torsdag, april 07, 2005

Totalangrepp med sikte på regeringsskifte

[Recension publicerad i dagens Flamman]

Makten framför allt – en antologi om statsminister Göran Persson
Mats Ögren (red).

Journalisten Mats Ögren har satt ihop en antologi med 17 texter om Göran Persson. I samband med lanseringen säger han till Dagens Industri att ”boken kommer ut mycket lägligt”. Så sant som det var sagt. Utgivningen sammanfaller med ett sällan skådat mediedrev mot socialdemokratin och därpå följande opinionstapp. Ögren själv är även upphovsman till en dokumentärfilm om – Göran Persson. Denna sänds i TV4, som också gjorde stort hallå av boksläppet. För övrigt ägs såväl förlaget som TV4 av Bonniers, men det kanske man inte ska dra några växlar på. Det mesta ägs ju av Bonniers.

Persson angrips från olika håll – vänster och höger, näringsliv, vårdsektor och journalistik. Boktiteln, ”makten framför allt”, ska vara det som förenar. Persson utmålas som ytterst skicklig på att manövrera sig kvar vid makten, men i övrigt otydlig och visionslös. Han påläggs ansvaret för så skilda saker som kommunikationsproblem inom vården, dålig ledarkultur i offentlig förvaltning och att invandrare inte kallas till arbetsintervju. Konsulten Barbro Dahlbom-Hall menar att han ”inte kan leda sig själv, det vill säga inte har makt över sig själv”, medan Stig-Björn Ljunggren antyder att han har psykopatiska drag.

Var för sig innehåller flera av texterna tänkvärda ansatser. Åsa Linderborg skriver initierat om socialdemokratins avradikalisering under Perssons ledning, och omskrivningen av partihistoriken i linje med det. Ursula Berge skärskådar partiapparatens anpassning till imagepolitik. Pressutspel ersätter rörelsen. Stora reformer lyser med sin frånvaro, när det efter nyliberalismens 1980-tal kunde varit precis tvärtom.

Fast dessa inslag avklaras snabbt i början. Annat övertrumfar. Sören Gyll efterlyser ”ett kraftigt politiskt ledarskap för Sverige”, som innebär ”ett samspel mellan det politiska etablissemanget och näringslivet”. Andra skriver om misslyckanden med jobben och problem med höga skatter.

De flesta av ståndpunkterna är naturligtvis oförenliga med varandra. Men det är för den skull inte så att bokens faktiska funktion är otydlig. Texterna blir i sig relativt ointressanta. Slutresultatet är att man effektivt etablerar en dagordning, säljer in en världsbild. Viktigt att notera är själva fenomenet, att borgerligheten nu återtagit problemformuleringsinitiativet så till den grad att i princip vilket innehåll som helst kan paketeras att passa ett övergripande syfte, med en den hegemoniska maktens osynliga hand, verkande bortom enskilda, medvetna beslut. Här används totalangreppet på Göran Perssons person – alldeles oavsett de agendor och infallsvinklar som varje skribent haft – som en hävarm för regeringsskifte 2006. Mats Ögren kan vara rätt tydlig när han skriver att Persson ”i jämförelse med andra västeuropeiska ledare suttit mycket länge vid makten”, och att det i Sverige är ”väljarna som har att avgöra frågan i riksdagsvalet”.

När debatten ser ut så, är det inte besättandet av statsrådsposter som kan förberedas. Den som noga läser Niklas Ekdals (ledarskribent på DN) text i antologin kan ana konturerna av planen för ett väsentligt mycket djupare systemskifte. Det är varje tillstymmelse till organiserade folkliga korrektiv till kapitalismen och dess ”civilsamhälle” som ska bort. Ekdal skriver om avsaknaden av ”motmakter” till socialdemokratin, men anger i praktiken en färdriktning som borgerligheten redan börjat sikta in. Problemen består bland annat i att arbetarrörelsen säkrat väljarstöd genom att ”avskaffa kopplingen mellan utbildning och disponibel inkomst”, genom att utbildningsväsendet inte längre kan vara ”en traditionell kulturbärare i en radikal tid” och att ”merparten av biskoparna förefaller att vara socialdemokrater”. Liberalerna slår över i reaktion.

Frågorna ställs därmed annorlunda för vänstern. Att försvara den faktiska arbetarrörelsen – inklusive dess institutioner – blir en nödvändig uppgift, om inte decennier av ofullkomliga men dock reella framsteg ska hivas ut med det perssonska badvattnet.

1 kommentar:

Peter Björkman sa...

Jo, jag gillar faktiskt Vadstena Arbetarekommun där jag är medlem.
Gråsosseriet är glanslöst men underskattat. Det finns en eld djupt därinne...