Nya Sifo. Borgarna leder med ungefär tio procentenheter, men fallet för s och v tycks för tillfället ha upphört. Det här är möjligen/förhoppningsvis ett basscenario att utgå från. Men det finns annat intressant med undersökningen.
Det politiska mönster som tydligt utkristalliserat sig under 2000-talets första halva, inte minst i samband med EMU-folkomröstningen, kvarstår, om än förstås påverkad av den allmänna opinionsvinden. Unga röstar åt vänster. Bland förstagångsväljarna har s+v+mp ett försprång med fem procentenheter mot borgarna. Det är klart mindre än vad som till exempel gällde valet 2002, men det är fortfarande en enormt tydlig avvikelse. Kvinnor röstar också tydligt mer vänster – en spricka som varit tydligt under ett antal år. Moderaterna är i undersökningen största parti i alla tre storstäder. Uppdelningen mellan särskilt Stockholm och resten av landet var tydligt också i EMU-folkomröstningen. Här finns de med de högsta inkomsterna, men här finns också stora klyftor. I SvD:s artikel kan man inte läsa något om inkomster, men det har alltid varit den i grunden viktigaste förklaringsgrunden till hur man röstar. Borgarnas kärntrupper är i huvudsak män med medelhöga eller höga inkomster. Men givetvis lockar man nu till sig också andra grupper, på allmän image och på att kontrollera dagordningen.
Det debattläge som präglar den nuvarande politiska situationen, är ovanlig för Sverige, men det har berott på flera specifika faktorer i Sverige, i första hand en ovanligt stark arbetarrörelse. Snarare ser vi nu ett mönster som vanligt i många samhällen där klyftorna växer.
De allra sämst ställda blir angripna och stigmatiserade – vi ser hur borgerligheten kan göra framgångsrik politik på att göra förtidspensionärer, långtidssjuka, arbetslösa och invandrare till måltavlor. Även om man fortfarande måste akta sig lite för den grövsta retoriken, blir tonen mer reaktionär för varje dag som går. Konceptet är väl beprövat. I USA och Storbritannien kunde Reagan och Thatcher till exempel använda ensamstående mödrar som ansvariga för ekonomiskt och moraliskt förfall, trots att det sakligt förstås var bullshit. Bland de sämst ställda i samhället leder utvecklingen till frustration, missnöje och politisk apati, när inga starka krafter står upp för en. De saknar talan – och slutar att ta de möjligheter som finns till vara.
Den politiska strategin här är att människor som står precis ovanför i gropen ska känna att de inte vill vara just sådana som har det sämst. Detta förstärks genom en aktiv politik med till exempel höjda grundavdrag samtidigt som arbetslöshetsersättningen skärs ned. De mellanskikt som har det rätt ok i samhället, och också fått det lite bättre på sistone, drivs av en tanke att de ska distansera sig från de fattiga och närma sig de rika som drar iväg med löner och förmåner. I verkligheten blir det förstås inte så. Just dessa mellanskikt kommer i allmänhet att uppleva starkt försämrade levnadsvillkor i ett borgerligt dominerat samhälle, där klyftorna växer och bara de rikaste kan klara av att uppnå samma välfärd med privata lösningar. Men det är så här man upprätthåller hegemonin och vinner makten
Om vänstern misslyckas med att vara vänster väntar allvarliga och långvariga kantringar i opinionen. Unga och låginkomsttagare kommer inte att finna någon anledning att delta i den politiska processen. Man vinner heller inga mellanskikt på att appellera till godmodighet. Moderaterna kan vinna väljare på att låtsas gå mot mitten, men i ett tillspetsat läge kan vänstern inte det. Det finns ingen att vinna där, men samtidigt förlorar man kraften i det som ska vara de egna kärntrupperna.
Än finns möjligheten. Det gäller att visa på en politik som inte bara är icke-reaktionär, utan erbjuder ett progressivt alternativ. Men det är ont om tid.
måndag, maj 16, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
39 kommentarer:
Det är över ett år till valet. Nästan var fjärde väljare är osäker. Många av dessa är troligen vänsterväljare som tvivlar efter den skakiga våren, med diverse avslöjanden och interna bråk.
Efter kongressen i höst kommer sossarna att sluta ägna sig åt interna strider och satsa på ett bra program för framtiden. Det är jag rätt övertygad om.
Fortsatt vänstermajoritet är alls icke en omöjlighet!
Träffsäker analys, Ali! Att yngre är vänster i högre utsträckning än äldre bådar gott inför framtiden! I takt med att samhället utvecklas etableras vänsteråsikter mer och mer. Detta är ett historiskt mönster som inte går att komma ifrån. Vänsterståndpunkter som allmän och lika rösträtt, 8-timmars arbetsdag, semester, och drägliga arbetsvillkor har idag accepterats som "självklara" även av stora delar av borgerlighetens väljare. Likaså homosexuellas likaberättigande samt jämställdhet mellan kvinnor och män, om än bara som en läpparnas bekännelse av vissa borgerliga krafter (Kd).
Miljöfrågorna är ett annat exempel; när jag var aktiv i Fältbiologerna på 1980-talet hånades jag av ungmoderater i MUF för att vara en orealistisk flummare och kryptokommunist. Idag är många av de krav som vi drev allmänt accepterade av en bred opinion, från höger till vänster, problemet är idag snarare att genomföra dessa krav inom det nuvarande ekonomiska systemets ramar.
Ett annat exempel är den internationella solidariteten: Idag är det en självklar ståndpunkt för många unga, som aktivt deltar i konsumentbojkotter mot t. ex. Israel. Men under 1980-talet så minns jag hur de unga moderaterna kritiserade oss som argumenterade för Sydafrika-bojkott för att gå Sovjetunionens ärenden. Men diktaturen i Apartheid-Sydafrika föll, ANC segrade och moderaterna håller idag helst tyst om sina tidigare skamliga ställningstaganden som enda riksdagsparti som motsatte sig bojkotten av rasist-regimen i Pretoria.
Unga idag är vänster, antalet palestina-sjalar som ses på gatorna ökar för varje dag och en ny, intellektuellt spänstig vänstergeneration tar plats i debatten (varav Ali är en ledande representant). Det är helt enkelt mer modernt och "coolt" att vara vänster bland de unga, vilket är glädjande. Sedan finns det förstås en del desperata högersympatisörer som besöker denna sajt (Bobbo och Jonas N, t. ex.) men deras röster andas desperation. Tiden har sprungit ifrån dem och deras reaktionära åsikter. Framtiden tillhör vänstern!
