Att Karin Svensson Smith sedan ”förklarar” sitt avhopp med helt orimliga påståenden – dock humoristiskt laddade med ofrivillig ironi – hör väl till spelets gång. För nog är det lustigt att skriva att vänsterpartiet inte är ”trovärdigt”, eftersom ”synen på parlamentarismen sviktar”, när den egna synen på parlamentarism uppenbarligen har varit att riksdagsuppdraget i första hand är ett förvärvsarbete istället för representation och väljer att byta parti då det står klart att man i annat fall inte skulle ha möjligheten att bibehålla sin förvärvssyssla efter valet. ”För sanna demokrater är det omöjligt att ingå i ett sådant sällskap”, skriver Karin Svensson Smith, som under flera år ägnat sig åt att underkänna demokratiska beslut i varje organ och föreslå att besluten ignoreras. Denna ”avslappande” uppifrånsyn på demokratiskt fattade beslut är lika karaktäristisk för etablissemangets vänsterfranchise, som den är förödande för varje rörelse som vill kanalisera kollektiv kraft till politisk förändring.
Karin Svensson Smith har under de senaste åren haft två – och endast två – målsättningar med sitt politiska arbete:
1) Minska bilismenHon har tyvärr endast varit framgångsrik med det senare. Förhoppningsvis kan det nu bli tvärtom.
2) Skada vänsterpartiet
46 kommentarer:
Hon representerar sina väljare, i enlighet med samvete, demokratisyn, personvalskryss (dryga 20% av partiets väljare i valkretsen) och regeringsform. Det låter inte som att hon antidemokratiskt klamrar sig fast vid någon ersättning för riktigt jobb.
(sedan skulle jag gärna se att väljarna valt liberaler istället - men det är en annan fråga)
Mer hårda tacklingar här mot vägval vänster.
Själv tycker jag att det är tråkigt att en intelligent vänstermänniska som Svensson-Smith inte känner att hon har en plats längre i vänsterpartiet. Det behövs folk som tänker själva och vågar argumentera för en egen ståndpunkt. Tyvärr verkar (v) ha homogeniserats i en statssocialistisk/kommunistisk riktning de senaste åren.
Det är ju tråkigt att det inte finns någon vilja till självkritik eller försök att sträcka ut en hand från (v)s majoritet, som jag antar att Ali representerar.
Rent sakpolitiskt har jag svårt att se varför politiker som Svensson-Smith och Johan Lönnroth inte skulle rymmas i ett vänsterparti med högt i tak.
Möjligen har Svensson-Smith och co inte inlemmat sig och hyllat fattade beslut i leninistisk centralistisk anda, men de har ändå en demokratisk legitimitet som företrädare för de breda grupper av (v)-väljare som inte är kommunister utan mer frisinnade socialister.
En trist dag för (v).
Erol, det där låter mer som propaganda i mina öron. Även personer som Johan Lönnroth diskuterar hur vi ska kunna ta tillbaks initiativet från det numera globaliserade kapitalet för att kunna bedriva vänsterpolitik. För förutsättningarna för att arbeta politiskt har onekligen förändrats det senaste decenniet.
Problemet är nog inte att vänsterpolitiker är "räddhågade pissliberaler", utan att det inte finns en internationellt organiserad arbetarrörelse/vänster som ger den globaliserade kapitalismen en värdig fajt.
Jag bor i Lund, och har på nära håll följt Karin Svensson-Smith och turerna lokalt i Vänsterpartiet-Lund. Från början köpte jag den bild som gavs av konflikten i de stora borgerliga medierna, efter Janne Josefssons "Uppdrag granskning" i höstas. Jag är nämligen inte själv kommunist, och ogillar allt vad leninismen står för: diktatur, enpartivälde, centralstyrning.
Men efter att ha pratat med personer lokalt i Lund, som befinner sig på olika sidor i förnyar/traditionalist-konflikten har jag nog delvis ändrat uppfattning och fått en mer nyanserad bild. Det är nämligen inte riktigt så enkelt som Karin Svensson-Smith låter påskina: att hon och några rakryggade VägValVänstrare står upp mot en leninistisk och kommunistisk partimajoritet. Att denna bilden är den rådande i massmedia, behöver ju inte betyda att den är sann, eller hur? Alla försök till nyanser försvann efter det sanslösa mediadrevet i höstas.
De personer som kallas "traditionalister" i Lund är många, och jag känner långt ifrån alla. Men de jag känner är minst lika hängivna demokrater som Johan Lönnroth och Karin Svensson-Smith. Men de är kritiska, med rätta enligt min uppfattning, mot Vänsterpartiets högervridning under 90-talet. Vänsterpartiet har under de senaste 10 åren i princip bedrivit nyliberal nedskärningspolitik med socialdemokraterna. Det senaste exemplet var att man halverar förmögenhetsskatten, i ett finansiellt läge där skolor och sjukvård saknar nödvändiga resurser för att genomföra sina uppgifter. Även de senaste årens avregleringar och privatiseringar har Vänsterpartiet medverkat till att släppa igenom, istället för att opponera sig mot socialdemokraternas högervridning. Som en av de ledande personerna i V:s riksdagsgrupp har Karin Svensson-Smith medverkat till denna högervridning av partiet.
Nu ser hon snart att hennes tid vid maktens köttgrytor är slut. Vad gör hon då? Jag hade respekterat henne om hon hade aktiverat sig i Fi, S eller ett nystartat vänsterparti, för då hade hon riskerat att bli utan riksdagsplats. Men istället väljer hon Mp, som hon har kritiserat tidigare genom åren för att föra en alltför borgerlig avregleringspolitik! Varför? Jo sannolikt för att hon har blivit utlovad en säker plats på en av deras riksdagslistor nästa års val.
Jag har mycket stor respekt för Johan Lönnroth som jag betraktar som en ödmjuk och klok vänsterintellektuell. Men det innebär inte att jag är så imponerad av VägValVänster i övrigt. Enligt min uppfattning, som jag baserar på vad jag vet efter att ha följt deras interna debatt på sin hemsida, verkar det mest vara en organisation som samlar upp lite bittra rättshaverister som är sura för att de inte har fått så stort inflytande som de ville ha. De har ingen person med stor lyskraft som skulle kunna ta dem in i riksdagen: ingen Gudrun Schyman eller Jonas Sjöstedt. Den sistnämnde placerade massmedia felaktigt in i "högerfalangen" men Jonas stannar i Vänsterpartiet och är kritisk mot högervridningen i VägValVänster (framförallt deras idéer om att avgiftsbelägga vissa välfärdstjänster).
En annan intressant fråga är: Varför granskar inte borgerliga massmedia VägValarnas politiska historia lika noggrant som Lars Ohly's politiska förflutna? I själva verket stryks VVV medhårs av den borgerliga pressen och slipper granskas.
Det kan vara intressant att veta att en av de ledande i VVV är Dan Gahnström. Han har medverkat i en Vpk/V:s tidigare partisprängningar: Han var en av de drivande när partiet splittrades 1977 och blev partisekreterare i det Sovjetkommunisstiska utbrytarpartiet Apk. Han blev först medlem i Vpk igen 1990. Det innebär att Gahnström var med i ett sovjetiskt marionettparti 1979, som hyllade Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan. Han var fortfarande medlem 1981, då general Jaruzelski tog makten i en militärkupp i Polen och förbjöd den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet. Detta under en period när Lars Ohly uttryckte viss kritik (alltför försiktig, enligt min mening) mot vissa fenomen i Östeuropa, men valde att vara ganska lågmäld med denna kritik. I efterhand kan vi kritisera Ohly för att inte ha varit tillräckligt kritisk. Men hur ska vi förhålla oss till Gahnström som till skillnad från Ohly helhjärtat omfamnade stalinistregimerna i Östeuropa? Har en sådan person som Gahnström någon som helst trovärdighet idag när han poserar som demokrat i Vägval Vänsters ledningsgrupp?
Är förvånad att inte fler politiker flyttar sig högerut allteftersom de blir äldre. Jag antar att det är deras maktposition som får dem att vara kvar i sitt gamla parti.
20% av förstagångsväljarna röstar på vänsterpartiet men bara 2% av pensionärerna. De flesta inser med ökad ålder att vänsterns idéer är felaktiga.
Ali, kan du inte lägga ut hela det där påstådda interna brevet som Svensson-Smith refererar till, där en medlem tycker man ska avskaffa parlamentarismen om det via den inte går att införa socialismen.
Du får väldigt gärna även inkludera alla de svar som ni skrev till denna medlem.
Jag kommer aldrig att gå med i något parti som håller sig med "intern debatt". Törs man inte visa upp sin debattartikel i det offentliga ljuset ska man inte skriva den, det är min åsikt!
Men b.i.b hur hade du tänkt att man ska ta fram ett partis politik? Om man inte ska få diskutera och sedan rösta fram partiets ståndpunkter hur ska man då ta sig till? Menar du att all debatt om ett partis politik ska gå genom DN Debatt? Får allt plats där, får man säga vad man vill där? Alla partier har självklart interna media där man debatterar politiska frågor innan och efter man tar ställning till dem som parti.
