång tid. Faktiskt alltid, tills man slutar med fuskandet, och jobbat ikapp det man har förlorat. Dessutom är det ytterst tveksamt om detta instrument ens funker under mycket korta perioder, givet att det mesta är mycket mer internationaliserat, och kapital och varor reagerar mycket snabbare numera än för bara 40 år se'n.
Troligen gäller det omvända förhållandet. Bara misstanken om att ett land skulle börja 'fuska' igen skulle skada dess ekonomi mer (direkt men med långsiktiga effekter) än den eventuella åtgärden skulle kunna ge skenbara (och kortsiktiga) effekter.
För alla som läser om det allra mesta på denna (och andra) bloggar:
Riktiga jobb, näringsverksamhet, företagande, som bygger på att varorna, tjänsterna etc värderas och konsumeras på frivillig basis av nyttjarna, kunderna osv, är det enda som långsiktigt skapar ett bättre liv, bättre åt alla. Inte samtidigt och lika mycket åt alla, men alla avsteg från dessa enkla sunda grundprinciper gör att där skapas mindre värde totalt (vilket också är det som rör sig runt i hela ekonomin, och därmed kommer alla tillgodo). Att ett sådant scenario skulle ge inflation (med dess skenbart negativa följder) är ovidkommande i sammanhanget.
Det starkaste skälet till införande av EMU är och har varit att vrida fusk-vapnet som nationella peningpolitiken utgör ur händerna på de oansvariga politiker (som inför varje val frestas att fuska lite kortsiktigt).
Vänstern är väl ett utmärkt exempel på denna egenskap (som dock finns hos alla i någon mån): Vänstern vill regelbundet slopa utgiftstaket, och köpa sig lite 'kompisar' med lånade pengar. Men lånet tas upp av vanliga arbetande människor, mot deras vilja, och det konsumeras saker de aldrig skulle välja själva. Dessutom blir de hela tiden färre och iom det ökar deras 'andel' av skulden, lite oprecist uttryckt!
Ja, säkert är iaf att deras andel av kostnaderna för lånet ökar precis så!
AMS har sina för- och nackdelar. Ragnar Thoursie (f. 1919)som jobbat länge på AMS har skrivit om endel byråkratiska excesser där i boken Elefantsjukan. En del utbildningar fungerar bra och andra uselt.
Hursomhelst vill jag hellre ha dessa åtgärder än ett samhälle med en stor grupp utslagna långtidsarbetslösa - som helt gått in i nån subkultur.
Rätten till arbete är ju en av de mänskliga rättigheter som FN antagit. Jag tycker det är moraliskt rätt att satsa på arbete för alla. Och då även arbete för dem som inte förmår hänga med i det höga tempo markanden kräver.
Vad är det för fel på en skyddad verkstad?
Peter B. Jag undrar om du får göra det valet, alltså om det verkligen är de alternativ som står emot varandra. Jag tror inte det.
Nu har vi ett gigantiskt AMS, ett gigantiskt berg sjuk(bort)pensionerande, ett gigantiskt berg sjukskrivna, många marginaliserade lever på soc. ev med lite svart- eller småbrottslig verksamhet (on the side), en stor mängd gömda i 'utbildningar' mm, och dessutom en bunt öppet arbetslösa. Utslagningen (totalt) är väl uppe i ca 1/3 snart. Dessa utgör subkulturen som du ville undvika.
Skyddad verkstad. OK, jag kan godta din poäng och acceptera ståndpunkten. Den har helt klart poänger, och skulle utgöra ett bättre alternativ än det vi har idag.
Det finns ju många angelägna arbeten som inte utförs idag (pga resursbrist). Många sådana kräver dessutom inte spec hög skolning eller start tröskel. Men de utföärs inte trots att massor av människor hålls utanför arbeten enligt ovan. Skälet är att facket (LO ffa) inte tillåter att man använder soc. AMS A-kassa försäkringskassa till sådant. De skulle få konkurrens, samt nedvärdera jobbet hos de som gör sådant reguljärt. Som du ser har man låst in sig i ett omöjligt system, och där finns ingen väg ut, men det blir dyrare hela tiden. Och sämre för alla inblandade samtidigt!