1) En borgerlig regering kommer inte att våga sänka skatter i någon större omfattning. Gissningsvis kommer man att toucha ett skattetryck på 50% vilket skulle vara en säkning med en dryg procentenhet jämfört mot idag. Tror Esbati vid sina nyktra vätskor att denna procentenhet innebär skillnaden mellan dagens samhälle och det Ragnarök han skriver om?
2) Att fler förstagångsväljare är vänster (än höger) är väl inte på något sätt ett nytt fenomen. Nyheten är väl egentligen att deras marginal idag är så liten som den är. Ungdomar tenderar dock att ta sitt förnuft tillfånga ungefär samtidigt som de får sitt första riktiga lönebesked då de förstår vad fenomenet "skatt" innebär i praktiken.
:Iza
Ali,
Trodde det var fuskarna som var måltavlorna.
Demokrat,
högersympatisör: jepp
desperat: nä, varför då? F.n pekar ju opinionspilarna åt mitt håll?
Jag är en rätt självgående människa så jag klarar nog t om fortsatt socialdemokratiskt styre efter 2006. Om däremot vänsterpartiet fick förtroende att regera landet då kan vi börja snacka desperat!
Coolt vara vänster?
Ja, om man är historielös kan det säkert vara kul.
Demokrat
"Vänsterståndpunkter som allmän och lika rösträtt"
Historiskt sett ar det har absolut inte en vansterstandpunkt (och i synnerhet inte i borjan av 1900-talet da Sverige fick allman rostratt). Det var liberaler som tvingade fram allman rostratt! Forsok inte ta cred for nagot som dina kamrater aktivt motarbetade.
"Historiskt sett ar det har absolut inte en vansterstandpunkt"
Historiskt sett har det absolut inte varit en vansterstandpunkt. Skall det ju va!
Pontus visar sin djupa historiska okunnighet när liberalerna ska få ta all äran av den allmänna rösträttens införande i Sverige. Jag förnekar inte historien, visst spelade liberalerna en viktig roll. Men högern och Arvid Lindman motarbetade ju i det längsta den allmänna rösträttens införande i Sverige! DET kan ingen med borgerliga sympatier förneka, för det vore rena historieförfalskningen, och det vet ni!
Vidare hade liberalerna ALDRIG lyckats ensamma, utan det var tack vare den framväxande arbetarrörelsen och dess ledare som August Palm, Hjalmar Branting, Zetha Höglund m. fl. Så det så!
Moderaterna har aldrig bett om ursäkt för sin mörka historia och det faktum att de motarbetade den allmänna rösträttens införande i Sverige. Men det vore kanske på tiden? Vad säger ni liberaler?
"DET kan ingen med borgerliga sympatier förneka"
"Vidare hade liberalerna ALDRIG lyckats ensamma"
Proof by höja rösten. Som sa vanligt hos vanstern.
Angaende min djupa historiska okunnighet sa kan jag saga att det var ett konservativt parti med Arvid Lindman som statsminister som lade fram propositionen om allman rostratt 1907.
Sa vilken "morka historia" ar det du pratar med.
Det ar naturligtvist underhallande med en diskussion dar jag kommer med fakta och du endast hojer rosten; men den ar ocksa ganska fruktlos, for mig.
Eeeh, Pontus... Arbetarrörelsen hade tre huvudkrav - allmän och lika rösträtt, republik och åttatimmarsdag. Liberalerna skrev visserligen pamfletter för lika rösträtt, vilket förstås är bra (till skillnad från högern som aktivt bekämpade rösträtten och till sist gick med på den under hotet av ryska revolutionens spridning). Men du framstår som i princip rubbad om du fortsätter hävda att allmän och lika rösträtt INTE var ett krav från arbetarrörelsen. Du är välkommen till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek för att ta del av hur den kampen bedrevs. Eller läs en bok, till exempel. Att det var Lindman som under trycket från arbetarrörelsen - en tre dagars generalstrejk hölls till exempel i maj 1902, och det var knappast liberala romantiker som strejkade -och nya stämningar i tiden la fram en proposition om allmän rösträtt för män 1907 (genomdriven 1909, tror jag) är ju så överraskande. Eftersom vi INTE hade allmän och lika rösträtt, så var det ju inte arbetarrörelsen som hade *parlamentarisk* makt. Det ligger liksom i sakens natur. Det skulle ännu dröja ett tag. Den stora rösträttsstriden i Sverige stod 1917. Den reform som infördes 1909 tog ännu inte bort de ekonomiska begränsingarna. Sedan var det en ny strid för att även kvinnor skulle får rösträtt. Också detta bekämpades givetvis av högern, men genomdrevs med tryck från arbetarrörelsen. Samma sak gällde sänkningen av rösträttsåldern i flera steg.
Med risk för att verka "mittenextremist" i just denna fråga, vill jag nog ge både Ali och David rätt: Liberalerna spelade en viktig roll, ja, men de hade inte klarat av kampen för allmän rösträtt på egen hand och utan den utomparlamentariska kampen från arbetarrörelsen, som Ali så riktigt påpekade. Något som kan vara viktigt att hålla i minnet dessa dagar när borgerliga sympatisörer ofta försöker demonisera utomparlamentarisk kamp och klistra på etiketter som "gatans parlament", "populism", "vandalism"o. dyl.
Vad som är uppenbart är hur dåliga historiska kunskaper Pontus har om han på allvar tror att Arvid Lindman och högern var drivande vad gäller att införa allmän rösträtt. Både Ali och "Demokrat" har på ett tydligt vis smulat sönder Pontus dåligt underbyggda argument. Undrar om Pontus överhuvudtaget läste sin svenska historia när han gick i grundskolan. Dagens höger är i sanning både djupt okunnig och historielös!
"Men du framstår som i princip rubbad om du fortsätter hävda att allmän och lika rösträtt INTE var ett krav från arbetarrörelsen."
Tack. Men forutsatter inte ordet "fortsatter" att jag nagonstans tidigare har havdat motsatsen?
Daremot har jag sagt att demokrati har historiskt sett inte varit vansterns paradgren.
"[kvinnors rostratt] bekämpades givetvis av högern"
Har tror jag att du halvljuger. Det fanns man inom hogern som var emot, men det fanns det i andra partier ocksa. Hogern, eller de konservativa som parti, motsatte sig aldrig kvinnors rostratt.
Såååå... av blogginlägget att döma så kan man anta att det ligger i vänsterns intresse att så hålla inkomsterna och medellivslängden nere så att man slipper att folk går över till liberalismen?
He he.
Erik Svensson sa:
"[den utomparlamentariska kampens framgang] kan vara viktigt att hålla i minnet dessa dagar när borgerliga sympatisörer ofta försöker demonisera utomparlamentarisk kamp och klistra på etiketter som "gatans parlament", "populism", "vandalism"o. dyl."