Vad gäller artiklarna som Karin SS refererar till är det om "tröjan" om jag minns rätt något en då 17-årig Ung Vänstrare skrev i en tidning med kanske 100 läsare med åsyftan på att man måste jobba både inom- och utomparlamentariskt. Knappast någon "ledande kamrat"...
Heh.
Surt sa räven om rönnbären. För även om din kommentar till KSS avhopp är spetsfundig och underhållande, så är det väl så att det är ett avhopp som svider...
Vill minnas att mina Kommunistiska bekanta i hennes krets ändå alltid försvarat henne och talat väl om henne...
Neoliberal agenda:
Håller helt med dig. Man brukar ju säga "är du 15 och inte är kommunist har du inget hjärta, är du 25 och inte liberal har du ingen hjärna".
Bulten i Bo:
Tyvärr är det ingen större chans att vi får se ett sånt brev. Ali var ju inte direkt känd för att öka insynen i ungdomsförbundet under sin tid (alla minns väl extrakongressen dit medierna inte var insläppta!).
Skit samma, Ali censurerar väl det här inlägget ändå.
Hmmm, annoym upprepar ett larvigt påstående som borgarna gillar att använda. Sanningen är dock den att de som blir mer höger med åren helt enkelt har givit upp sina ideal för att de själva tjänar mer på högerpolitik, dvs de har blivit mer själviska.
En annan sak annonym missar är att de flesta högermänniskor som skriver här på Esbatis blogg faktiskt inte är liberaler utan nyliberaler. Det blir lätt larvigt när de med en människofientlig och självisk agenda hävdar att de är liberaler.
Jiddret om att (v) är odemokratiskt är ju löjligt.
När hörde ni sist talas om "förnyare"/"traditionalister"/"minoriteter" etc etc i nåt av de andra partierna?
(v) är ju en ständig dokusåpa med full insyn för media och folket. De andra partierna framstår som regisserade nordkoreaner i jämförelse, där man har enade kongresser om allt.
När hörde ni senast talas om opposition eller frondering inom moderaterna?
Till Cyniker:
Jag håller iofs med om en del av det du säger, men om du nu ska kritisera (v) för att ställa upp på högerpolitik, sluta tramsa om förmögenhetsskatten som är en detalj i sammanhanget. Värre är att de röstar för en regering och en politik som implementerat den nyliberala idén om att låta arbetslösheten förbli hög för att pressa ner inflationen. Där har du den fråga som kommer att slå tillbaks som en boomerang på vänstern i nästa val. Tyvärr så har alla delar av (v), "förnyare" såväl som "traditionalister" röstat för en regering som i praktiken bedrivit center/högerpoltitik.
Jag kan bara säga: äntligen.
Jag menar, hur ska folk kunna arbeta med människor som gnäller och vägrar acceptera majoritetsbeslut?
"Hmmm, annoym upprepar ett larvigt påstående som borgarna gillar att använda. Sanningen är dock den att de som blir mer höger med åren helt enkelt har givit upp sina ideal för att de själva tjänar mer på högerpolitik, dvs de har blivit mer själviska."
De som rostar vanster ar val lika sjalviska de; att rosta vanster gor man val nar man tror sig ha nagot att vinna pa det? Greed i bada fallen...
Staffan W:
OK, förmögenhetsskatten kanske är en enda detalj, men den är ganska symptomatisk för hela Vänsterpartiets högervridning de senaste åren. Det gäller både "traditionalister" och "förnyare", tyvärr. Felet med Lars Ohly är väl egentligen inte att han kallar sig kommunist, felet är att han inte lever upp till dessa ideal utan driver en de facto nyliberal politik där V lägger sig platt för sossarna i alla förhandlingar.
Annars anser jag nog att "förnyarna" i Vänsterpartiet i allmänhet är lika lite vänster som "förnyarna" i den socialdemokratiska kanslihushögern (bl. a. Kjell Olof Feldt) var socialdemokrater. Alltså politiker som egentligen har borgerliga ideal, och som trängde undan de äkta socialdemokraterna/vänsterpartisterna. De som kallar sig förnyare i V är egentligen Vänsterpartiets svar på den socialdemokratiska kanslihushögern under 80- och 90-talen.
Lustigt att det är så tyst kring mitt avslöjande av Dan Gahnströms ideologiska lik i garderoben och hans skamliga stalinistförflutna! Beror det på att alla här kände till det? Eller är det lite ideologiskt obekvämt när verkligheten inte är så enkel så att det är de stygga stalinisterna med Ohly i spetsen som förtrycker de upplysta frihetliga socialisterna i VVV? Blir lite svårt att argumentera för denna versionen med den f. d. ärkestalinisten Dan Gahnström i ledningen för VVV!
"Men de är kritiska, med rätta enligt min uppfattning, mot Vänsterpartiets högervridning under 90-talet. Vänsterpartiet har under de senaste 10 åren i princip bedrivit nyliberal nedskärningspolitik med socialdemokraterna."
Det är lustigt att se hur ordet nyliberal används i vänsterkretsar. Sanningen är ju att det i Sverige inte existerar något nyliberalt parti (vilket jag förvisso inte gräms över). Hur kan man tala om nyliberal nedskärningspolitik när vi i Sverige toppar skatteligan inom OECD-området? Vi har ett totalt skattetryck som ligger runt 50%!
Sedan tycker jag att det är ganska lustigt att se hur man ställer halverad förmögenhetsskatt i förhållande till nedskärningar i skolan mm. Studerar vänstern någonsin tillgänglig statistik över vilket bidrag till statsintäkterna som olika skattebaser utgör? Isåfall så skulle ni veta att förmögenhetsskatt inte bidrar i någon större utsträckning till de totala skatteintäkterna.
Det är inkomstskatten och momsen som drar in de stora summorna. Förmögenhetsskatt, stats och värnskatt är huvudsakligen "ideologiska" skatter. Omfördelningseffekten är inte överväldigande stor. Den huvudsakliga orsaken är att dessa skatter effektivt bromsar utvecklingen mot stora nettoinkomstskillnader. Det här brukar vänsterpartiet nämna i förbifarten sina budgetmotioner (inte som jag formulerat det såklart men det är ju en smaksak).
Ali som är utbildad nationalekonom känner säkert också han väl till det hela. Varför är inte vänsterpartiet och socialdemokratin ärliga mot sina väljare. Visst så omfördelas en del resurser när man beskattar förmögenheter och höga inkomster. Men aldrig att man talar om att större delen av statsintäkterna kommer från låg- och medelinkomsttagarna i form av inkomstskatt och moms. Är man rädd för vad ett öppet redovisande av spelkorten skulle få för konsekvens? Dvs. att människor skulle få veta att en radikalara beskattning av förmögenheter och höga inkomster troligtvis skulle få negativa effekter på ekonomin och inte ge ett mycket större utrymme att omfördela resurser.
Jag riktar en uppmaning till dig Ali. Kan du redovisa här på bloggen hur många miljarder en fördubbling av statsskatten skulle ge bidra med till statskassan. Redovisa då också gärna hur mycket statens totala intäkter är idag. Sedan kan du förklara varför det är en viktig reform.
"Omfördelningseffekten är inte överväldigande stor. Den huvudsakliga orsaken är att dessa skatter effektivt bromsar utvecklingen mot stora nettoinkomstskillnader"
Är inte detta ett praktfullt exempel på ett fullständigt motsägelsefullt resonemang: Omfördelningseffekten är å ena sidan "inte överväldigande stor" samtidigt som den "effektivt bromsar utvecklingen mot stora nettoinkomstskillnader"??? Hur ska du ha det egentligen? Om dessa skatter effektivt bromsar utvecklingen mot stora nettoinkomstskillnader så låter det ganska mycket som en omfördelningseffekt i mina öron.
Sedan tycker jag du har helt fel när du hävdar att nyliberalismen inte är stark i Sverige, med hänvisning till att det inte finns ett utpräglat nyliberalt parti (inte ens moderaterna i deras nya socialkonservativa tappning under Reinfeldt uppfyller väl kravet). Nyliberalismen har istället blivit en slags överideologi, som har influerat alla partiers ideologiska utveckling det senaste decenniet (inklusive V!). Med det menar jag t. ex. att det finns en politisk konsensus att inflationsbekämpning ska överordnas målet att bekämpa arbetslösheten, att skattetrycket på sikt måste sänkas, att offentlig verksamhet måste skäras ner etc. Samma politik bedrivs i stort sett överallt i Europa, oavsett om socialdemokrater eller borgare sitter vid makten.
Nyliberalismen har alltså, med Gramscis terminology, blivit en slags ideologisk hegemoni som sällan ifrågasätts, inte ens av delar av vänstern (framförallt de s. k. "förnyarna"). Påståenden som att man måste sänka skatterna för att sätta fart på tillväxten upprepas gång på gång, utan att kritiskt ifrågasättas. Det har fått status av naturlag, trots att den empiriska underbyggnaden för detta påstående är minst sagt skral.