@Peter B
Intressant inlägg. Funderar dock lite på hur du tycker att en människa har rätt till ett arbete?
Jag har lärt mig att för att det ska finnas ett arbete så behövs en arbetsplats. Och då måste en annan människa tillhandahålla en arbetsplats. Vad händer då med den andra människan. Ska han tillhandahålla en arbetsplats samtidigt som han har rätt till arbete hos en annan människa?
Tack på förhand,
Jonas
Jonas
Nu är det ju oftast inte enskilda människor som tillhandahåller arbetsplatser åt varann, även om personliga assistenter t.ex. gör det.
Men det är ett faktum att "discouraged worker"-effekter uppstår ju längre någon är arbetslös. Och, handen på hjärtat, det är inte bara friktionsarbetslöshet i Sverige - kortvarig arbetslöshet mellan skola och jobb samt mellan jobb och jobb. Långtidsarbetslöshet och sjukpensioneringar leder till att samhället förlorar viktig kapacitet samtidigt som människor förvägras möjligheten att tjäna samhället samt tjäna pengar.
Jonas N.
En "subkultur" kanske, men dock för det mesta mer eller mindre integrerad i samhället. Den "undre världen" är förhållandevis liten i Sverige.
Peter B
Den undre världen, subkultur, ja det blir lite difust att diskutera.
Jag hoppas du inte överskattar 'integrationseffekterna' av att blir sjukpensionerad mot sin vilja. Personligen är jag ordentligt rädd för effekterna (på båda sidorna demarkationslinjen) när en ansenlig del av befolkningen behöver 'integrationsförsörjas' mer eller mindre permanent av den andra delen. Jag pratar inte om den bråkdels procent som av olika anledningar inte kan ha ett normalt jobb, jag pratar om alla andra.
I ditt svar till den andre 'Jonas' (?):
Du menar om företagaren inte är enskild identifierbar ägare (eller några st) så uppstår inte assymetrin i att några skall ha rätt(ighet) till arbete, samtidig som denna rättighet blir till en skyldighet för några andra att tillhandahålla samma rätighet?
I Sverige har 'man' ju gjort denna skyldighet mer anonym. Man har instiftat den offentliga sektorn. Och under en tid, 60-90-tal, tänkte nog många att där kunde denna 'rättighet' ju alltid tillgodoses. Men skillnaden är ju bara ett mellanled. Den motsvarar fortfarande en skyldighet för ett antal andra. Och detta kan (och kommer) såsmåningom att leda till allvarliga assymetriproblem (utöver ett antal andra negativa effekter).
Jag tror du sätter fingret på kärnan. Om där inte finns arbetsplatser uppstår en massa negativa effekter. Men ju större 'hinder' (skattekilar) där finns mellan enskilda och företag, dessto svårare är bedriva företagsamhet, sådan som är ekonomiskt bärkraftig.
Det är precis det vi har sett i Sverige, mer och mer under ett antal decennier nu.
Peter,
Vilka är det då som erbjuder arbetsplatser? Visst, företag är det oftast. Men de ägs alla i slutändan av en eller flera privatpersoner.
För att en enskild person, A ska ha rätt till arbete, måste alltså A avkräva en arbetsplats av B. Hur går det ihop med de mänskliga rättigheterna?
God kväll allesammans,
Jonas
Peter
Min enda poang ar att penningpolitik kan endast anvandas som fine-tuning av cykler (om ens det) om man har sysselsattning som mal. Langsiktigt har den ingen som helst effekt forutom okad eller minskad inflationstakt. Darfor ar det felaktigt att tro att sveriges laga arbetsloshet under 70-80 talet var beroende pa en 10 procentig inflation (tank om vi hade haft 100% inflation da hade ju alla haft jobb och vi hade varit superrika idag! nix...). Den enda ranteforandring som har reella effekter ar den som overskjuter eller underskjuter forvantningar. Saledes ger en konstant inflation inga resultat varken uppat eller nedat.