Du tycker inte att detta bevisar min poang om vanstern och dess ambivalenta stallning till demokrati? Eller som Lars Ohly en gang sagt:
"Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens [sär]intresse"
Ok, for att klargora vad jag motsatte mig med mitt forsta inlagg mot (som nu har blivit nagon pontus-bashing fest) sa skrev "demokrat" foljande:
"I takt med att samhället utvecklas etableras vänsteråsikter mer och mer \...\ Vänsterståndpunkter som allmän och lika rösträtt \...\ har idag accepterats som 'självklara' även av stora delar av borgerlighetens väljare."
Jag ansag (och anser) att demokrat forsoker ta vansterpatent pa den mycket liberala agendan om allman och lika rostratt. Om man ser pa socialismens frammarsch i varlden under 1900-talet sa har den varit langt ifran demokratisk (jag tanker naturligtvis framst pa sovjetunionen, spanien, portugal, kuba, kina, korea etc etc). Jag syftade alltsa generellt pa vanstern i varlden och, med min parentes, pa tidsepoken (jag tog inte sverige som exempel pa var liberaler var mest agendasattande utan snarare som en tidsreferens tillsammans med nar var allmanna rostratt initierades).
Sa fortfarande; det ar forbannat hyckleri att saga att "allman och lika rostratt" ar en vardering som vanstern har monopol pa; historien talar ett annat sprak.
OK, Pontus du har rätt i att vänstern inte ska ha monopol på allmän och lika rösträtt, där uttryckte jag mig slarvigt. Liberalerna och socialisterna samarbetade kring dessa frågor, och som David ovan så korrekt påpekar så tillhörde liberalerna vid denna tid vad vi kallar för "vänstern". Liberaler och socialister stod alltså sida vid sida och kämpade tillsammans mot de konservativa.
Likaså är det riktigt att socialister och kommunister i olika länder och olika tidsperioder inte alltid verkat för demokratin. Prag-kuppen 1948 i Tjeckoslovakien utgör t. ex. ett exempel där kommunister grep makten med våld och avskaffade den parlamentariska demokratin.
Men bilden är inte entydig: kommunister och socialister har i andra sammanhang verkat för demokratin, ofta med sina liv som insats. Ett utmärkt exempel på detta är t. ex. det Sydafrikanska Kommunistpartiet, utan vars insatser kampen för ett demokratiskt Sydafrika hade blivit betydligt svårare och tagit mycket längre tid. Medlemmar i det sydafrikanska kommunistpartiet gömde ofta medlemmar från ANC (t. ex. Nelson Mandela) i sina hem,trots att det var förenat med livsfara för dem och deras familjer. Likaså spelade kommunisterna en viktig roll och var ofta drivande i motståndsrörelserna mot nazismen och fascismen i Spanien, Italien, Grekland och Frankrike under Andra Världskriget.
Pontus nämner Kuba som ett exempel på länder där socialister/kommunister har medverkat till att demokratin inskränkts. Jag antar att han syftar på det faktum att Fidel Castro ännu inte har gått med på att genomföra fria val på Kuba och att landet har ett enparti-system med Kommunistpartiet som det enda tillåtna partiet.
Jag håller Pontus och andra som kritiserar Castro och det kubanska kommunistpartiet för detta, men jag tycker det ändå är viktigt att påpeka att Castro inte avskaffade demokratin på Kuba. Kuba var nämligen ingen demokrati när Castro genomförde sin revolution 1959, utan en genomkorrumperad diktatur under den brutala Batista-regimen. Castro kan alltså inte kritiseras för att han avskaffade demokratin på Kuba, men väl för att han ännu inte har infört den.
Daniel: tack för de vänliga orden :)
För att anknyta till mitt eget tidigare inlägg, liksom David och Daniels kommentarer om liberaler respektive socialister/kommunisters roll i kampen för demokrati så tycker jag det är viktigt att peka på de nyanser som finns, t. ex. att även kommunister kämpat för demokratin , trots att det även finns exempel på där de medverkat till att inskränka eller avskräcka demokratin (där Prag-kuppen 1948 är ett exempel). Vi får heller inte glömma att åtskilliga av dem som avrättades av Stalin var kommunister, och oppositionella mot det skräckvälde och den tyranni han skapade. Det finns nämligen en tendens i dagens debatt, i synnerhet bland liberala och borgerliga debattörer, att demonisera allting som luktar det minsta kommunism, socialism eller vänster och stämpla sådana åsikter som totalitära.
Det kan ju vara värt att påpeka att liberaler genom historien inte alltid stått i första ledet i kampen för demokrati, och i vissa fall direkt motarbetat demokratin. Det färskaste exemplet är väl egentligen kuppförsöket mot Venezuelas vänsterinriktade president Hugo Chavez år 2002. Borgerliga ledarskribenter och kolumnister på DN och Expressen var försiktigt positiva till denna odemokratiska kupp och Liberala Ungdomsförbundet stödde uttryckligen kuppförsöket. Det har dock blivit ganska tyst från dessa sedan Hugo Chavez fick stort och förnyat mandat i den folkomoröstning om hans fortsatta styre som oppositionen tvingade fram i augusti 2004. Men exemplet Venezuela visar att liberaler är beredda att se genom fingrarna vad gäller att störta demokratiskt valda regeringar med icke-konstitutionella metoder, om det bara riktar sig mot styrande som har "fel" (=vänster) ideologi, som Chavez i detta fall.
Missförstå mig inte: jag hävdar inte att alla liberaler stödde kuppen mot Chavez, lika lite som man kan hävda att alla inom vänstern stödde Stalins politiska utrensningar och diktatur. Men jag säger bara att det verkar vara en djupt mänsklig tendens att bortse från inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter när de riktar sig mot ens meningsmotståndare. Därvidlag skiljer sig inte liberaler, konservativa eller socialister från varandra, tyvärr.
Kommentar till Pontus:
Du väljer att rycka ut ett citat av mig och koppla ihop det med ett annat citat av Lars Ohly:
"[den utomparlamentariska kampens framgang] kan vara viktigt att hålla i minnet dessa dagar när borgerliga sympatisörer ofta försöker demonisera utomparlamentarisk kamp och klistra på etiketter som "gatans parlament", "populism", "vandalism"o. dyl."
Du tycker inte att detta bevisar min poang om vanstern och dess ambivalenta stallning till demokrati? Eller som Lars Ohly en gang sagt:
Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens [sär]intresse"
Lars Ohly kan nog svara för sina åsikter själv, och jag tänker inte kommentera citatet av honom. Faktum är att jag överhuvudtaget inte ser kopplingen mellan citatet av mig och det av Ohly.