Ali kanske kan hjälpa mig med denna statistik? För några år sedan såg jag ett diagram där tillväxten hos världens 150 stater var utsatt på Y-axeln och skattetrycket på X-axeln (alltså ett diagram med runt 150 datapunkter). Om den nyliberala dogmen om ett negativt samband mellan skattetryck och tillväxt vore sann, så skulle man förvänta sig att detta avspeglades i en negativ korrelation, där arter med lågt skattetryck (nära 0 på X-axeln) skulle hamna högt på Y-axeln (hög tillväxt), medan de med högt skattetryck (långt till höger på X-axeln) skulle hamna lågt på Y-axeln (låg tillväxt).
Jag minns att det var en upplyftande aha-upplevelse att se denna figur, för den slog fullständigt i kras den allmänt accepterade nyliberala tesen på ett effektivt sätt: De 150 data-punkterna formar en hagelsvärm i diagrammet, utan tillstymmelse till vare sig en positiv eller negativ korrelation och i vartfall långt ifrån statistisk signifikans. Hade en naturvetare eller tekniker presenterat ett sådant svagt samband hade han/hon blivit utskrattad och inte ansetts rigorös. Det torde vara svårt att hävda att det finns ett starkt empiriskt stöd för tesen att höga skatter hämmar tillväxten, för det finns det INTE.
Man kan ju givetvis fortsätta att tro att det finns ett sådant samband, trots avsaknaden av klara empiriska belägg för detsamma. Tro gör man ju som bekant också i kyrkan, och det finns människor som tror på astrologi, skapelsetron och tomtar och troll. Men man ska ju inte tro att sambandet är mer belagt än de som tror på andra övernaturliga fenomen.
Det är rätt befängt att diskutera Ohlys eventuella nyliberalism även om det är ett gummibegrepp av sällan skådat slag.
Svensson Smiths avhopp var däremot dagens näst intressantaste politiska händelse (debatten Borg-Karlsson gick på svt 24). Eftersom Ali borde sitta inne med information tittar jag in på sidan.
Där ser jag lite smutskastning (oväntat?) men tyvärr lite information och analys. Att Ali inte håller med mig får jag väl ta.
Men om bloggen ska vara intressant är väl det som den borde innehålla. Därför håller jag med Bulten [sic:-)]
/B
Att, som cyniker tror jag det var kalla den politik som regeringen, (v) och (mp) bedriver för nyliberal är antingen ett tecken på total okunskap om begreppet nyliberalisms verkliga innebörd, eller propaganda. Vänstern har på sistone lagt sig till med vanan att skälla allt de inte gillar för "nyliberalism". Egentligen så vill ju nyliberaler avveckla all statlig verksamhet förutom den repressiva delen, polis och militär. Sverige har en av världens högsta skattesatser och otroligt omfattande offentliga åtaganden gentemot medborgarna, nyliberala är vi inte och inte på väg att bli heller. Däremot så håller jag med om att den politik som både höger och vänster bedrivit gällande arbetslösheten. är påverkad av den nyliberalistiska monetaristiska iden om låg inflation till varje pris (och det priset får de arbetslösa betala). Tyvärr så ser det likadant ut i hela värdlen just nu :(
Att jämställa gruppen inom vägval vänster med Kjell Olof Feldt och gänget inom sossarnas kanslihushöger är rätt orättvist. Johan Lönnroth och co för en intressant diskussion om hur kapitalismen ska kunna besegras och konstaterar att det måste ske på internationell nivå. Jag är böjd att hålla med. Företagen har växt sig för stora för att tacklas av enskilda nationalstater.
Dessutom knyter Lönnroth an till en intressant tanketradition inom vänstern, den så kallade "gillessocialismen", som förespråkar decentralisering och arbetarstyrda företag snarare än förstatliganden. Gillessocialismen hade inte mycket spelrum under kalla kriget, när det politiska bataljen stod mellan en auktoritär sovjetkommunism och västvärldens marknadskapitalism. Förhoppningsvis kan tanken på att ge människor makt över sitt eget liv och arbete passa bättre för 2000-talts postmoderna människa.
Och varför har ingen kommenterat det som Ali skriver om Dan Gahnström, den onde sovjetkommunisten, var det någon sm undrade? Kan det vara för att vi hört det så många gånger förut redan? Ali och gänget talar med förkärlek om denne Gahnström. Ibland kan man få intrycket att hela vägval vänster faktiskt bara består av en person.
Jag har ingen aning om hur Gahnström är som människa, intrigant eller inte. Men jag antar att han inte längre är sovjetkommunist, och jag är beredd att ge alla människor en andra och tredje chans att ångra sina synder och jobba för att ställa saker till rätta. Som före detta stalinistisk rövslickare kan det nog ta ett tag innan man hunnit polera upp sin gloria igen. Men märkligare transformeringar har man hört talas om.
Nykonservativ har blivit populärt så det är många här som inte följer med i sin tid :-)
Nu har det hoppat av ytterligare två ledande vänsterpartister så jag upprepar att jag vill se ett informativt blogginlägg
tack på förhand
/B
"Jag har ingen aning om hur Gahnström är som människa, intrigant eller inte. Men jag antar att han inte längre är sovjetkommunist, och jag är beredd att ge alla människor en andra och tredje chans att ångra sina synder och jobba för att ställa saker till rätta."
Du menar den chansen få velat ge Ohly?
Instämmer helt med Gabriels inlägg ovan: Det torde vara ett sällsynt bra exempel på hyckleri att man väljer att överse med Gahnströms stalinistiska förflutna, och ger honom både en andra och en tredje chans, samtidigt som Lars Ohly skall vara för evigt brännmärkt som antidemokrat efter Janne Josefssons minst sagt vinklade program i höstas, där Ohlys uttalanden under 80-talet tas som intäkt för att han förespråkar diktatur och enpartivälde!
Var är proportionerna egentligen? Om Staffan W är beredd att förlåta Gahnström för att han försvarade såväl Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan som militärkuppen i Polen (som ju Ohly tog avstånd från, om än inte tillräckligt kraftfullt kan man tycka), så använder man ju minst sagt dubbla moraliska måttstockar! Och visst, Gahnström är inte den enda i VVV, men han sitter trots allt i ledningsgruppen, så helt ointressant är det inte att han granskas närmare.
Kunskapen om Gahnströms stalinistiska förflutna är inte allmänt känt, vilket du antyder: Ali känner till det, jag känner till det och de som läser den här sajten känner till det nu. Men kan du hitta EN ENDA artikel i de borgerliga stora tidningarna (DN, SvD, Expressen etc.) eller ett ETT ENDA reportage i SR eller SVT där denna information har förmedlats? Som det nu är så får man reda på detta genom att läsa vänstertidningar som Internationalen och Arbetaren (varav ingen kan sägas representara en leninistisk strömning och ingen försvarar Ohly i alla lägen). Finns det inte ett ganska uppenbart mönster här i den massmediala bevakningen av VVV å ena sidan, och Vänsterpartiet/Ohly å den andra? Alltså en grundläggande assymetri i den kritiska mediebevakningen, som innebär Gahnström/KSS slipper ursäkta sin tidigare historia, medan Ohly/tradionalisterna tvingas löpa gatloppp och väga vartenda ord på guldvåg för att inte anklagas för att vara förespråkare av stalinistiskt enpartivälde?
Staffan: Jag har aldrig påstått att den förda politiken av V/Mp/S är helt och hållet en nyliberal politik, vilket du antyder. Det vore onekligen absurt, det kan jag hålla med dig om. Men jag tror att du kan hålla med mig om att nyliberalismen har påverkat ALLA partier i Sverige och andra länder, från höger till vänster, och lett till en allmän högervridning av den förda politiken. Alltså att den som förespråkar skattehöjningar eller förstatliganden, även i sådana lägen där det skulle kunna vara motiverat, med automatik har det betydligt svårare att få gehör för sina förslag än den som förespråkar skattesänkningar och privatiseringar. Måste det med nödvändighet vara så?
Om du läser mina tidigare inlägg lite noggrannare, så finner du också några vänliga och uppskattande ord om Johan Lönnroth. Jag har inga problem med honom, och det finns många goda krafter inom BÅDE VVV och Vänsterpartiet (f. ö. finns många som är medlemmar i båda organisationerna). Däremot menar jag med bestämdhet att att vissa personer (bl. a. KSS och Gahnström) har utnyttjat VVV som en plattform för att försöka vrida Vänsterpartiet mer åt höger, under täckmantel av att de representar en "förnyelse" av politiken. Jag tycker väldigt illa om etiketter som "förnyare" och "traditionalister", för i allmänhet är högerfalangen ivrigast med att använda dem, och då i bemärkelsen att om man kapitulerar för högervågen och börjar förespråka privatiseringar, avregleringar och viss avgiftsfinansiering av offentlig verksamhet, så är detta "förnyelse" (=bra). Den som då ifrågasätter om detta är så klokt ur rättvisesynpunkt och för att realisera vänsterns kort- och långsiktiga mål, stämplas då som "traditionalist" (=dåligt). Är det inte så att om någon i Vänsterpartiet förespråkar avgiftsfinansiering av offentlig verksamhet kanske skall ta och fundera på om man inte bör byta politiskt parti?
