Vladimir Majakovskij 1893-1930

[Nedanstående artikel är i något kortad form publicerad i veckans Flamman]

Det är 75 år sedan han dog, Vladimir Majakovskij. Den 14 april 1930 sköt han sig genom hjärtat. Om hans spännande liv och stora kulturgärning har spaltmil skrivits. I en enda artikel är det omöjligt och meningslöst att försöka sammanfatta. Han fascinerar dock. Slår an olika toner hos olika människor. Talar till oss ”som en levande människa talar till en annan människa full av liv”.

I några självbiografiska rader skriver han om sin ungdom att ”dikter och revolutionen förenades på något sätt i huvudet”. Det går djupare än så. Föreningen av dikt och revolution, kärlek och politik, privat åtrå och samhälleligt glöd, av den dagsaktuella kampen och den visionära blicken, är själva livsnerven i Majakovskijs skrivande – och därmed livshållning. Den föreningen är inte till platthet förenklande, utan världsligt och dialektiskt komplicerande. Så blir också de eftervärldens litteraturkritiker som försökt ”rädda” honom från den faktiska oktoberrevolutionen hopplöst vilsna och vilseledande.

Majakovskij attraherades av den revolutionära rörelsen i Ryssland som mycket ung. Han började läsa revolutionär litteratur som tolvåring och började samtidigt dela, strax därefter distribuera, pamfletter. 1908 blev den redan erfarne femtonåringen medlem i ryska socialdemokratiska partiet (bolsjevikfraktionen). Året därpå dömdes han i två omgångar till fängelsestraff. I fängelset var han trots sin ålder förtroendeman för en grupp politiska fångar. Beslutet att 1910 upphöra med direkt underjordisk aktivitet var medvetet. Han antecknar att han ville förkovra sig, men att detta föreföll svårt i den underjordiska tillvaron, och fortsätter: ”Om man tar det lästa ur mig, vad blir då kvar? Den marxistiska metoden. Men har då inte detta vapen fallit i barnahänder? Det är lätt att använda om man bara har att göra med sina egna tankar. Men om jag möter fienden?”

Majakovskij hade del i den ryska futurismen, men gick, utan att ta avstånd, vidare till ett eget tonfall – stenhårt formförnyande, men med ett innehåll som inte låter sig vara programmatiskt i ordets sämre betydelse. De ryska futuristerna skiljde sig från början till slut på avgörande sätt från de italienska (som snabbt drogs till fascismen), i människo- och samhällssyn. Där de italienska förkastar kärleken som svaghet vänder sig ryssarna snarare mot kärlekens unkenhet i det pompösa och kälkborgerliga. Majakovskij tar avstamp och når något nytt. Mästerverket Ett moln i byxor (1915) är en oförblommerad kärleksdikt, där dock den privata elden bränner vida omkring sig: ”Ni ömsinta / vill älska till violiner! / dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak. / Men ingen av er kan vända ut och in på er / tills ni blir bara läppar som jag!”

När revolutionen var ett faktum blev Majakovskijs förhållningssätt omfamnande men fortsatt komplext. Det är detta som mången litteraturvetare sökt ta till hjälp för att överbringa en ”obefläckad” Majakovskij till eftervärlden. Majakovskij gav aldrig uttryck för att han trodde det socialistiska försöket skulle vara oproblematiskt eller enkelspårigt. Han ställde sig i oktoberrevolutionens tjänst (”min revolution” som han kallade den) genom hårt dagligt arbete med agitation och propaganda i hela landet, varom bland annat vittnar ett stort antal affischer och slogans. Och liksom han varit känslig för politiska förskjutningar under Tsartiden förhöll han sig till händelseutvecklingen efter revolutionen.

När hela det sovjetiska kulturklimatet – av en mängd skäl som kan diskuteras på djupet – började stagnera och bli repressivt, är det som förr livet och framskridandet Majakovskij slåss för. Med direkt samhällskritik, knappast allmän uppgivenhet, även om han också bröts ned inuti. När han lyfter fram kärleken är det lika lite då som tidigare en fråga om ett besviket tillbakakrypande till det privata, utan en självklar del i utfall mot sociala tendenser han ogillar. Diktraden ”Vart ska jag gå när det är i mig som helvetet brinner” (Ryggradsflöjten, 1915) handlar både om kärlekskval och om ett förhållningssätt till världen. 1924 skriver han så i en dikt med anledning av 125-årsdagen av Pusjkins fördelse: ”Entre nous… så att censorn inte stryker det, / vill jag meddela er: det sägs till och med / att någon sett två förälskade medlemmar av Exekutivkommittén”. Och det är nog i samma anda av metodisk kontinuitet man bäst begriper hans ofullbordade fragment före självmordet, där han skriver att ”kärlekens båt har krossats mot vardagens rev”.

Dikten För full hals – något av poetiskt testamente, skrivet i skiftet 1929/1930 – skär med en sådan läsning in i medvetandet igen och igen utan att trubbas av. Majakovskij vänder sig till ”Ärade kamrater / i kommande sekler”, talar om att han ”blev mobiliserad av revolutionen”, slår fast att ”vårt gemensamma monument ska bli / den i striden härdade socialismen”, och avslutar med oefterhärmlig ton: “När jag stiger fram för en ljusare framtids Centrala Kontrollkommission / ska jag över hopen av poetiska fifflare / lyfta som ett bolsjevikiskt partikort / alla hundra banden av mina partitrogna Samlade Skrifter”.

Majakovskij har inte överlevt trots den dynamiska symbiosen med sin revolutionära verklighet, utan tack vare. Det är det som gör honom relevant, gör att han drabbar. På ett av hans tidiga framträdanden ropade en åhörare till honom: ”Era dikter är för tillfälliga. De kommer snart att vara glömda”. ”Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se”, ropade Majakovskij tillbaka.