Mina meningar syftade på det faktum att demokratisk kamp både kan, och måste, föras utanför parlamentet. I arbetarrörelsens barndom innan den allmänna rösträttens införande var detta särskilt tydligt, eftersom de inte var representerade i parlamentet. Således fick de använda utomparlamentariska metoder som strejker och demonstrationer i kampen för sina krav.
Men även i dagens Sverige, där vi nu har allmän och lika rösträtt, behövs det drivas utomparlamentariska krav, och demokratin kan inte gärna inskränkas till rätten att rösta vart fjärde år. Sådana utomparlamentariska metoder kan t. ex. inkludera att utnyttja olika lagstadgade rättigheter som att strejka, demonstrera, dela ut flygblad, bilda opinion, skriva insändare och debattera. Jag ser detta som en normal och omistlig del av demokratin, och förstår inte hur du kan tolka mig på något annat sätt, eller få det till att jag vill inskränka demokratin i "arbetarklassens" eller någon annans intresse.
Jag syftade i synnerhet pa det som du beskriver att borgarna kallar for "vandalism". Det begreppet fick mig att stalla mig valdigt skeptisk till vad du asyftade med "utomparlamentariska metoder".
Jag tanker pa "reclaim the streets", goteborgskravallerna etc. dar vanstern (jo, dessa grupper var och ar i overvagande majoritet bestaende av vanstersympatisorer) mer eller mindre forstort delar av stader och forstort privat egendom samt fysiskt misshandlat manniskor. Dessa rattfardigar vanligtvis sin kamp med samma argument som du nyss anvande. "Vandalism" beskriver borgarna det har som. Vad vill du kalla det?
Om jag har missforstatt dig sa tar jag givetvis tillbaka mitt pastaende.
Jag nämnde inte Göteborgskravallerna överhuvudtaget, och jag försvarar inte de som slog sönder skyltfönster eller använde fysiskt våld mot enskilda personer. Jag har heller aldrig hört Lars Ohly försvara dem som gjorde detta i Göteborg, så jag fattar fortfarande inte vad hans citat hade att göra med dessa händelser.
Sedan bör man också påpeka att det stora flertalet demonstranter i Göteborg (> 99 %) demonstrerade helt fredligt och inte vandaliserade överhuvudtaget. Det var 1000-talse, om inte 10 000-tals demonstranter där, och endast några få dussin som vandaliserade. De som gjorde detta har också ställts inför rätta och blivit dömda för sina handlingar, och de får själva ta ansvar för vad de har gjort.
Sedan kan man givetvis också ha synpunkter på mediabevakningen och polisens metoder i Göteborg, men det är en annan historia som jag inte tänker kommentera här.
Jag noterar att när du skriver att "vänstern" har vandaliserat en hel stad och fysiskt misshandlat människor så kan du rimligtvis bara syfta på en liten del av "vänstern" och knappast göra mig eller Ali ansvariga för vad dessa individer har gjort. Faktum är att Ali under sin tid som ordförande i Ung Vänster var mycket kritisk mot dessa grupperingar och drev linjen att förbundet skulle distansera sig från dem. Det tycker jag gott att du kan ge honom lite cred för Pontus, och inte bunta ihop honom med just den delen av vänstern som du uppenbarligen har hakat upp dig på.
Erik S
Du skönmålar lite tycker jag. Det var något fler än ett (eller några) dussin som bidrog till händelseförloppet.
Sen skall man också ha alldeles klart för sig att där finns dels ett juridiskt ansvar (vad krväer lagen att du, ffa inte, gör?) och ett moralsikt ansvar (vad bör/kunde du göra för att vara en god människa?)
Det var iaf helt klart så som du påtalar: en minoritet stod för den uppenbara brottsligheten, men samtidigt kunde man se att en stor majoritet inte gjorde ett jota för att stävja brotten.
Det första är juridiskt straffbart, det andra är bara i bästa fall moraliskt klandervärt, och brukar fö. sällan klandras i efterhand.
Det är att gör att det lite enkelt för sig att säga att 'vi' hade inget ansvar för det som skedde (i juridisk mening), speciellt inte om man som Ali var med som ansvarig bakom organisationen.
F.ö. är jag inte alls säker på att Ali verkligen var emot både skuyltfonsterkrossandet eller stankastningen eller drabbningen som sådan. Det enda han ville säga i TV efteråt var att 'det var ju inte han som kastade'
Det sista du skriver, att Ali har tagit avstånd, känner jag inte till personligen. Men jag hade gärna sett sådant i Göteborg, och det gjorde jag inte.
Att det fajtas inbördes på den mer sekteristiska vänsterkanten är ingen nyhet. Och man borde inte heller läsa in andra tolkningar än där finns i dessa ....
Pontus:
Till skillnad från dig (?) var jag inte i Göteborg, och kan inte uttalla mig exakt om vad som hände, eller om Alis roll. Det sistnämnda kan bara Ali svara för. Vad jag vet så var dock Ali som förbundsordförande i Ung Vänster kritisk mot de som hade en mer överslätande syn på Göteborgskravallerna.
Jag tycker inte att du ska märka ord och lägga in tolkningar som att jag skönmålar händelserna i Göteborg bara för att jag använde uttrycket "några dussin". Oavsett om det var 10, 50, 100 eller 150 så tycks du vara överens om att den stora majoriteten inte vandaliserade. Gott så.
Vilket ansvar har de övriga? Det verkar som du verkar lägga ett kollektivt ansvar på dem för att de inte ingrep, vilket förvånar mig något eftersom det kommer från en med liberala eller borgerliga sympatier. Det brukar ju bli ramaskri från borgerligheten när t. ex. Gudrun Schyman tar upp frågan om mäns kollektiva skuld. Är det inte var och ens individuella ansvar i det här, liksom i liknande fall, att ta ansvar för sina egna handlingar?
Har ungdomarna som satt instängda på Hvitfeldtska Gymnasiet ansvar för vad som hände på gatorna utanför? Har palestinier en kollektiv skuld för självmordsbombare som dödar civila israeler? Eller har israeliska medborgare en kollektiv skuld för övergrepp som sker gentemot palestinierna i de ockuperade områdena Västbanken och Gaza?
Jag har inget självklart svar på någon av ovanstående frågor, men jag är generellt skeptisk mot tanken på en kollektiv skuld. Men det kanske inte du är?