Gillesocialism och självförvaltning är utmärkta idéer, och liknande tankar finns även inom den syndikalistiska traditionen. Jag är mycket positiv till dessa idéer, och de håller delvis på att prövas i Latinamerika, bl. a. genom arbetarstyrda fabriker och kollektiv i Argentina, samt i Brasilien, Venezuela och i de Zapatist-styrda områdena i Mexico. Mera sånt, även i Sverige!
Men måste man därför med automatik också förespråka mer avgiftsfinansierad offentlig verksamhet och mer avregleringar och privatiseringar, som delar av VVV de facto gör? Är inte en stark offentlig sektor i själva verket en FÖRUTSÄTTNING för att det ska kunna växa fram andra, alternativa ägande- och styrelseformer vid sidan av det privata kapitalets? Man kan ju t. ex. tänka sig att staten aktivt skulle försöka gynna och påskynda en sådan utveckling mot nya drifts- och ägandeformer, genom att t. ex. bevilja förmånliga krediter och lån till nystartade kooperativ och arbetarstyrda företag. Denna utveckling pågår delvis i Venezuela. Även i kapitalistiska länder som USA och Sverige ökar andelen kooperativ bland företagen varje år:
http://www.yelah.net/articles/reportage030620
Sammanfattningsvis ser jag ingen som helst motsättning mellan ett försvar för den den sociala välfärden och en kamp för en stark offentlig sektor, samtidigt som man bejakar framväxten av utom-statlig verksamhet i form av en frihetlig "gille-socialism". Det tror jag många "traditionalister" i V håller med mig om, och säkerligen en hel del "förnyare" också. Däremot finns det uppenbarligen vissa inom VVV (bl. a. KSS) som på allvar tror att vägen till socialismen går via en högervridning av vänstern i riktning mot en urvattnad socialliberalism. För att travestera Per Ahlmark när han åkte ner till Blekinge som minister för att tala med arga och arbetslösa blekingebor. "Lycka till!".
"Förhoppningsvis kan tanken på att ge människor makt över sitt eget liv och arbete passa bättre för 2000-talts postmoderna människa"
Jag måste bara säga att detta var ju ett sällsynt exempel på tomma och innehållslösa floskler från Staffans sida! Postmodernismen har enligt min uppfattning inte tillfört mycket gott, och snarast har postmodernistisk filosofi bidragit till skapa en tandlös vänster som enbart fokuserar på identitisfrågor som etnicitet och kön, och bortser från det som borde förena breda folkgrupper: Ett klassperspektiv där makt- och ägandefrågor står i centru, formulerad som en radikal kritik av kapitalismen.
Detta har Naomi Klein utvecklat i boken "No Logo". Hon för en intressant diskussion, där hon menar att under 90-talet tvingades vänstern på defensiven efter Berlinmurens fall och den aggressiva och segerrusiga nyliberalismens frammarsch. Vänstern valde då att kapitulera ideologiskt, genom att lägga kritiken av makt och det privata ägandet åt sidan och istället valde man att fokusera på ganska smala identitetsfrågor istället. Det hade den olyckliga effekten att vänstern gav upp kritiken av det ekonomiska systemet, och därmed kunde en nyliberal ideologisk hegemoni etableras. Denna hegemoni har dock börjat ifrågasättas de senaste åren med den globaliseringskritiska rörelsens framväxt, från Seattle 1999 och framåt.
Någon har kallat postmodernismen för nyliberalismens ideologiska glidmedel, och lite ligger det nog i denna karakteristik. Om vänstern bara ägnar sig åt att diskutera homosexuellas rättigheter och hur man ska minska antalet våldtäkter (angelägna frågor iochförsig, men inte de enda) på bekostnad av en radikal kritik av det ekonomiska systemet och ägandeförhållandena så blir det en tandlös och fullständigt ofarlig vänster som har lämnat walk-over till högern på det ekonomiska området.
Vi kan se motsättningarna mellan VVV och Vänsterpartiet/traditionalisterna i detta historiska perspektiv. När de senare ordnade en konferens på temat "Vänstern, ägandet och makten" för några år sedan så utbröt ett ramaskri bland såväl de borgerliga ledarskribenterna som vissa av de s. k. "förnyarna". "Hur kan man ifrågasätta den nuvarande ekonomiska ordningen? Vänsterpartiet är på väg tillbaka mot en leninistisk och gammelkommunistisk ekonomisk politik" sas det.
Även jag gick på denna bild som förmedlades i media, tills jag tog mig tid att faktiskt LÄSA det dokument som konferensen tog fram och som anfördes som exempel på Vänsterpartiets kommunistiska förfall. Till min stora förvåning var det som stod i detta dokument inte särskilt kontroversiellt för en frihetlig icke-partiansluten socialist som jag: Det gemensamma ägandet bör öka i framtiden, sas det, och ett ökat gemensamt ägande kan ske genom såväl kommunal, statlig och kooperativ verksamhet.
Hur någon kan få detta harmlösa förslag, som jag snarast uppfattar som ett uttryck för modest blandekonomi som leninism eller gammeldags kommunism är för mig fullständigt obegripligt. Snarare avspeglar de hysteriska reaktionerna från förnyare och borgerliga debattörer att den nyliberala ideologiska hegemonin på det ekonomiska området är så fast etablerad så när någon ifrågasätter densamma yttrar sig så stämplas man antingen som diktaturkramare eller ekonomisk idiot. Och det tragiska är att det inte bara kommer från vänsterns ideologiska fiender bland borgerliga debattörer: ramaskriet kommer även från de som av någon anledning fortsätter att posera som "vänster", fastän de sedan länge lämnat sina vänsterståndpunkter bakom sig. Som t. ex. KSS!
Kul att nyliberalismen är ett så populärt samtalsämne :)
Här är diagram över offentliga utgifter och tillväxt i nästkommande årtionde.
Diagram 1
Diagram 2
Neoliberal agenda:
Tack för ett seriöst och intressant inlägg i debatten! Jag uppskattar att någon tog upp den kastade handsken och min uppmaning att visa på det (påstådda) empiriska sambandet mellan ekonomisk tillväxt och skattetryck.
Sedan några frågor:
1. Diagrammen du visar har ingen källhänvisning, utan ser ut som Excel-figurer. Var är ursprungsdata publicerade? Kan du skicka länk?
2. Skulle vara intressant att se sambandet mellan ABSOLUT tillväxt, och inte den procentuella som diagrammen visar. Den absoluta tillväxten torde egentligen vara den intressant, eftersom det visar hur mycket tillgångar som ackumuleras, utan att dividera med nuvarande BNP. Det senare måttet blir mer abstrakt, och kvoter är knepiga att analysera statistiskt. Exempelvis så kommer ett land med dubbelt så hög BNP som ett fattigare land att endast ha 5 % BNP vid samma absoluta tillväxt i bägge länderna, samtidigt som det fattigare landet då har en tillväxt på 10 %. Något missvisande, eller hur?
3. Hur många data-punkter (=länder) är diagrammen baserade på? Är samma land med flera gånger i diagrammen, och det därmed finns risk för pseudoreplikering av analyserna?
Jag är mot skatt för att det är moraliskt fel att ta egendom mot ägarena vilja.
Till dina frågor:
1) Siffrorna är bl.a från OECD Historical Statics, OECD Economic Outlook och IMF Government Finance Statistics Yearbook.
2) Att mäta absolutmått skulle bli väldigt missvisande, bl.a pga att olika länder har olika folkmängder och olika urspreungnivåer på BNP. Lämnar det stickspåret.
3) Länder förekommer flera gånger fast under olika perioder. En gång för varje årtionde.
"Jag är mot skatt för att det är moraliskt fel att ta egendom mot ägarena vilja"
En ståndpunkt man kan ha, och som jag respekterar, om än ej håller med. Den är iallafall betydligt intressantare än den urvattnade socialliberalism som de flesta partier tenderar att konvergera mot.
"1) Siffrorna är bl.a från OECD Historical Statics, OECD Economic Outlook och IMF Government Finance Statistics Yearbook"
Kan du skicka länken?
"2) Att mäta absolutmått skulle bli väldigt missvisande, bl.a pga att olika länder har olika folkmängder och olika urspreungnivåer på BNP. Lämnar det stickspåret"
Knappast ett stickspår, eftersom absolut BNP-tillväxt är ett mått som är oberoende av startnivån. Det är inte så konstigt att u-land med väldigt låg BNP från början kan få en väldigt hög procentuell tillväxt, eller hur? Bygger man en stor järnväg och några broar på Haiti kommer detta att avspegla sig i en enorm procentuell tillväxt, medan motsvarande broar och järnväg i Sverige kanske på sin höjd påverkar tillväxten med ett par tiondelar. Tre procents tillväxt i Sverige om året innebär mycket mer ackumulerade rikedomar än tre procent i Tanzania, eller hur?
