Kvinnohatet är norm

I Aftonbladet tas idag ett ohyggligt angeläget ämne upp i tre artiklar av tre skrivande kvinnor; Helle Klein, Åsa Linderborg och Åsa Petersen. Läs artiklarna! Alla beskriver de ett begrundansvärt fenomen; hatbrev som särskilt riktar in sig på kön. Kvinnor som tar sig ton provocerar. Provocerar oerhört. Det går bortom irritation, in i hat. ”Det som händer i min mejlbox är inte privat. Det är politiskt”, skriver Åsa Petersen. Det är en avgörande insikt. Kvinnohatet är legio i våra samhällen. Den tar sig naturligtvis olika uttryck, beroende på en mängd olika faktorer – sammanfattat i kvinnokampens aktuella positioner. Men den är som strukturellt fenomen universell. Petersen skriver:

”hatmejlen har egentligen inte med mig att göra - utan med relationen mellan könen. Hon som kallas hora på skolgården har en syster i samhällsdebatten som kallas fitta. Det är samma struktur här som där, för att citera Gudrun Schymans talibantal”.

Just så. Och vidare ännu. I ett styrelserum kan uppkäftiga kvinnor tuktas med skratt och hån av en adrenalinstinn, i bastuns tysthet samövad flock, av män. Efter en krogrunda kan den uppkäftiga tjejen som provocerade genom att vara högljudd, sexuellt utmanande på egna villkor eller öppet ointresserad av inviter utsättas för kränkningar, hot, gruppvåldtäkt. Och framför allt: i hemmets helgd kan den belevade mannen slå om till tyrann på en sekund. I botten ligger samma strukturer. Och detta är inga unika händelser, inga obskyra undantag. 46% av kvinnorna har utsatts för våld av någon man efter sin 15-årsdag. Var femte kvinna har erfarenhet av att bli hotad av en man någon gång efter sin 15-årsdag. 56% av alla kvinnor har trakasserats sexuellt.

Vad misshandeln och hoten gör är att begränsa kvinnors livsvidd. Det handlar om kontroll. Kränkande ”skämt” på en arbetsplats drabbar inte bara den som prickas, utan också alla andra kvinnor som sänker blicken, håller käften. En våldtäkt är inte bara ett grovt brott mot den som våldtas, utan skrämmer också andra kvinnor till snävare handlingsmönster, beskär rörelseutrymme.

På olika nivåer gör hatmejl, den hotfulle kille som sätter sig bredbent bredvid på tunnelbanan, en örfil på fredagskvällen för att hon ”betedde sig som en hora” och systematiska våldtäkter i krig, samma sak. Och bygger på samma sak: kvinnohat; den yttersta garanten för samhällets könsmaktsordning.

Det förekommer överallt. Också i progressiva kretsar kan den kvinna som är självständig, tydlig, rak, analytiskt briljant och annat som är manliga dygder men kvinnliga generalsynder, få rejält med stryk. Hon blir stämplad som otrevlig, kall, dryg. Men det ska heller inte skymma det faktum att det finns skillnader. Åsa Linderborg beskriver hur Staffan Skott i DN kallar henne ”den kommunistiska revanschens ungmö”, och PM Nilsson jämför henne med Ulrike Meinhof, ”Hotfulla kvinnor. Aggressiv, hämndlysten. Sån är du!”, noterar Linderborg. Att vilja förändra samhället provocerar allra mest, konstatera alla tre skribenter. För att fortsätta med Åsa Linderborg:

”jag blir tyngd när jag ser att varje bagatellartat exempel tillsammans bildar ett mönster som egentligen inte handlar om mig. ’Kommunistfitta’ var polisens vanligaste sätt att tilltala de kvinnliga demonstranterna under kravalldagarna i Göteborg”.

Kvinnohat och allmän samhällelig reaktion i naturlig, arkaisk förening. Fundera förresten på det, när du tittar på Dokument Inifråns fortsatta ”avslöjanden” om ”extremfeminismen”, som hävdar det oerhörda: att kvinnoförtryck inte är något avvikande, utan en normerande grundbjälke i vårt samhälle.