Jag har ocksa en svag minnesbild av Ali i Tv-rutan mitt under kravallerna som med ett flin sager: "det ar ju inte jag som kastar" (men uppenbarligen gillar att det ar ngn som gor det). Ratta mig om jag har fel.
Givetvis tycker jag inte att det finns en kollektiv skuld hos hela vanstern for detta beteende hos en minoritet (som var nog sa stor; jag var i goteborg, i centrum, under dessa dagar). Daremot tycker jag att vanstern skall erkanna att det ar ett "vansterproblem" da alla de "vandaler" jag har forhort mig med har dessa sympatier och gor det "ï vansterns namn". Vanstern har helt klart ett ansvar att ta avstand ifran ett sadant beteende samt ocksa ett ansvar att uppmuntra sina medlemmar/anhangar att ta till demokratiska/lagliga metoder istallet.
Erik -- meddelandet du svarade pa var inte fran mig.
Jag svarade pa ditt tidigare meddelande ovan utan att ha last ditt senaste. Lustigt nog verkar jag har forekommit dina fragor.
Pontus, mitt tips till dig ang. Göteborg och dina minnesbilder: "Say no to drugs".
Låt inte ligister inskränka demonstrationsfriheten!
PRESSMEDDELANDE |2001-06-18| Ali Esbati
Låt inte ligister inskränka demonstrationsfriheten. Slå tillbaka kraven på hårdare tag. Lyft fram polisens övervåld i ljuset. Dessa krav måste vi resa i den nu pågående debatten.
Den debatt som nu följer händelserna i Göteborg måste fokuseras på rätt frågor. Det vore en tragedi om ett hundratal huliganers våldsdåd blev det som satte dagordningen för debatten också efter toppmötet. Vettiga krafter måste nu lyfta upp polisens massiva övervåld och stå emot kraven på hårdare tag.
Jag är stolt och imponerad över det arbete som Ung Vänsters medlemmar, tillsammans med tusentals andra, genomförde i Göteborg. Vi var med och organiserade tre breda, välbesökta och fredliga demonstrationer. De EU-kritiska demonstrationerna på fredagen och lördagen var de största i sitt slag i Sverige. Att de EU-kritiska krafterna kunde enas och samla över 20.000 demonstranter såväl på fredagen som lördagen är en stor politisk händelse.
Polisens agerande under de stora demonstrationerna var bra. När polisen höll en låg profil urartade heller inga demonstrationer. Men vid andra tillfällen begick polisen övergrepp som är fullständigt oacceptabla i en rättsstat och som måste upp till debatt. Polisens agerande vid den plötsliga omringningen av Hvitfeldtska gymnasiet skapade en spänd stämning redan under torsdagen. Att kravallerna på fredagskvällen bemöttes med skarpa skott måste också betraktas som helt orimligt. Dessutom var polisens agerande på lördagen, då man slog en järnring runt flera hundra fredliga demonstranter antagligen direkt olagligt. Det finns också rapporter om brutal misshandel av värnlösa aktivister i samband med polisens svårförklarliga razzia mot Schillerska skolan där ett stort antal ungdomar övernattade. Detta är oerhört allvarligt. Det är polisen som vi finansierar och måste kunna kontrollera. Ingen tycker att huliganerna gjorde något som var rimligt. Men de är ju huliganer. Polisen ska inte agera som våldsverkare.
Ligisterna är borta från gatorna nu. Men polisen kommer vi att ha runt omkring oss i vår vardag. Därför vore det ytterst allvarligt om den nytillsatta kommissionen om polisens befogenheter skulle föreslå större möjligheter för polisen att använda våld. Det vore ett stort demokratiskt bakslag. Den stora politiska uppgiften för den breda vänstern måste nu vara att mota tillbaka kraven på hårdare tag och inskränkt demonstrationsfrihet. Den enda möjligheten att värna de demokratiska rättigheterna är att faktiskt utöva dem. Där kommer vi inte att backa ett tum.
Ali:
Tack för ditt klargörande inlägg och kopian av pressmedellandet. Nu är det alltså dokumenterat det som jag redan visste, att Ali tog avstånd från vandalismen i Göteborg. Och Pontus bör nog passa på att dels revidera sin "minnesbild" av Ali, och dels be densamme om ursäkt för sina insinuationer om dennes uppmuntran till vandalism.
Jag är så trött på att Pontus och andra högerdebattörer på den här sajten fortsätter att kollektivisierande klistra åsikter på den samlade vänstern, av det slag han gjort flera gånger här. Det rimmar verkligen illa med de högtravanda liberala ambitionerna att se människor som individer.
Jag är så trött på att Erik och andra vänsterdebattörer på den här sajten fortsätter att kollektivisierande tillskriva egenskper på den samlade högern, av det slag han gjort flera gånger här.
"Dagens höger är i sanning både djupt okunnig och historielös!"
Historielös, Erik?
Det är både lite kul, och ganska magstarkt att från vänster anklaga anhängare frihetliga idéer för att vara historielösa. Hur som helst:
Vad Ali skriver i pressmeddelandet är väl helt oberoende av vad han sa i TV.
Pressmeddelandet handlar om att polisen gjorde mångt och mycket dåligt alt. fel och mycket, och att han inte vill att kravallerna leder till att polisen får utökade befogenheter (en inte helt oväntad önskan därifrån).
I en bisats står att huliganerna ju är huligander, och att man(!) inte tycker att huliganers handlingar är rimliga!
För att vara ett avståndstagande handlade det väldigt mycket om polisens alla bister, innan, då, och förväntade framtida brister och illgärningar.
Vad som hela tiden har stört mycket i både TV_bilderna och debatterna efteråt är ...
.... hur alla dessa 10-tusentals 'trevliga', 'fredliga', 'laglydiga', 'demokratiälskande'(?), 'människoälskande', 'vänligt sinnande' 'positiva och glad' individer som bara ville använda sin lagskyddade rätt att utrycka sina åsikter ...
...varför dessa inte kunde hindra detta fåtal luvförsedda, gatstensuppbrytande, järnrörsförsedda, stenkastande, vandaliserande, missshandlande, djurplågande, stämmningsförstörande, konfliktskapande mm huliganer när de satte igång.
Kort sagt jag begriper inte att 'alla de goda' inte klarade av att begränsa det 'fåtal saboterande' som 'lyckades smita med' bland alla dessa 'snälla'. Trots de senares massiva numerära övertag.
Än mindre förstår jag varför de 'snälla demonstranterna' tycktes stå och heja på de luvförsedda, och jublade när en häst eller en polis träffades, eller när poliser fick fly under stenregn.