Vanligtvis gar inflationstakten och cykeln hand i hand. En ranteforandring loser saledes bada problemen. Men ibland ar det inte alltid sa och da har sverige valt att fokusera pa inflationen. Mest pa grund av att arbetslosheten och cykeln i sig kan 'tuneas' pa andra satt. Det ar med dessa andra satt (arbetsmarknadspolitiska atgarder) som socialdemokraterna har visat upp sin extrema inkompetens. Nar nu alla tafatta forsok ar gjorda sa skyller man pa riksbanken och dennes oberoende (ngt som socialdemokraterna sjalva var med och beslutade om). fegt!
Jag upprepar det jag sagt tidigare. Penningpolitiken är inte det viktigaste här i världen (förmodligen överskattat).
Finanspolitik är ju än viktigare. Statligt stöd till bostadsbyggande t.ex.. Jag tycker inte det var så fel med Blå Tågets gamla refräng:
"Staten och kapitalet, tillsammans hjälps dom åt".
Staten har abdikerat för mycket vad gäller finanspolitiken.
Voj, voj. Jag noterar att jag satt Pontus på att gå och kolla i databaser. OK. Jag uttryckte mig naturligtvis slarvigt. Självklart kommer man att kunna hitta papers och diagram som visar ett sådant "signifikant" samband. Efter alla tusentals regressionsanalyser inom den mer bisarr än vanliga grenen "tillväxtforskning" borde jag ju också veta att det finns minst ett halvt dussin papers för i princip *varje* resultat.
Här är till exempel några papers som påstår nåt helt annat (med statistika regressioner, som sig bör):
http://www.ne.su.se/ed/pdf/24-3-jh.pdf
http://www.ne.su.se/ed/pdf/26-2-ma.pdf
http://web.onetel.com/~wstanners/isgrowth.htm
Det lär finnas rätt många fler, men jag tänkte jag skulle gå på teater.
Bara några påpekanden:
- *Även* med en sådan statistisk ansats är det väldigt svårt att säga nåt vettigt om sambandet mellan inflation och tillväxt. a) Ofta ger panelstudier och cross country-studier olika resultat. Men det är inte tydligt när det ena ger det andra. b) Även om just den studie som du citerar säger något annat, så är det vanligaste att man måste laborera med olika "threshold levels", innan man kan hitta något samband. Till exempel: "We find that the threshold at which inflation first begins to seriously negatively affect growth is around 8% for industrial economies but 3% or less for developing countries. Marginal growth costs for developing countries then decline significantly above 50% inflation."(http://econpapers.repec.org/paper/clmclmeco/2000-22.htm).
- Det allra viktigaste, som gör den här forskningen väldigt svår, är det som Calmforsutredningen om EMU lyfte fram: "Många av dessa undersökninga r finner ett statistiskt säkerställt negativt samband mellan inflation och tillväxt, vilket har tolkats som att inflation orsakar lägre tillväxt. Så finner t ex den amerikanske ekonomen Robert Barro i en studie som grundar sig på
utvecklingen i 100 länder mellan 1960 och 1990 att en ökning av inflationstakten med 10 procentenheter leder till 0,2-0,3 procentenheters lägre årlig tillväxttakt (men också att
förändringar i inflationstakten när denna ligger under 10
procent inte har någon statistiskt säkerställd effekt). Orsaksriktningen är dock inte självklar, eftersom de mekanismer
genom vilka inflationen inverkar på tillväxten inte kan anses
vara klarlagda. Orsaken till det negativa sambandet kan finnas i andra underliggande faktorer av ekonomisk, social och politisk natur, som påverkar både inflationen och tillväxten".
- Jag ska inte upprepa mina argument mot den här typer av number crunching öht, och du skulle ändå inte förstå dem. Men kanske kan du ändå fundera på rimligheten i att förlita sig på en typ av regressionsbunden "förklaring" som kan förklara i princip vad som helst - lite som astrologi.
- Kanske viktigast av allt: Jag har aldrig hävdat att hög inflation är bra - varken för tillväxten eller för nåt annat. Inte alls. Det jag försöker säga är att inflationen är ointressant. Det intressanta är de processer som försöken att ändra inflationen sätter igång i den reala ekonomin.
"OK. Jag uttryckte mig naturligtvis slarvigt."
Wow, jag som trodde att du inte var fysiskt benagen att erkanna ngt sadant!