3) Länder förekommer flera gånger fast under olika perioder. En gång för varje årtionde.
Då finns det alltså problem med denna statistiken, precis som jag misstänkte. Om ett land t. ex. ska fortsätta att ha två procents tillväxt om året i all evighet, så kommer dessa två procent att bli högre och högre för varje år, eftersom den absoluta tillväxten ska divideras med BNP! Ett land som därför ligger kvar på samma absoluta tillväxt, år efter år, kommer alltså att se ut som om det går mot noll-tillväxt i takt med att BNP ökar, trots att den absoluta tillväxten är konstant och inte har minskat.
Ekonomer borde lära sig av andra forskningsfält. Som någon påpekat tidigar på den här sajten så mäter ofta demografer och ekologer som studerar människo- och djurpopulationers tillväxt inte denna tillväxten i procent, utan i absolut tillväxt (antalet nya individer per tidsenhet). Detta är ju egentligen mer intressant om man är intresserad i slitaget på resurser och omvärlden och hur länge populationen kan klara sig.
Ingen vettig människa mäter absolut tillväxt. Vill du ha sån skräpstatistik så får du plocka fram den själv. Hur ska Sverige kunna mäta sig mot USA oavsett skattetryck?
USA:s ekonomi är 40-50 ggr så stor som våran. På ett normalår växer deras ekonomi mer än hela Sveriges produktion!! Länder som är rika kan göra större investeringar och därmed få fortsatt hög tillväxt.
Vi pratar om de 23 länder som har varit med i OECD mellan 1960 och 1996, inte om outvecklade ekonomier som kan få draghjälp av "upphinningseffekten". En effekten som förövrigt talar för mig. Exempel, det strömmar ut nya uppfinningar från USA som andra mera socialistiska länder kan dra nytta av.
Lugn, bara lugn, jag ställde bara några kritiska frågor!
Jag väntar fortfarande på länken till ursprungsdata...
Oavsett om man tycker man ska mäta procentuell eller absolut tillväxt, så tycker jag nog man bör medge att inget tillväxtmått är fullständigt invändningsfritt. Om det vore så skulle ju alla använda detta mått, eller hur? "Skräpstatistik" tycker jag är att ta i, det skulle jag aldrig kalla det traditionella procentuella tillväxtmåttet du förordar.
Att USA:s ekonom är 40-50 ggr större än Sveriges är ju inte så konstigt, då det bor ett par hundra miljoner människor där och endast 9 miljoner i Sverige. Det vore ju katastrofalt för USA om deras ekonomi INTE var mycket större än Sveriges, eller hur? Då skulle det bli mycket mindre att dela på. USA:s ekonomi kommer ALLTID att vara mycket större än Sveriges, t. o. m. om vi skulle kopiera deras skattesytem fullständigt.
Noterar också att du säger om USA:
"På ett normalår växer deras ekonomi mer än hela Sveriges produktion!!"
Här talar du helt emot dig själv, för här använder du dig av det ABSOLUTA tillväxtmått som du själv avvisade ovan som "skräpstatistik"! Självklart måste USA:s ABSOLUTA tillväxt öka mer än hela Sveriges normalproduktion, det vore ju väldigt egenodomligt om den INTE gjorde det!
Två till synpunkter på diagrammen:
1. Jag noterar att förklaringsgraden av sambande i diagram 1 är 42 % (R-squared 0 0.42). Det innebär att 68 procent av variationen i tillväxt mellan olika OECD-länder kan INTE förklaras med hur stor "governmental spending" är (detta tolkar jag som ett mått på offentliga investeringarnas storlek som andel av BNP). Med andra ord: Större delen (68 %) av variationen beror på andra faktorer än offentliga investeringar, t. ex. befolkningens utbildningsgrad, immigration etc.
2. Det är fortfarande oklart för mig om det verkligen går att betrakta alla data-punkterna i diagram 1 som oberoende observationer. Om data är baserat på endast 23 länder som mätts om och om igen, så kommer det att finnas en viss pseudoreplikering, eller hur?
Exempelvis om ett land råkar ha ovanligt hög tillväxt, år efter år, och denna tillväxt beror på någon annan faktor (t. ex. tillgången på välutbildad arbetskraft)så kommer detta land att bidra med flera data-punkter i diagrammet, trots att sambandet mellan tillväxten och de offentliga investeringarna inte är ett kausalsamband utan endast korrelativt.
Floskler och dubbelmoral får man höra ja.
Innan du anklagar mig för dubbelmoral kanske du kunde ta reda på vad jag faktiskt tycker i båda fallen. Jag har mig veterligt aldrig anklagat Ohly för stalinism, jag har tom jobbat med honom och han framstår för mig som en ganska god representant för (v)s mittfåra. De otäcka kommunisterna som kommer med Lenin under armen, i den mån de alls existerar, får man leta på annat håll.
Och postmodernismens betydelse för vänstern kan man skriva långa utläggningar. Själv tycker jag att det är otroligt bra att människor i större grad tänker själva och tror på sina egna livsprojekt, nånting som man kan hävda är ett kännetecken för den individualiserande postmodernismen. Att det skulle stå i motsättning til en seriös diskussion om vårt ekonomiska system är bara snack, vänstern har abdikerat från diskussionen om makten över ekonomin av helt andra skäl än postmodernismen, kapitalismen har het enkelt pumpat upp sig på nationalstaternas bekostnad, och ingen vet riktigt hur vi ska ta tillbaka initiativet.
Dagens människor är, menar jag, mindre benägna att tanklöst inlemma sig i stora system och acceptera givna sanningar. Det kunde vara en bra grund för en frihetlig vänster att bygga en kritik mot en allt maktfullkomligare kapitalism på.
En vänster som faller tillbaks i tron på stora intransparenta kollektiva system där besluten fattas över huvudet på människor ligger nog däremot helt fel i tidsandan.
Intressant också att läsa din demonisering av KSS, cyniker. Har hon verkligen sagt hälften av allt det du lägger i hennes mun så blir jag förvånad. Och det är väl inte så konstigt att Dan Gahnström hittills klarat sig undan avslöjande artiklar i media, han är helt enkelt inte tillräckligt mycket av en offentlig person för att motivera en ingående granskning i sömmarna. Innan du fnyser åt den policyn kan du ju tänka på att det finns en hel del männiksor även inom (v) som klarar sig undan samma granskning på samma grunder. Massmedia tenderar att ställa förtroendevalda på högre poster till svars och låta "fotfolk" slippa lindrigare undan.
De här nya avhoppen från (v) har också lyckets med konststycket att förvåna mig. Dåliga förlorare har man ju hört talas om, men dåliga vinnare??? Anja och Hanna tillhör ju den grupp inom (v) som trängt undan sina politiska motståndare från alla viktiga poster och fått igenom sin politik på kongresser och dylikt. Att Anja Karlsson nu motiverar sitt avhopp med att partistyrelsen inte tillräckligt hårt brännmärkt sina dissidenter var väl kanske inte helt oväntat från någon med fötterna fast rotade i den göteborgska leninismen. Men mer intresserant ska det bli att höra Hanna Zetterbergs förklaring. Där förlorar (v) en intressant poltiker.
"Är inte detta ett praktfullt exempel på ett fullständigt motsägelsefullt resonemang: Omfördelningseffekten är å ena sidan 'inte överväldigande stor' samtidigt som den 'effektivt bromsar utvecklingen mot stora nettoinkomstskillnader'??? Hur ska du ha det egentligen? Om dessa skatter effektivt bromsar utvecklingen mot stora nettoinkomstskillnader så låter det ganska mycket som en omfördelningseffekt i mina öron."
Det är inte alls motsägelsefullt. Den statliga inkomstskatten "drabbar" ungefär 17% av den svenska befolkningen. Svenskar som tjänar mer än 26000 kr (ungefär har inte den exakta brytpunkten i huvudet).
För att statsskatten överhuvudtaget ska få någon påtaglig effekt mååste du alltså ha betydande inkomster över 26 000 kr. Om du tjänar 27 000 kr/mån så innebär inte en avskaffad statsskatt särskilt mycket. Dessa inkomsttagargrupper gynnas mer av sänkning av kommunalskatten.
Andelen höginkomsttagare för vilka statsskatten har en större betydelse är alltså betydligt mindre än för de 17% som omfattas av den. För en inkomsttagare som tjänar 40 000 kr har den betydelse. De gynnas mer av ett avskaffande av stasskatten än en sänkning av kommunalskatten. Deras nettoinkomst blir betydligt lägre när med statsskatt än i avsaknad av den. Om statsskatten slopas skulle deras privatekonomi bli betydligt starkare. Detta lilla skikt skulle få betydligt högre nettoinkomster.