För alla de 'snälla' tyckte ju att det var helt fel att både bli hotade och slagna eller misshandlada, ja tom att bli kallade fula ord. De måste ju rimligtvis tyckt att det var fel också om detta drabbade polisen eller hästarna, eller hur? För de var ju dom 'snälla'.
På den direkta frågan i TV (om avståndstagande) sa Ali att han inte hade ansvar får några andra (inte ens VU vill jag minnas) och att han själv inte hade kastat några stenar. Han kunde iaf i TV inte förmå sig att säga att det var bedrövligt med huliganernas actioner ...
Jonas N:
"Det är både lite kul, och ganska magstarkt att från vänster anklaga anhängare frihetliga idéer för att vara historielösa"
Intressant, jag visste inte att du också hade syndikalistiska böjelser??? Jag har alltid betraktat mig själv som tillhörande denna frihetliga strömning...
Pontus:
"Jag är så trött på att Erik och andra vänsterdebattörer på den här sajten fortsätter att kollektivisierande tillskriva egenskper på den samlade högern, av det slag han gjort flera gånger här"
Kommentar: Med tanke på att du verkar vilja idiotförklara alla som står till vänster begriper jag överhuvudtaget inte vare sig varför du läser Alis blogg eller ägnar dig åt att kommentera inlägg här. Om nu vänstern är så värdelös, usel och moraliskt förkastlig som du verkar tycka, varför ägnar du så mycket tid åt att bekämpa den? Är det ett utslag av självplågeri, eller? Du och Jonas N utmålar gång på gång mig och andra vänsterdebattörer på sajten här som extremister, våldsverkare och antyder att vi är demokratiskt opålitliga. Vad är syftet? Om vi är så usla som ni påstår, så lär vi aldrig hota er, så varför är ni så rädda?
Min egen teori är att nyliberalismen stod på topp under 1990-talet, och vi ser nu de sista ideologiska resterna i sina dödsryckningar, bl. a. i form av de desperata inläggen från er och andra nyliberala debattörer på denna sajten
Att de borgerliga nu har medvind beror säkert till viss del på att man utnyttjat regeringens svårigheter på grund av SSU-skandalerna, Tsunamitjafset,Perssons godsägarfasoner m.m.
Men jag tror det stora övertag man fått delvis beror på andra underliggande strukturer som folk ser som mycket allvarligare än det här mediabruset. Det handlar om sådant man upplever i sin vardag: har jag ett jobb? har jag en framtid? vågar jag promenera på stan en frdagskväll ensam? Bryr jag mig om hur det går för människor som jag ser som tigga, misshandlas och puttas undan som sjukpensionärer eller social fall?
Om inte, varför då?
så vad har sossarna poltik med detta att göra? en hel del, eftersom de av många anses ha misslyckats medsådant som bär upp samhället. De har till ex. misslyckats med sitt främsta uppdrag: att få det privata näringslivet att skapa jobb.
I egenskap av arbetsgivare har man också bidragit till att ca 350 000 jobb försvunnit i den offentliga sektorn sedan 1990-talet.
Att det senare inte diskuteras i media, utöver i organ som ETC, beror nog på att både borgare och sossar här har gemensamma intressen att sossarna inte ska förknippas med rollen som arbetsgivare: för borgarna är arbetsgivarna det heligaste, och för sossarna vore det döden att förknippas med den grupp i samhället som man säger sig vara en motvikt till.
Uppdrag gransknings reportage om hur kommunals medlemmar i lönndom blev blåsta på sina löneökningar av s-toppen och en falskspelande Kommunalordförande är ett belysande exempel på hur man utåt sätt förmedlar en bild av partiet, men innåt utan problem axlar rollen som stenhård arbetsgivare.
Nedskärningarna i offentlig sektor är också den största förklaringen till det stora sjukskrivningstalen. När en ska göra jobbet för tre och jobbet innebör fysisk och psykisk påfrestning ( man går inte hem från jobbet då kockan är fem om någon ramlat ur rullstolen och ingen annan finns på plats)
Dessa som nu i strid ström parkeras som sjukpensionärer, allt för att hålla kostnaderna nere.
Denna politik kan tyckas motstridig, men förklaras enkelt av det utgiftstak som regeringen satt.Ett utgiftstak som man slaviskt följt.
Varför jobben inte kommer i den privata sektorn är en gåta, men jag tror att sossarnas "liberalisering" och identitetsskifte från folkrörelse till arbetsgivare med samma spelregler och cyniska syn på arbetstagaren som näringslivet i bland kan uppvisa ger en signal til näringslivet att det är ok att inte anställa och höja produktiviteten tills övertidsuttaget i dag hamnar på nivåer som enligt TCO motsvarar runt 30- 40 000 jobb - sossarna gör ju samma sak inom offentlig sektor.
med andra ord, arbetstagarna har inga vänner kvar. rädda arbetstagare klagar inte. de jobbar tills de går in i väggen, och därefter parkeras som sjukpensionärer.
Detta i kombination med en fristående riksbank som tycker det är viktigare att värna om bostadsköparkarusellen än att tillåta lite inflation.
Lite inflation är nämligen precis vad landet behöver nu.
Det skulle lätta något på skuldbördan hos medborgarna, och öka konsumtionen något.
Och det här om inflation är inte bara vänstersnack. jag har hört höga bankdirektörer säga samma sak, men aldrig offentligt, kan tilläggas.
Man vill ju inte sticka ut, gubevars.
Det andra problemet är integrationspolitiken.
Där har sossarna länge förnekat att situationen är så pass allvarlig i dag som den är.
Man har nöjt sig med till intet förpliktigande uttalanden och utspel i media. Alla ska ha samma rättigheter, alla ska ha det bra. Låter fint - men varför är det inte så, och varför går utvecklingen åt fle håll?
Borgarnas tagit upp integrationens misslyckande som ett allvarligt problem som hotar hela samhället.
FP.s program handlar om mer än den ensidiga " släng ut dom mentalitet" som media gav den.
Deras lösning kan man ha olika åsikter om, och til viss del håller jag med Esbati att de använder misslyckandet av integrationen som en ursäkt att föra in en nyliberal politik som kommer drabba oss alla.
Men oavsett deras " lösning" har de på ett helt annat sätt en sossarna lyft fram misslyckandet, försökt nyansera förklaringarna bakom och påtalat vilka ödesdrigra konsekvenser som hotar om den låsning som finns i dag inte löses upp. Man har helt enkelt fått upp frågan på dagordningen.
Vad gör sossarna då? Tar de en debatt med m och fp om detta? Ger de dem någon cred över huvud taget?
Nej, man tiger eller fördömmer ensidigt.