"Men kanske kan du ändå fundera på rimligheten i att förlita sig på en typ av regressionsbunden "förklaring" som kan förklara i princip vad som helst - lite som astrologi."
Regressioner kan inte alls forklara vad som helst. Amatorer kan dock dra felaktiga slutsatser. Darfor forlitar jag mig endast pa hogt rankade journaler sasom AER, JPE, QJE, Econometrica och NBER och inte pa ekonomisk debatt eller vilsna tyska forskare med tva publikationer i ryggen.
I alla fall; det finns serios forskning som sager att inflation ar daligt for tillvaxten. Det finns annan serios forskning (Rober Lucas, AER 2003) som havdar att inflationsnivan har, om man bortser ifran effekterna pa tillvaxten, en stor valfardskostnad. Du havdar att inflationsnivan inte har nagra effekter alls (mest for att du vill att det skall vara sa, som vanligt). End of discussion.
Jag tror att facken gnaller for att: fack pressar upp loner hogre an marknadslonen. Detta skapar arbetsloshet. Om arbetslosheten drabbar fackets medlemmer (vilket ar sannolikt om det ar ett stort fack) sa borjar medlemmarna att sura. Ett alternativt scenario ar att inflationen okar proportionellt med loneokningen; reallonen halls oforandrad, jobben behalls, arbetarna tror att de har en hogre lon och slutar sura. Detta ar vad facket vill och riksbanken vagrar spela med i det smutsiga spelet. Da ar det bra att saga att det ar riksbankens fel att arbetslosheten har okat.
Minns när jag läste regressions- och tidsserieanalys på en grundkurs i statistik för evigheter sedan (80-tal). Det jag minns är att det ofta fanns en hel del problem med reliabiliteten.
Jag tror det är rätt svårt att hitta säkra lagbundenheter i samhällsvetenskaper. "Socialism is a science" skrev Kim Jong Il, "nationalekonomi är en vetenskap" hävdar nationalekonomerna. Visst, men räkna inte med några naturlagar här. Ett samhälle låter sig sällan pressas in i matematiskt-statistiska formler.
Peter, du har ratt, det ar svart.
Men utan kausalitet i beteenden (som du kallar lagbundenhet) kan alla samhallsvetenskaper packa ihop vaskan och flytta till historiska institutionen. Vidare, om den inte finns en orsak till verkan sa ar varlden fullkomligt stokastisk. Alla tankar ar impulser. Ar det da ratt att halla nagon ansvarig for ett brott denna personen begatt?
Naturligtvis finns den en orsak till vara handlingar. Nationalekonomers jobb ar att finna och forsta orsaken bakom ekonomiska handlingar (nar det kommer till ekonomi ar dessutom dessa orsakseffekter mycket tydligar an nar det kommer till, exempelvis, brott). Det skall ocksa tillaggas att de som ar mest skeptiska mot nationalekonomin ar de som, av olika skal, inte gillar dess resultat. Det ar en dalig grund att sta pa.
Roligt att se hur Ali hela tiden ändrar argumentationsteknik beroende på svaren han får. Ali är inte konsistent (och vi vet att vi inte gillar inkonsistens).
T ex skriver Ali "Det finns inga belägg alls för att en inflation kring 10%-strecket heller har några som helst skadliga effekter på ekonomin. Däremot finns det mycket gott om historiska belägg för det katastrofala i deflatorisk politik."
- Sedan letar Pontus fram ett papper som visar just på detta. Notera att Ali skriver att det inte finns några som helst belägg. Givetvis finns det mängder av papper som kommer till slutsatser som går emot det Ali säger (som t ex det Pontus lyfte fram). Det finns också gott om forskning som visar att högre inflation är förknippat med mer volatil inflation, och volatil inflation i sin tur är skadligt för tillväxten enligt flera papper (och rent teoretiskt kan man argumentera för det också).
Men, då ändrar sig Ali. Då handlar det om att tillväxtregressioner är opålitliga och inget att ha. Här håller jag i sak med dig Ali. Det finns mycket snömos i alla vetenskapliga grenar, och om det är något jag gärna skriver under på att det är snömös i nationalekonomin är det tillväxtregressioner och annan empirisk forskning där variablerna har sådana extremt stora mätfel (vi vet vad som händer då, som sagt, vi gillar inte inkonsistens i skattade koefficienter...inte heller i argumentationsteknik).