Sedan säger jag att omfördelningseffekten inte är särskilt stor. Det säger jag eftersom statsskatten inbringar ca 38 miljarder till statskassan årligen. 38 miljarder är i ett statsfinansiellt perspektiv inte en obetydande summa men inte heller en särskilt stor summa. När dessa skatteintäkter fördelas på hela befolkningen med inkomster under 26 000 kr (vilken den gör) så fördelas dessa miljarder på så många att omfördelningseffekten inte blir särskilt stor.
Därför är resonemanget inte motsägelsefullt. Nettoinkomsterna för höginkomsttagare blir betydligt lägre för de som har de högsta bruttoinkomsterna. Men när pengarna sedan fördelas till de med inkomster under 26 000 kr (vilka är betydligt fler än de med de höga bruttoinkomsterna och för vilka statsskatten utgör ett betydande avbräck) så blir det inte särskilt stor skillnad mot om man inte överhuvudtaget haft en statsskatt. Därför säger jag att det huvudsakligen är en ideologisk skatt. Det är en skatt som gör att de med högst bruttoinkomster får betydligt mindre kvar i plånboken. För de som får del av fördelningen av pengarna utgör de pengar statsskatten inbringar inget betydande tillskott. Den huvudsakliga poängen är alltså inte att de många får det betydligt bättre av att man hårdbeskattar de med höga bruttoinkomster. Huvudpoängen är att dessa höginkomsttagare själva får mindre i plånboken. Att höginkomsttagare får mindre i plånboken ser vänstern som ett självändamål. Det är ideologiskt viktigt att de inte får för mycket i plånboken. Men att de pengar som skatten i sig inbringar och som sprids i breda befolkningslager inte ger någon större inkomstökning är inte det huvudsakliga skälet till skattens existens. Det är av sekundär betydelse.
Låt mig illustrera med ett exempel:
Vi har 100 personer. 95 personer betalar bara normal inkomstskatt till staten på 30% på deras inkomster som i genomsnitt är på 20 000 kr.
Det ger: (20 000 * 95) * 0.3 = 570 000
5 personer tjänar alla samma belopp: 40 000 kr.
Förutom att deras först intjänade 20 000 kr beskattas med 30% så beskttas inkomster som överstiger 20 000 kr med ytterligare 25%.
Det ger alltså att 20 000 av dessa personers inkomster beskattas med 55%.
Låt oss räkna:
(20 000 * 5) * 0.55 = 55 000.
Detta är den extraintäkt som denna skatt ger staten. 55 000 kr.
För varje enskild person i höginkomstagargruppen innebär skatten att de får betydligt mindre pengar i plånboken.
Beräkningar:
20 000 * 0.3= 6000
20 000 * 0,55= 11 000
11 000 - 6000= 5000
Höginkomsttagarna får 5000 kr mindre i plånboken som en effekt av extraskatten. En betydande summa för dem.
Sedan vet vi att den summa som extraskatten inbringar till staten är 55 000 kr. De pengarna ska fördelas till övriga 95 personer.
55 000/95 = 579
De 95 får alltså 579 kr mer vardera som en följd av skatten. Ställ det mot de 5000 kr mindre de med höga inkomster får som en föld av skatten.
Det är det jag menar med att statsskatten påtagligt påverkar deras nettoinkomster men att pengarna som skatten inbringar och fördelas bara ger ett mindre bidrag till den större gruppen med låga och normala inkomster.
Så ser det ut i Sverige idag. Statsskattens ger inte påtagligt mycket mer i plånboken åt låg och medelinkomsttagarna. Däremot påverkar den nettoinkomsten för ett litet antal med höga inkomster påtagligt. Jag menar att vänstern anser att det senare är av större betydelse än det förra. Av ideologiska skäl är det viktigt att klämma dit höginkomsttagare. Att omfördelningseffekten inte är särskilt stor är oviktigt i sammanhanget.
Oj oj oj. Nu begick jag ett pinsamt misstag.
Extraintäkten av skatten måste såklart beräknas så här:
(20 000 * 5)* 0.25 = 25 000
Extraintäkt medelinkomsttagare:
25 000/95= 263 kr
Beskattning höginkomsttagare; platt skatt:
40 000 * 0.3 = 12 000
Beskattning höginkomsttagare; progressiv skatt med brytpunkt vid 20 000 kr.
20 000 * 0.3 = 6000
20 000 * 0.55= 11 000
Skillnad progressiv skatt/platt skatt för höginkomsstagaren:
17 000 - 12 000 = 5000
Summa sumarum:
Höginkomsstagaren får med progressiv beskattning 5000 kr mindre i plånboken när vi har progressiv beskattning kontra en platt skatt. Medelinkomsttagarna får i samhället med progressiv beskattning 263 kr mer i plånboken kontra samhället med platt skatt. Det var poängen. Höginkomsttagare förlorar mycket pengar när vi tillämpar en progressiv beskattning. Medelsvensson får försumbart mer pengar. Däremot minskar nettoinkomstskillnaderna mellan de med högst inkomst och de med lägst inkomst("klassklyftan").
Det jag vill ha sagt är att vänstern tycker att det är viktigt att denna skillnad mellan topp och botten är så liten som möjligt. Att den summa som omfördelas är "obetydlig" (ja det kan vi ju tjata om du vill men jag hoppas att resonemanget går fram) är inte av någon som helst betydelse. Att klassklyftorna inte ökar är av stor ideologisk betydelse för vänstern. Även om vidgade klyftorna i sig inte spelar särskilt stor roll för den faktiska situationen för de med låga inkomster.
Sedan kan vi diskutera sambandet ekonomisk tillväxt/högt skattetryck.
Jag kan bara säga att jag tror att arbetsviljan minskar rejält om marginaleffekterna ökar. Tror cynikern verkligen att arbetsviljan hos de med höga inkomster skulle vara densamma om statsskatten höjdes med 20 procentenheter?
Istället för dagens dryga 50% på inkomster över ca 26 000 kr skulle man betala 70%. Skulle en förändring med 30, 40 eller 50 procentenheter påverka arbetsviljan tror du? Jag tror inte att man behöver studera saken empiriskt för att ge ett svar på den frågan. Jag tror att arbetsviljan skulle minska. Tror inte du???
I sammanhanget bör också en sak påpekas. Alla demokratier av västerländskt snitt tenderar att präglas av parlamentariska majoriteter som siktar in sig på att vinna de bredaste väljargruppernas stöd.
Av det följer att omfördelning av resurser ofast inte tillfaller de socialt mest eftersatta gruppernas situation utan att omfördelning från rika istället för att gå till de fattig riktas mot den största väljargruppen. Denna grupp är som regel bestående av människor som inte är socialt eftersatt.
En annan viktig aspekt är att gruppen höginkomsttagare inte är för en gång given. Utan att ha studerat tillgänglig statistik skulle jag kunna drista mig till att gissa att de med så höga inkomster att statsskatten utgör ett substansiellt problem huvudsakligen består av medelålders män med akademisk utbildning och ett långt framgångsrikt yrkesliv bakom sig.
Det finns inget skäl att säga att deras inkomster ska beläggas med en extraskatt och fördelas till de med lägst inkomster. Jag antar att jag själv för tillfället tillhör den decil som har den lägsta inkomsten i detta land (25 000 i taxerad inkomst 2004). Är det skäl att kräva omfördelning från undersköterskebourgeosin?
Den statliga inkomstskatten ger 33 miljarder kronor(2003), vilket skall ställas i relation till de totala skatter på över 1400 miljarder.
Skulle man konfiskera alla arbetsinkomster över, låt säga 50 000 kr/mån, så skulle man efter dagens skatt få in 20,7 miljarder kr. Det skulle ge ungefär 2000 kr per medborgare om pengarna delades ut, inte ens paket cigaretter i veckan!
Resultatet kan förefalla paradoxalt. Hur kan inkomsterna för de 123 000 berörda personerna ge så litet? De tjänar ändå nästan 120 miljarder kr per år. Det beror på att staten inte kan dra in inkomstdelar under 50 000 kr/mån (600 000 kr/år). Under denna gräns ligger 74 mdr kr av de 123 000 personernas årsinkomster. Kvar över 600 000 finns bara 46 miljarder kr och av dessa betalas redan 25,2 miljarder i skatt. Kvar efter skatt att konfiskera finns bara 20,7 miljarder kr.
När man får höra att de rika över gränsen 50000:- tjänar 120 miljarder är det lätt för en vänsternisse att tro att man kan konfiskera alltihop och inte bara 17 procent (20,7 mdr).
Beräkningarna bygger också på det orealistiska antagande att alla som idag tjänar över 50 000 skulle arbeta lika mkt som idag - trots att de inte skulle få betalt!
Om vi antar att 1 av 5 skulle sluta arbeta då man inte längre får betalt, dvs vid inkomster över 50000:-, så skulle statens intäkter tom. minska. På hundralappen som tjänas över 50000:- så skulle man inte längre få in arbetsgivaravgifter på 25 kr, kommunalskatt på 25 kr, statlig inkomstskatt på 20 kr och moms på 10 kr, dvs totalt 80 kr.