Rasism och främlingsfientlighet blir de svepande ord man använder för att inte ta en diskussion som skulle kunna rymma både statistik, värderingsfrågor, demografi, arbetsmarknadsproblematik, etc.
Samtidigt är jag övertygad om att sossarna i lönndom slipar på ett eget förslag som kommer att ligga i linje med vad borgarna har sagt. En bekant till mig berättade att detta redan diskuteras inom sossarna, men att man som vanligt lagt locket på till det är dags för " utspelet".
Vad förenar misslyckandet med integrationen och misslyckandet med jobben?
Jo, att alla samhällsmedborgarna drabbas av rädsla och osäkerhet. En framtid går plötsligt inte längre att formulera, då inga vedertagna politiska verktyg inte verkar att fungera.
Har man ingen framtidstro lever man för dagen.
Är man rädd och lever för dagen försvinner empati och medkänsla för det civila samhället. Man bryr sig om sig själv, sin familj och sina vänner kanske, men därefter tar både solidariteten och ansvaret slut. Det här tror jag gäller alla i samhället, vare sig det är överklassen i storstäderna, de invadrartäta förorterna i samma städer eller de små och krisdrabbade samhällena i landsorten.
Om borgarna klarar av att bryta den trenden är nog tveksamt, men de ska ha cred för att de satt , eller försökt sätta, oerhört allvarliga utmaningar mot vårt samhälles stabilitet på dagordningen i det offentliga rummet.
Jag ser därför fram emot de debatter som sossarna och moderterna ska ha framöver. Kanske kan de skaka lite liv i den politiska debatten och få den ensamme, rädde och empatitömde medborgaren att få tillbaka en liten gnutta hopp - om politiken. Om samhället.
Om framtiden.
Och om den princip som alltid vilar: engagemang.
Erik -- Jag gjorde ju en travesti pa dig for att visa att du i mangt och mycket ar en lika god kålsupare sjalv. Herregud, det var med glimten i ogat.
Varfor hanger jag har? Well, Ali har ju trots allt humor och ar faktiskt javligt skarp. Det ar intressant lasning pa Alis blogg. "Know your enemy" ar en annan orsak. Ibland vill man soka svaret pa varfor man har meningsskillnader.
Pontus:
OK, låter som en bra motivering. Ungefär samma anledning som jag läser SvD:s ledare och diverse högerbloggar.
För att ge dig lite ytterligare information om hur "fienden" tänker så tipsar jag här om en artikel i den vänstervridna amerikanska dagstidningen New York Times (obs! Ironi!):
http://www.nytimes.com/2005/05/19/international/middleeast/19iraq.html?th&emc=th
Denna artikel anknyter till Irak och dess framtid efter valet i vintras. Amerikanska generaler är betydligt mer pessimistiska till framtiden nu än de var omedelebart efter valet. Den nyinstallerade regeringen har haft svårt att enas om ministerposter, och dess förtroende bland irakierna har rasat. Summa summarum visar detta att förespråkarna för Irakkriget gång på gång har jublat i för tidigt, och varit alltför snabba med att peka finger åt krigsmotståndarna: "Ni hade fel".
Det skedde i början av maj 2003, när Bush förklarade kriget avslutat, och den amerikanska nykonservativa aggressiva högern höll på att spricka av självgodhet (liksom deras megafoner på DN, SvD och Expressen i Sverige). Det skedde direkt efter att Saddam hade gripits, och krigsmotståndaren Howard Dean hånades i amerikansk högermedia. Och det skedde ännu en gång efter valen i Irak i vintras, där media var extremt snabba med att svälja nyhetstelegrammen och kommunikéerna från Washington och Pentagon, utan att kritiskt granska substansen bakom påståen
dena om det succéartade valen. Varenda gång har media och högerdebattörerna visat sig ha fullständigt fel i sina profetior. Motståndet har istället trappats upp och ökats i intensitet, tvärtemot mot de naiva förhoppningar som yttrats av utopiska nykonservativa ideologer och militanta liberaler. PM Nilsson i Expressen gick kanske längst av alla när han öppet propagerade för "Demokratisk imperialism" och ville driva det militära korståget vidare i världen mot andra länder. Något som fick Jan Guilliou att ironisera att termen "Demokratisk imperialism" är en minst lika stor motsägelse som termen "Demokratisk kommunism".
Antalet dödade amerikanska soldater i Irak ligger nu i nivå med, ja faktiskt över, vad den gjorde strax innan valet (i snitt 2-3 per dag under maj månad; se www.antiwar.com för dagliga uppdateringar).
Så den fråga jag nu ställer mig, och som kanske Pontus och andra högerdebattörer kan svara på: Jublade ni inte för tidigt? Har ni inte varit lite väl snabba med att döma ut oss krigskritiker som alltför pessimistiska och villiga att svartmåla? Ligger inte våra "pessimistiska" påståenden om den negativa utvecklingen i Irak betydligt närmare sanningen, och den bild som nu ges t. o. m. av ledande amerikanska militärer?
Jo, jag tror att hogern generellt jublade alltfor tidigt. Problemet ar ju terroristerna (eller 'insurgents')
Men det skall heller inte glommas att manga inom vanstern, Ali inkluderad, domde ut hela valet och proklamerade dess orattvisa utfall redan innan valet hade skett. For mig ar det oerhort tydligt att manga valkanda vanstermanniskor hatar Bush sa innerligt att de ger blanka fan i vad som hander med irak; sa lange det gar at helvete (t.ex. fortfarande refererar till Lancet studien nar FN:s rapport, vars estimat har mindre varians, finns tillganglig).
Jag ar dock fortfarande overtygad om att kriget kommer att leda till en demokratisering i stora delar av mellanostern. For mig ar detta nagot valdigt positivt.
Jag ar ocksa ratt overtygad om att terroristerna inte bekampar de amerikanska trupperna somn "frihetskampar". De vill inte alls ha frihet, eller leva i en fri varld. De vill ha ett islamistiskt samhaller styrt av Baath-regimen. En sadan terrorism ar svar att motivera.
Erik S.
Det är klart du ser dig som 'frihetlig'. Så ser sig säkert både Ali, RKU, syndikalister som sagt mfl. Ävenjag ser mig som 'frihetligt sinnad' men skall inte förknippas med ovanstående.
För att tolka innebörden av vad begreppet 'frihet' betyder för alla dessa måste man särskåda varje ställningstagande. Att vara för sin egen frihet är ju inget svårt eller spec. definerande ställningstagande! Du redovisar ju dina idéer om frihet här, och jag noterar att våran syn skiljer sig åt, ffa beträffande synen på andra männiksors frihet.