Men, varför sa du inte det från början Ali? Du ändrar hela tiden dina argument. Du påstår A...någon falsifierar A. Då säger du att det är ändå fel, eftersom B säger detta...sedan fortsätter det på detta sätt. Ohederligt och anti-intellektuellt.
PS. Vilka mer tentor spikade du Ali?
Pontus
Menar inte att allt är relativt. Värderelativismen är inte min "cup of tea". Jag vill bara framhålla att all samhällsvetenskap är politisk.
Inte tror jag att t.ex. sociologi skulle vara mer "objektivt" för att Marx introducerade "vetenskapen".
Och jag menar inte att det inte går att dra några slutsatser alls av samhälssvetenskaplig forskning. Bara att felkällorna är oerhört många....och att vi rör oss i en värld av mänskliga relationer som ständigt förändras.
"....och att vi rör oss i en värld av mänskliga relationer som ständigt förändras."
"The Lucas Critique", papekad av en ifran flumvanstern. Bravo.
;)
Mikael - Du har ratt, det ar just den volatila inflationen som ar skadlig och som riksbanken vill undvika. 2% var nog ett val baserat pa att "alla andra ligger ju runt tva procent".
Mikael: Statistik- och mattetentorna, bland annat, om du är intresserad ;-)
Tentorna:
Spikade? Eller spets?
Det är två olika saker.
Jag har sett en del 'inflation' i begreppen även här.
(Men så'n 'inflation' är väl bra för kompetensutvecklingen i landet, eller? :-)
Pontus.
Pontus:
Flumvänster? Lägg ner såna idiotiska invektiv eller tala om vad du rent konkret menar.
Vi tycker olika men jag är i högsta grad realpolitiker.
Vi sossar samregerar med moderaterna i Vadstena, så inte sjutton lever jag i nån idéernas drömvärld!
11:20 AM
Till Pontus igen:
"Det ar lustigt, for mig ar det precis tvartom. Jag uppskattar personer som ar mycket precisa"
Citat från dig ur annan debatt.
Jag uppskattar att debattörer är precisa och respektfulla. Det underlättar för ett gott samtal i viktiga frågor. Lägg ner svepande invektiv alltså!
Jag upphör sällan att förvånas över att ni tycks finnas på riktigt. Jag tänker på Handelshögskolans 1800-talsmässiga betygssystem, men betygen Godkänt, Med Beröm Godkänt och Berömligt. "Spika" i detta fall det senare betygssteget. (Fast jag nog faktiskt maxpoäng på Stat-tvåan när jag tänker efter... ;-))Grabbarna med bakåtslickat hår brukade säga "Ejsa" (av eng. Ace). Poängen var dock inte att gå igenom mina Handelsbetyg - Jag tycks aldrig lära mig att sarkasmer är svåra saker - utan påpeka det smålustiga i er tro på att man måste vara obevandrad i "ekonomisk" och/eller statistisk teori för att vara kritisk mot nationalekonomins karaktär av absurd sagoverksamhet med reella politiska konsekvenser.
Men resonemangen får en slags popcorn-effekt på begränsade kindergarden-popperianska intellekt, har jag noterat, inte utan viss förtjusning.
Passar också på att göra två nya påpekanden:
- Nej, jag menar inte att man rent allmänt kan "bevisa vad som helst" med regressionsanalys. Min kritik gällde just den exploderande industrin med tillväxtforskning, där Barro och Sala-I-Martin är pionjärer och där man introducerar och tar bort variabler i en galen karusell. Det finns en ganska skön statistisk sågning från 1992 (Levine & Renelt (?)) som också borde intressera inbitna nummerkrunchare.
- Intressant att någon tar upp "Lukas-kritiken". Den är symptomatisk. Man nuddar vid allvarliga, fundamentala problemställningar på ett ganska skarpsynt sätt, när man hunnit säkra sina professurer och på ålderns höst inser att mycket av det man sysslat med är helt meningslöst. Men man är så fast i grundtänkandet att svaret ändå måste bli att man bör ta fram lite nya (matematiska) metoder; "try a little bit harder". Tony Lawson har skrivit en intressant artikel om det där, med det ungefärliga namnet "The Lucas critique: just the top of an ice-berg" eller nåt sånt. Har inte tillgång till exakt referens, men den är från mitten av 90-talet.
