För övrigt är det lite kul att läsa det Fredrick Federley skriver om ”konspirationstänkandet” i diskussionen. Om till exempel framlyftandet av Timbros opinionsbildande arbete utifrån bestämda intressen – det de finns och får pengar för – betraktas som ”konspirationsteorier”, så landar man onekligen i en fascinerande tankevärld. Vilka politiska organisationer sysslar då inte med konspirationer? Och varför? (Det är i och för sig möjligt, eller till och med troligt, att drivandet av bestämda ståndpunkter i syfte att förändra verkligheten och människors medvetande, just i centerpartiet betraktas som något suspekt, så man måste visa viss förståelse här).
Federley har också grundligt missförstått den diskussion om skrivande och klasstillhörighet som Mark Comerford lyfte. Naturligtvis finns det ett klassmönster i tillträdet till det skrivna ordet, i hur läsande och skrivande (inte) kommer in i vardagen i olika hem och livsmiljöer.
Men det är ändå mycket mer komplext än det sätt som Mark la fram det på, menar jag. Det pågår förändringar i läsande och skrivande hela tiden, som inte är entydiga i alla avseenden (se till exempel den här LO-rapporten om läsande och skrivande). Klart är att i offentligheten så är (särskilt skrivna) skildringar av arbetarklassens villkor sällsynta. Det påverkar förstås utgångspunkterna för samhällsdiskussioner, liksom identifikation med och därmed intresse för det som skrivs.
Jag håller med Mark när han talar om arbetarrörelsens bitvisa abdikation från att värdesätta och utveckla det talade ordet i mötet mellan människor. Men det är inte en teknisk eller kulturell fråga i första hand, utan en fråga om rörelse och mål. Jag brukar ofta citera den här fina passagen i en text av ekonomhistoriken Örjan Appelquist (i Antologin Utan heder):
”Organisation är styrka. Och detta saknar inte betydelse. Om det fanns något dokument som var heligt för den svenska arbetarrörelsen så var det inte Marx Kapitalet utan ABF:s mötesteknik. I ett evigt tragglande med dagordningar, mötesregler och protokoll växte en fast rotad demokratisk kultur fram, gemensam för kommunister och socialdemokrater. Det var i denna träning som hundratusentals vanliga svenskar fick sin viktigaste utbildning, som de lärde sig att ta ordet och framföra sina krav. De lärde sig att diskutera, fatta beslut och ta ansvar för dem”Och – skulle jag vilja lägga till – att skriva referat, läsa och ge ut egna tidningar och bilda sig bokligt, ofta väsentligt mycket grundligare än borgarklassens studentikosa brackor.
8 kommentarer:
Stämmer. Bra skrivet. Dendär folkrörelsetraditionen fördes ju sedan vidare av folkbiblioteken. Tyvärr har folkbiblioteken börjat svika den där ambitiösa folkrörelsetraditionen. Tidskrifterna på biblioteken har gått från "bildande blad" - till underhållning. Tidskrifter om politik, samhälle och kultur ut. Underhållningstidskrifter som finns att köpa i alla kiosker in - däribland hur många tidskrifter som helst som ser livet som konsumtion av vissa varor. (Allt om husvagn, Allt om mat, Allt om vin, Allt om bebisar - nåväl allt det där finns inte men de handlar ofta om konsumtion!).
Tycker det är idiotiskt. Ser vi oss själva som kunder allena, blir vi fångade i en inlärd hjälplöshet, där vi inte själva är medagerande i skapandet av samhällets grunder---
Trist. Mer bildning i arbetarrörelsen är faktiskt livsviktigt!
(Det gäller ju inte att klara sig väl/ det gäller att rädda sin levande själ - som jag har för mig att poeten Anna Greta Wide skrev!)
Kan högerdominansen inte vara så enkel som att de av svenskt näringsliv finansierade rörelserna var först med att använda bloggen i sin opinionsbildning. Nu har ju bloggen hypats i medierna en tid. Men tidigare så stötte jag bara på bloggarna i anslutning till organisationer som Timbro, Centrum för rättvisa m.fl.
De som besöker dessa organisationers hemsidor var troligtvis först att själva skapa egna bloggar. Och besökarna var ganska naturligt högersinnade. Jag vet inte när denna blogg drogs igång. Men jag har sedan länge följt johannorbeg.net. Johan Norberg har ju också tidigare i stor utsträckning publicerat sig på nätet.
Tänker då på den sida han drog igång innan han blev "idéproducent" på Timbro.
Se exempelvis "ungdomsprojektet" www.marknadskraften.com som jag tror Norberg drog igång innan han blev anställd av Timbro (upplys mig om jag har fel). Även senare har Norberg publicerat sig på nätet: www.liberalismen.com
Att Timbro tidigt satsade på bloggande är kanske inte så djupt rotat i förhållandet till det skrivna ordet. Jag tror mer att det har att göra med att ett antal ledande figurer på högerkanten är tekniknördar. Men vad vet jag. Jag är för böveln bara en ytlig jeppe på högerkanten.
"Om det politiska bloggandet är starkt dominerat av unga högermän, och de samtidigt får en påverkan på det som sägs i övrig media, får vi knappast en breddning av debattutrymmet, utan precis tvärtom, mer av samma sak, och ett ännu smalare utrymme för åsikter som bryter av."