Anonymous & Bobbo:
Statsskatten ger intäkter på 33 eller 38 miljarder (ni har lämnat olika uppgifter). Ni menar att detta är en väldigt liten summa, eftersom den ska fördelas på alla övriga inkomsttagare. Jag tror istället att man bör se hur mycket det motsvarar i relation till övriga budgetposter. Den uppgift jag har tidigare hört om försvarets årliga kostnad ligger på 40 miljarder. Således täcker intäkterna från den statliga inkomstskatten en stor del av försvarets kostnader, en inte obetydlig del.
Jag efterlyser fortfarande länken till ursprungsdata med de två diagram Neoliberal agenda plockat fram! Och fortfarande har jag inte fått klargjort hur vi ska behandla problemet att varje land räknas flera gånger i diagrammet.
Den figur jag skulle vilja se är: Hur stor är den årliga tillväxten plottat mot skattetrycket, dels för alla länder i världen, dels för OECD-länderna? Kan någon plocka fram denna figur så skulle vi kunna ha en intressant diskussion utifrån denna. Men att figuren inte dyker upp, beror kanske på att resultatet är ideologiskt obekvämt för vissa nyliberaler här på sajten? Annars hade den väl funnits här för länge sedan? Som det nu är har vi fått se ett excel-diagram utan någon källhänvisning med minst sagt tveksam statistiskt underlag. I gammal vanlig god stil svingar Bobbo stora rallarsvingar mot den som försöker fördjupa diskussionen.
Staffan W:
Jag tror du gör det lite för lätt för dig om du tror att Gahnström bara har sluppit undan för att han är en mindre känd politiker än Ohly m. fl. Och jag noterar att du ger Ohly ett visst erkännande, trots allt. Du har uppenbarligen inte helt och hållet köpt den massmediala bilden av konflikterna inom V. Tror att vi egentligen är eniga i huvudfrågorna när jag läser ditt senaste inlägg.
Jag har inte köpt massmedias bild av konflikten inom (v) nej. Däremot har jag varit medlem i Ung Vänster i ett flertal år, och medverkat på kongresser där Kalle Larsson, Anja Karlsson m.fl. gått upp och hyllat Kommunism, Lenin, Planekonomi och fan och hans moster. Så jag vet att det inte bara är skitsnack att det finns en betongkommunistisk falang inom (v). Men där vill jag som sagt inte peta in Ohly.
Jag har också läst på tillräckligt mycket av (v)s historia för att veta att gruppen runt vägval vänster, de som kallar sig "förnyarna", har ett otroligt mycket renare samvete än partiets kommunistiska falang. Dan Gahnström är undantaget som bekräftar regeln. Gå tillbaks och läs de gamla kongressprotokollen i partiets egen "vitbok" om kommunismen! Lundavänstern och andra inom VVV motionerade och pläderade för att avbryta kontakterna med stalinistregimer, ville avveckla partiets leninistiska idearv m.m. dvs den politik som vi med facit i hand kan se var den helt rätta. Det ska de ha cred för, inte bara skitsnack.
Staffan W:
Jag bor som sagt i Lund, och har följt konflikten på nära håll jag med. Jag förnekar inte att det finns ideologiska skiljelinjer mellan "kommunister" och "förnyare", och att den senare grupperingen har rätt i vissa frågor.
Vad jag vänder mig emot är den förenklade indelningen i dessa fraktioner, och påståendet att det enbart är snövita demokrater bland förnyarna och enbart dogmatiska leninister bland traditionalisterna. KSS, som är den jag känner bäst bland förnyarna, har gjort sig känd för sin enorma självgodhet och att snabbt stämpla alla sina kritiker som "leninister" eller demokratiskt opålitliga. Har man den attityden, att man själv alltid vet bäst och t. o. m. jämför sig själv med hur fackföreningsaktivister i Solidaritet i Polen under kommunistdiktaturen, så har man ju tappat sinne för alla proportioner anser jag.
Jag förstår att Lars Ohly reagerade mot dessa absurda anklagelser från KSS och Gahnström i höstas och uppmanade dem att lämna partiet. Det var ju ett fullständigt lågvattenmärke av KSS/Gahnström, och det gjorde att de förlorade mycket cred även bland sina sympatisörer inom VVV.
Minns också att det finns vissa "förnyare" som är kritiska mot VVV och KSS, framförallt mot deras högervridning i frågor som avgiftsfinansiering av offentlig verksamhet. Den mest kända är Jonas Sjöstedt. Det måste rimligtvis vara tillåtet att kritisera personer i VVV utan att automatiskt därmed bli klassad som leninist, eller hur?
Staffan W:
Jag har läst Lundavänsterns "Veckobladet" sedan slutet på 1970-talet då mina föräldrar prenumererade på densamma. Det stämmer att Lundavänstern tidigt var ute och förespråkade en brytning med Sovjetunionen och öststatsregimerna. Det hade varit bättre om denna linje hade slagit igenom i Vpk i stort, kan vi konstatera i efterhand.
Jag vill dock understryka att det fanns en romantiserande syn på kommunismen och positiva artiklar om Lenin som dök upp med jämna mellanrum i Veckobladet redan under denna tid. Det stämmer alltså inte att Lundavänstern har ett helt rent ideologiskt samvete som du antyder. KSS var mycket postiivt inställd till Kuba, trots att det var välkänt redan då att Kuba var en enpartistat och en diktatur. Men KSS bländades, som så många andra, av Kubas dokumenterat goda sjukvård och utbildning, vilket onekligen är imponerande framsteg jämfört med andra U-länder (men som givetvis inte ursäktar Kubas demokratiska brister).
Detta är inte skitsnack från min sida, och jag vill inte fördöma människor som gör misstag och felbedömningar. Men jag tycker att det är viktigt att påpeka att en del av kretsen runt VVV håller på att göra upp med sin egen inte alltid så rena historia från 1970-talet, och det är rimligt att någon också påpekar detta.
Jag tycker som någon påpekat här på sajten att det är helt orimligt att personer som var aktiva inom vänstern på 1970-talet, och som själv gjorde en del tveksamma uttallanden och ställningstaganden, ska stå oemotsagda när de klassar sina yngre motståndare som är födda på 1980-talet och som skolades politiskt efter Berlinmurens fall som "leninister", "stalinister" eller "antidemokrater".
Cyniker, egentligen så håller jag me dig om allt du skriver. Visst så tenderar massmedia att ge en otroligt förenklad bild av (v)s interna debatt, där det klart anges vilka som är de "onda" och vilka som är de "goda".
Men samtidigt, kan du inte hålla med om att det är märkligt också att det inom ett riksdagsparti år 2005, 15 år efter kommunismens slutliga sammanbrott, finns människor som attackerar den parlamentariska demokratin? Den kopmmunistiska traditionen som många inom framforallt UV knyter an till för med sig mycket ideologisk nedskräpning.
Det vore intressant att höra Ali E, Kalle Larsson m.fl gå ut och fördöma de mer tvivelaktiga delarna av kommunismens idéarv med åtminstone hälften av den glöd som de ägnar åt att brännmärka de så kallade förnyarna. Det känns lite grann som att proportionerna och resonerandet inom partiet har förlorats helt och hållet till förmån för interna bataljer. Ingen sida har enligt mig helt rent samvete i den här saken, men det vore klädsamt om majoriteten inom (v) sträckte ut en hand.
För tio år sedan var "vänsterenhet" ett honnörsord, så till den milda grad att man inkluderade socialistiska partiet (Sp) i ett valtekniskt samarbete. Den tankegången verkar dock ha fått ge vika för den traditionella sekteristiska attityden som vänstern plågats av, och vi är tillbaka till att föröka sig genom delning.
Och slutligen, som kuriosa, så kan jag ju nämna att inte bara KSS utan även SAP (sossarna) hade svårt med den politiska kompassen när det gällde Kuba. Åtminstone fram till slutet på åttiotalet. Man kunde ju hoppats att vänstern lärt sig något av detta och andra historiska misstag.
Staffan W:
Jag har upptäckt att jag till stor del håller med dig också, våra mindre trätor ovan till trots! Faktum är att av alla jag snackat med på den här sajten är du den som förmodligen ideologiskt sett ligger närmast mig.
Vi tycks alltså vara överens om att få personer i de bägge falangerna i V har helt rent samvete, i den bemärkelsen att de alltid har "tyckt rätt" i frågor som är av vikt. Onekligen har ledande personer inom Vpk/V liksom inom Socialdemokraterna tenderat att släta över övergrepp mot demokratiska fri- och rättigheter i länder som t. ex. Kuba. Förhoppningsvis har de flesta på vänsterkanten ändå dragit de nödvändiga slutsatserna efter Berlinmurens fall och den s. k. "realsocialismens" kollaps i Östeuropa 1989: Socialismen kan inte byggas uppifrån av ett leninistiskt parti och definitivt inte genom enpartistater och strypande av yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet.