I den mindre nogranna retoriken och polemiken används ju 'frihet' närtan lika vårdslöst som 'rättvisa' har fått vara argument för varje förd -spolitik, helt oavsett innehåll.
F.ö. Noterade jag att du bara ville prata om ett ord. DU förbigick allt sakligt innehåll med tystnad. Men det är ju också ett sorts svar!
Jonas N:
Det var inte så mycket substans i ditt näst senaste inlägg, därför koncentrerade jag mig på ordet "frihet". Men jag återkommer gärna om du tar upp något mer konkret.
Pontus:
Till skillnad från Jonas N ovan verkar du mer resonabel, och vi verkar närma oss varandra något. Vi tycks vara överens om att högern jublade lite för tidigt. Nu till valet i Irak och dess konsekvenser för framtiden.
Det skulle onekligen vara fantastiskt om valet hade lett till en fredlig och demokratisk utveckling i Irak. Jag förstår att du av ideologiska VILL att det skulle bli så, precis som det kan finnas de som av ideologiska skäl INTE VILL det (t. ex. fundamentalistiska islamister). Nu är ju det egentligen inte så intressant vad man VILL att valet ska leda till utan vad det VERKLIGEN kommer att leda till. Och där tror jag tyvärr att det inte finns någon anledning till större optimism. Tvärtom, tror jag att det här valet kommer att förstärka de etniska motsättningarna mellan olika folkgrupper och snarare förvärra situationen.
Det verkar lite som om du sätter likhetstecken mellan val och demokrati, och det tror jag är ett misstag. Val är ett slutresultat av en demokratisk utveckling, snarare än en startpunkt. Och det som avgör om en regering upplevs som "legitim" av de breda befolkningslagren är ytterst inte om regeringen har valts demokratiskt eller sanktionerats av FN/USA/EU eller någon annan aktör. Utan hur den överväldigande delen av befolkningen i landet UPPLEVER regeringen. Många korrupta regeringar som har fallit har valts i formellt riktiga procedurer, men det har ytterst inte hjälpt dem att sitta kvar när de inte klarat av grundläggande uppgifter och behov hos befolkningen. Färska exempel på detta kommer från Ecuador och Bolivia i Sydamerika.
Sedan måste jag korrigera dig: du säger att "insurgents" vill ha ett "islamistiskt samhälle styrt av Baath-regimen". Det kan vara på sin plats att påpeka att Baath-partiet är ett sekulärt, arabisk-nationalistiskt parti och att under Saddams styre så slog han hårt ner på islamister. Saddams diktatur var ingen muslimsk diktatur, utan en klassisk militärdiktatur av fascistiskt/nationalistiskt snitt. Därför är det lite missvisande att koppla ihop islamister med Baath-parti anhängare.
Faktum är att jag inte alls är lika tvärsäker på motståndets mål och ideologi som du tycks vara. Jag tror att det finns både islamistiska element, liksom anhängare av Baath-partiet, men även andra falanger, som nationalister som motsätter sig utländsk ockupation. Tiden kommer att visa vilka falanger som dominerar motståndet. Jag är övertygad om att det pågår en hel del inre strider inom motståndsrörelsen, och långt ifrån alla stödjer attacker mot civila och moskéer. Andelen utländska islamister och Al Qaida-anhängare vet vi inte, men vad jag har förstått så är den överväldigande delen av motståndet irakiskt.
Erik,
I mitt förr-förra inlägg:
Jag påtalade att Alis sk pressmeddelande inte på något sätt utgjorde en bevis på att Ali tog avstånd, eller dessavouerade sitt agerande i TV. Nästan tvärtom, det måste till ytterst mycket välvilja för att tolka det som att PMet är ett avståndstagande.
Sen säger du att du blir utpekade som extremvänster. Det blir du väl inte. Du får dina inlägg bemött. Emellanåt tycker jag de är lite skrivade. Men Inte har du anklagats för att kasta sten, eller sabotera McDonalds-restauranger eller annat vidrigt.
Men ang Göteborg anser jag visst att även den 'snälla' vänstern har anledning att reflektera över om den kunde gjort nåt annorlunda. Speciellt när de ju var så många. Eller hur?
Jonas N:
Eftersom jag inte var i Göteborg, så har jag ingen möjlighet att bedöma hur många som vandaliserade, hur många som inte gjorde det, och hur många som borde ha ingripit. Det är fullständigt omöjligt för mig att avgöra, eftersom jag bara har sett det hela på TV. Därför tycker jag inte att jag har så mycket att tillföra diskussionen om Göteborg längre. Det var för övrigt inte jag som tog upp Gbg-händelserna, utan du. Detta efter ett av mina inlägg där jag menade att utomparlamentarisk aktivitet och utomparlamentariska metoder är en omistlig del av en demokrati. Men det är kanske detta du tycker är skruvat?????
Eftersom jag har jobbat utomparlamentariskt hela mitt liv och aldrig har varit organiserad i något parti (och aldrig tänker organisera mig heller) så återstår för mig utomparlamentarisk aktivitet. Som t. ex. att skriva inlägg på den här sajten!
Jag tror det var Pontus som tog upp Gbg-kravallerna här. Men jag har i annat sammanhang associerat till dem när det gällde utomparlamentariska kamporganisationer. (Det handlade om vad NE skrev om högerestremism)
Jag tror varken att du bejakar det våldet som ligisterna ägnade sig åt, eller ber dig att försvara det. Men här handlade lite om Ali, han var där, han var engagerad i olika former av utomparlamentarisk aktivism, han var officiell arrangör av iaf något delmoment. Och frågan här dök upp om han hade tagit avstånd från ligisterna.
Njae ... om han har det så har det inte varit speciellt övertygande. Det var min poäng. Du hävdade att hans PM bevisade den saken. Jag vill nog nästan hävda motsatsen.
Men OK, vi släpper det. Jag tror nämligen heller inte på att anklaga någon alls, för vad deras ev meningsfränder har ställt till med.
Fast jag är förvånad över att du gett mig så många negativa epitet i andra sammanhang (såvida det inte finns flera som signerar med Erik S eller Svensson.
Erik Svensson!
Jag vill bara säga att det är väldigt intressant att läsa det du skriver. Du har möjligen inte en egen blogg?
En sak till, visst är väl du samme person som Erik S?
Tobias
Jodå, Erik S är samma som Erik Svensson! Nej, jag har ännu ingen egen blogg, men jag borde skaffa en. Ett problem är att jag inte vet hur man lägger in snygga länkar som alla andra tycks veta. Om du, eller någon annan, berättar för mig så ska jag starta en egen blogg snart. För det är ju ganska kul!
Skicka en kommentar