Jag tycker att det innebär en breddning att fler får komma till tals. Journalistkåren är ju om man ser till partisympatisörer vänstervriden. Av tradition så är ju kultursidorna alltid fullproppade av vänsterkarameller som man får suga på. När jag själv under ungdomsåren ville läsa in mig politiskt och gick till stadsbibloteket var merparten böcker om politisk ideologi och filosofi skrivna ur vänsterperspektiv. Det enda högerinriktade böcker som fanns och idag finns är knutna till näringslivets organisationer. Väldigt mycket är översättningar av utländska intellektuella.
Högern måste ju innan satsningarna på idéskrifter under 70-talet varit helt svältfödda på politisk litteratur. I princip allt annat material är ju tydligt s-märkt eller med anknytning till utomparlamentariska vänsterrörelser. Botaniserar man i 70-talslitteraturen så är det slående hur ensidig den tidens idédebatt var. Och tidskrifterna till höger har också varit få. De enda med ett tydligt högerperspektiv jag stött på är Svensk Tidskrift (numera nedlagd p.g.a dålig ekonomi) och Sunt Förnuft (skattebetalarnas förenings medlemstidskrift). I övrigt ingenting.
Man får anstränga sig rejält för att finna ett högerperspektiv i kulturdebatten. I dags- och kvällstidningarna lyser det med sin frånvaro. Så att svenskarna skulle vara fullproppade med högerpropaganda håller jag inte med om.
Löjligt av Federley att förneka ett välkänt faktum. Så här skrev t.o.m. högerbloggaren gudmundsson om det hela:
"En medveten satsning på opinionsbildning på internet har gått långt över förväntan för näringslivets tankesmedja Timbro. I en våg av konstant expansion har planerade framgångar varvats med lyckokast - i skrivande stund har den liberala blogosfären tecknat in åtminstone en fjärdedel av alla svenska domännamn, känns det som.
[...]
Under många år har opinionsbildningen varit en billig affär för Timbro. Med ett par dunkar lådvin, en korvbit, och kanske lite ostbågar så kunde alla mättas på ett seminarium.
Och en starkt ökad tillströmning av unga hungriga bloggare skulle ju inte vara så svårt att hantera under de formerna"
Källa: http://gudmundson.blogspot.com/2004/11/verviktigt.html
Adderar man dessutom de bloggare som delvis utgör Timbro (norberg, erixon, munkhammar) blir det bara genuint fånigt att avfärda detta faktum som konspirationsteorier.
Det är väl isåfall ett utmärkt tecken på att svenska journalister högtidlighåller sitt yrkesetiska epos om objektiv granskning, för trots att det påstås att journalistkåren är vänstervriden, så är knappast nyhetsrapporteringen vänstervriden. Snarare tvärtom visar de undersökningar om vilka som gynnats med mediautrymme de senaste valen.
Ägarintresset lyser så klart igenom även här, en vänster journalist på en högertidning kan inte ta ut svängarna hur som helst.
Den senaste tidens mediala arselslickning av den tämligen normalbegåvade politkern Reinfeldt är ett bra exempel på att media inte driver en vänsterpolitisk agenda.
Internet som forum för åsiktsspridning kommer att bli allt viktigare. Det är i grunden bra, det behövs inte mycket pengar eller kontakter för att sprida information och åsikter här. Men tyvärr ligger Timbro och unghögern steget före, i Sverige iallafall.
Själv har jag förvånats över hur platta"vänstern" i bred mening, (s), (v) och (mp) utformar sina hemsidor. Här har vi tre partier som klagar över att de har svårt att nå ut med sina åsikter (nåja, (s) har ju sina partimegafoner här och var).
Samtidigt så missar de helt att använda internet för masskommunikation, skapa intressanta mötesplatser för politiskt intresserade surfare, skapa forum för debatt som inte är patetiskt tillrättalagda och korrekta...
Nja, nu skulle jag ju inte ta mina egna ord som sanning, förstås...
Kommer osökt att tänka på en Arne Anka-serie där Arne lyckas bli chefredaktör för Expressen och sedan intervjuas på en presskonferens.
Journalist: "Herr chefredaktör, vad anser du om att sexhundratusen LO-arbetare inte läser dagstidningar?"
Arne: "Skönt att höra att nån jävel har vettet i behåll"
Jag är missförstod!! (skratt)
Jag har inte påstot att arbetarklassen har abdikerat, utan att vårt organisationsprincip har varit diskussionen. På möten, i studiecirklar, på föreningar osv. Eftersom den dominerande klassen sätter agendan, både socialt, kulturellt och ekonomiskt, har "vårt" kultur nervärderats och "deras" premierats. Och eftersom det talade ordet har en flyktighet som inte det skrivna har, kommer oerhört mycket av de nyanser, taktiska diskussioner, fyndigheter och iderikedom som präglar arbetarklassens rika diskussioner att försvinna (referaten till trots).
Jag skriv tidigare följande:
So, the problem is not Swedish and not gender based. It is, I believe, a class problem.
The middle and upper classes live in, and control, a society that privileges literacy and tends to demean orality.
Writing and reading are primarily solitary activities.
Orality tends to be more communal and externalizing. Oral communication unites people in groups. The trade union and socialist movements have traditionally been orality based.
It has been through meetings and study circles, often involving reading but almost never involving writing, that the left has built the basis for the development of strategies and tactics.
This is why the term “arbetarlitteratur” [working class literature] was coined – because it is not the norm, just as kvinnolitteratur [women’s literature – the term has no entry in the Swedish wikipedia – someone should start an entry there] historically connotates a separate and lower status.
To put it another way: Oral cultures rap, literacy-based ones blog.
Jag kommer åter till detta i min blogg i slutet av veckan.
Skicka en kommentar