Simma lugnt, och läs några romaner.
Annars är ju "the Lucas critique" rätt. Den regering som hittar en optimal ekonomisk formel och börjar använda den - ändrar därmed beteendet i eknonomin och därmed förlorar formeln sin optimalitet!
Många menar att man kan kringgå detta genom att kolla på historien snarare än genom att göra avancerade framtidsprognoser. Hör till dem!
Peter -- Jag ber om ursakt for mitt pahopp.
Saga vad man vill om Barro och Sala-i-martin, men de ar tva mycket begavade manniskor som forsoker starta upp ett mycket viktigt falt inom ekonomin. Jag haller med om att resultaten inte ar sarskilt robusta och skall darfor betraktas med skepsis. DOCK, sa skall man ha i huvudet att de ar pionjarer och symptomatiskt for dessa ar att de inte nar anda fram. Man skall inte underskatta deras bidrag dock. Tillvaxtregressioner har en enorm potential.
Men Ali, ni har ju bara en mattetenta (0 poang) och, vadda, 10 poang statistik.
Jag kan ha fel, men om jag har ratt sa ar det ju inte sarskilt mycket att skryta med.
Peter B. Det skall sägas, du har ett hövligt tilltal och det uppskattas. Du är nog inte åsyftad när det slängs invektiv. Men 'flumvänster' kan nog appliceras på en del av din argumentation. Men det är ju därför vi har denna debatt. För att minska flummet och fluffet i tänkandet lite, eller hur?
Mvh
Ali,
Jag tror väl ingen har kunnat undgå (även om man skrikit högt och blundat hårt) att du har en grundutbildning i nationalekonomi (och dessutom spikat några tentor).
Det verkar vara du som primärt fokuserar på detta, inte så mycket andra kommentatorer.
Fortfarande är det väldigt uppenbart hur du (både i denna tråd och andra) svänger fram och tillbaka med olika argumentationsförsök beroende på vad motrepliken blir. T ex var det förstås jättefjantigt att påstå att det inte finns några som helst belägg för att en inflation på 10% skulle vara skadlig.
Det finns som sagt massor. Sen finns det förstås många papper som, vilket du påpekar, inte finner något samband. Men detta sa du inte, utan något du ändrade dig till efter det att Pontus tagit fram det orimliga i din argumentation. Du kan komma med vilka invektiv du vill, det framstår fortfarande som uppenbara svagheter.
Vad gäller vad man kan bevisa med empirisk tillväxtforskning. Jag håller med om att det i nuläget troligen inte är så mycket. Samtidigt har förstås Pontus rätt, ett vetenskapligt område som först "föddes ordentligt" runt 1990 eller så...kan man kanske inte förvänta sig ha kommit lika långt som andra grenar eller andra vetenskaper. Det är förstås ganska elementärt.
[Sen är väl frågan hur långt man kan komma, här kan man ha olika åsikter. Min är att hur avancerade ekonometriska metoder man än kommer på blir det svårt att komma särskilt långt så länge mätfelen är så stora som dem är...förstås].
Precis min poäng:
När jag pluggade (varken Handels, eller med bakåtslickat hår, eller 1800-talsbetygsskala, eller för den delen fnoskig låtsas-vetenskap) gällde:
Spika: Alla rätt
Spets: Högsta betyg vilket kunde fås för ca 80% rätt (normalt)
Bra att vi är varse om skillnaden, eller hur?
Vi har förstått att du är tveksam till Nationalekonomi som verksamhet. Det är lätt att vara, och att där förekommer både humbug, och inskränkt tänkande, låtsas analyser och dito vetenskap, betyder inte att allt är det.
Absurd sagoverksamhet med politska konsekvenser. Jag ser den mesta politiska verksamhet som absurd sago- eller skenverksamhet, dessvärre med långtgående konsekvenser för allt det som är verkligheten, nämligen det civila livet.
Jag tror inte heller att om vi skulle rangordna storleksordningen av skadeverkningarna, att det är själva nationalekonomin som vållar skadan. Som du redan antyder är det politiska göranden som vållar dessa.
Sen var det lite till om popper-corn i kindergarten. Om du har en poäng får du gärna formulera den.
Men en egenskap hos 'pseudo'vetenskapen nationalekonomi (som du borde ha observerat) är att om du menar att du har kloka saker att tillföra så får du tillföra dem, dels hyfsat hövligt, och dels tyvärr med eget ganska träligt, tungt och tidsödande arbete. Det räcker inte att ställa dig på en sockerlåda i hörnet på en park/blogg och basunera ut att du har funnit en djupare insikt. Inte ens om du har det!
Men det visste du väl!?
Sedan finns det förstås nationalekonomisk forskning som kan ha hur bra data som helst, men Ali kommer aldrig acceptera resultaten. Inte för att forskningen är dålig, utan för att resultaten är fel.
T ex finns det idag ganska många studier som har väldigt bra individdata för att undersöka hur Ali:s "välfärdssystem" via incitament påverkar mänskligt beteende. Nästan alla forskare anser nog att ekonomiska incitament kan förklara en hel del av mänskligt agerande (förutom vänsterpolitiker då, jo..förresten, sossarna talar gärna om incitament när det gäller apatiskt sjuka barn...dem verkar drivas av incitament).
I vilket fall som helst, jag skulle vara intresserad av att få veta vad Ali t ex anser om arbetsmarknadsekonomisk forskning som bygger på individdata som t ex finner klart samband mellan jobbsökarfrekvens och "välfärdssystemet" (d v s man söker fler jobb när arbetslöshetsersättningen är på väg att ta slut). Är det också strunt? Och i sådana fall, varför? Om det inte är strunt, hur tar du t ex hänsyn till sådana trade-offs i utformande av åsikter kring ekonomisk politik och välfärdsapparaten? Existerar det inte, eller är det en kostnad man får ta givet att man vill ha en socialistisk stat.
[Och om dylik forskning är fel och människor inte drivs av ekonomiska incitament, vad är fel med studier som finner detta? Jag menar nu med studierna, inte resultateten.]
Mikael
Vad jag förstår på din blogg så sysslar du med välfärdsforskning, som doktorand i Nationalekonomi.
Finns det ingen forskning på att "den undre världen" växer när bortre parenteser tas bort i försäkringssystemen? För den där ökade sökfrekvensen ersätts ju snart av "discouraged-worker"-effekten eller? Och då söker man sin utkomst i kriminalitet, eller?
(Se t.ex. Renzo Aneröds roman Löftet - om göteborgare som tappat tron på samhället och gått in i den halvkriminella världen).
PS: Har själv grundläggande kunskaper i Nationalekonomi. Kan skifta utbuds-och efterfågekurvor hyggligt. DS
Ju mer jag laser Alis orginalpost sa framstar det mer och mer som om Ali utlyser en sakallad "Taylor-rule". For er som inte ar insatta sa innebar en sadan regel att riksbanken skulle forsoka minimera den sammanlagda avvikelsen fran uppsatta mal nar det kommer till bade inflation och BNP. Detta ar lite forvanande eftersom det ar en regel som oftast foresprakas ratt langt ut pa hogersidan (fed anvander den exvis). Jag tror visserligen inte ens en taylor-regel hade fatt riksbanken att agera annorlunda nu. BNP och arbetslosheten ar under bra kontroll.
Jag finner det ocksa mer och mer oforklarbart vad en lagre ranta skulle vara bra for just nu. Det skulle generera lanade jobb som maste betalas tillbaka i framtiden (for socialdemokraterna, sahar innan val, hade det nog passat handen i handsken dock). Ekonomin raknas nog snarare som overhettad an kyld. Det ar mycket markligt att vilja kora gaspedalen i botten just nu. Den inflationsvolatilitet vi skulle uppleva med facket bakom spakarna har vi nog aldrig skadat. Den hade ocksa varit extremt skadlig.
Daremot hallar jag, och riksbanken, med om att inflationen ar for lag just nu. Det finns nog ingen neoliberal ondska bakom detta, utan snarare lite missbedomningar etc. Det ar valdigt svart att styra inflationen.
Skicka en kommentar