Jag tror egentligen att få personer inom vänstern, vare sig de tillhör VVV eller V:s traditionalistfalang skulle ha något att invända mot den slutsats jag för fram ovan. Jag menar: tror du verkligen att Kalle Larsson m. fl., sitt kommunistiska poserande till trots, EGENTLIGEN förespråkar leninistisk enpartidiktatur? Personligen tror jag, utan att känna Kalle m. fl., att de snarast har en naivt romantiserande syn på vad "kommunism" är: En dröm om en rättvis värld och ett klasslöst samhälle. En vision som jag tror många kan ställa upp på, inklusive jag själv. Skillnaden är att jag inte kallar mig själv kommunist, eftersom jag tror att begreppet har blivit så solkat genom historien så att det är förbrukat.
Det hindrar inte att jag kan respektera den som vill kämpa för att behålla begreppet kommunism och beteckna sig som kommunist, så länge han/hon ställer upp på de demokratiska grundprinciperna som jag anfört ovan. Jag tycker också att man måste vara beredd att erkänna att kommunister i många länder genom historiens gång också kämpat FÖR demokratin, vilket någon påpekat innan här. Alltså kommunister i olika länder i tredje världen (Sydamerika, Sydamerika) gick ofta i första ledet i kampen mot olika diktaturregimer och var bland de mest aktiva i motståndsrörelserna.
Sedan håller jag med dig Staffan om att såväl Ali som andra som kallar sig kommunister (och som får lov att fortsätta göra det enligt min uppfattning) kanske ska anstränga sig lite extra för att klargöra det som kan verka oklart när de använder dennna beteckning: att de klart och tydligt tar avstånd från leninistisk enpartidiktatur och klargör att socialismen endast kan införas om alla demokratiska fri- och rättigheter respekteras.
Själv är jag något pessimistisk om möjligheten att införa socialismen via den parlamentariska vägen. Med det menar jag inte att parlamentet ska upplösas á la Oktoberrevolutionen i Lenins tappning, men att jag inte tror att det kommer att fungera så att V eller något annat socialistiskt parti en dag får 51 % av rösterna och använder sin nya riksdagsmajoritet till att "bygga socialismen". Istället tror jag att socialismen delvis kommer att växa fram utanför det parlamentariska systemet och utanför de olika politiska partierna genom att människor organiserar sig i olika gemenskaper och gradvis tar över produktionsmedlen genom att bilda kooperativ etc. Den nya globaliseringskritiska rörelsen kanske är början till en sådan process.
För min egen del har jag tappat illusionerna om partipolitiken och är ganska cynisk vad gäller motiven hos olika politiker (därav min beteckning). Jag kommer nog att rösta på Socialistiska Partiet i nästa riksdagsval, mest som en ideologisk markering än för att jag tror att jag uppnår någonting. Både förnyare och traditionalister i V har tappat kontakten med verkligheten, anser jag.
Nattväktarstaten är 100% kompatibel med medlemskooperativ och arbetarägda företag. Föreningsfriheten är en liberal rättighet. Men bara folk frivilligt väljer att starta sådana gemenskaper, tar anställning på dem och köper varor/tjänster av dem så kan de växa sig stora. Man måste leva som man lär.
Hypoteknsföreningar, arbetarföreningar, folkrörelser, församlingar och andra frivilliga gemenskaper var mkt vanligar i slutet på 1800-talet då skattetrycket här bara var ca 5% av BNP. Staten hindrar både kooperativ och privatägd verksamhet. Apoteksmonopolet är ett exempel.
Även om en del här har slutat tro på en leninistisk enpartistat och censur så bygger socialism ytterst på tvång, och därför kommer läran oundvikligen gå mot folket. Exempel, ni säger att ni är mot marknanden, men marknaden är bara vanligt folk som frivilligt har bestämt sig att byta varor och tjänster med varandra. De byter för att få det bättre. Båda parter tjänar vid varje frivillig transaktion. Är man mot marknaden så är man mot folket. Om folk inte vill byta så kan de börja med självhushållning eller leva i kollektiv redan idag. Grejen är att folket inte tycker det är speciellt bra.
Neoliberal Agenda:
Jag respekterar dina åsikter, och du har en del intressanta synpunkter. Du tycks vara en ärlig och övertygad person som tror fullt på nyliberalismen. Vi lär aldrig bli överens i denna fråga, men jag är glad att du öppnar för möjligheten till arbetarägda företag och kooperativ även i din samhällsvision.
Jag anser dock inte att "marknadsekonomi" och "kapitalism" är synonyma begrepp, tvärtom är marknaden som ekonomiskt system betydligt äldre än kapitalismen (marknader fanns redan under feodaltiden och i slavsamhället). Jag kan också tänka mig att på en fri marknad skulle arbetarägda företag kunna konkurrera väl, kanske t. o. m. konkurrera ut privatägda företag eftersom de anställda skulle vara mer motiverade om de jobbar för sig själva.
Synen på staten som en våldsapparat håller jag delvis, men inte helt med dig om. Få socialister idag förespråkar 100 % statligt ägande som en väg till socialismen, utan tänker sig nog en blandning av olika gemensamma ägandeformer (även mindre privata företag). Men jag har själv svårt att tro att en renodlad nattväktarstat kan fungera, i vare sig ett renodlat privatkapitalistiskt eller gemensamhetssocialistiskt samhälle. Därmed inte sagt att det du säger är ointressant, tvärtom det är ett intressant debattinlägg.
Haha, vi för ungefär samma intressanta diskussion i två trådar cyniker. Kanske bäst att renodla den i bara en? Men jag måste iallafall svara på några saker här.
Vad vill egentligen (v)s kommunister, Kalle Larsson m.fl. Jag tror nog att du delvis har rätt, att det handlar mer om poserande, att vilja framställa sig som "mest radikal" än någon egentlig djupt känd kommunistisk leninistisk övertygelse. Samtidigt så har jag varit på ett antal kongresser och sammanslutningar där Kalle, Anja Karlsson, Micke Persson (Skåne) med flera gått upp och deklarerat sitt stöd inte bara till kommunismen som fin utopi, utan även leninistisk partistruktur, marxist-leninistisk ideologi och annat hämtat ur kommunismens little shop of horrors. Vad innebär detta i praktiken? Framförallt innebär det att vänsterns interna liv polariseras. Jag känner starkt med Johan Lönnroth, Karin Svensson-Smith med flera, när de säger att de inte trivs i detta sällskap. Jag trivdes inte i Ung Vänster pga att det gamla bråtet aldrig riktigt kunde städas ut. Alla som försökte vara nytänkare stämplades med automatik ut som "högeravvikare". Speciellt extrem var stämningeni distrikt som Göteborg och Skåne. Sen tror jag nog inte att ens dessa bekända marxist-leninister skulle avveckla den svenska representativa demokratin om de fick chansen. Däremot har de nog inga problem med att slicka Fidel Castro i röven.
Men även om sånt som marxism-leninism ger en dålig smak i munnen är nog det värsta med kommunistfalangen att de är totalt nollställda i diskussionen om ekonomiskt system. Där är det planekonomi som gäller 100%, 15 år efter att planekonomi officiellt dödförklaras, RIP.
För att anknyta till det som neoliberal agenda säger: inte alla inom vänstern hatar "marknad". Själv tycker jag att marknad är ett alldeles utmärkt sätt att organisera kommunikationen mellan konsument och producent. Johan Lönnroth m.fl. har utvecklat väldigt intressanta tankar kring marknadssocialism. Marknader i ett kapitalistiskt klassamhälle tenderar dock att fungera rätt skevt, speciellt när det gäller livsnödvändigheter som arbete och bostad. Ett samspel mellan statlig reglering och marknadslösningar kommer säkerligen att behövas så länge samhället inte ändrar karaktär i grunden.
Grundfelet i den nyliberala iden som du själv talar för är ju att vi inte alla har samma förutsättningar, eller samma värde på marknaden. Gå tillbaks 100 år i tiden och du hitter en arbetsmarknad som fungerar bra mycket mer enligt de regler som du förespråkar "fria kontrakt mellan 2 parter". Problemet var bara att för den ena parten så var alternativet oftast "svält ihjäl eller jobba för en skitlön". Så kommer det med all säkerhet att åter bli om vi tänker oss skräckvisionen om ett framtida nyliberalt Sverige. För eftersom "skatt är stöld" och bara en nattväktarstat behövs så kommer det naturligtvisinte att finnas vare sig a-kassa eller soc-bidrag. Brrr.
Staffan W:
Ja, vi kanske ska fortsätta diskussionen huvudsakligen på den andra tråden. Några korta kommentarer här i all hast: Jag är fullständigt enig med dig om planekonomins problem, marxism-leninismen etc. Du tycks också dela min analys av det kommunistiska poserandet hos Kalle Larsson m. fl.
Bara för att fortsätta spela djävulens advokat något: Visst kan marknadsekonomi vara bra, men frågan är om marknadsekonomin inte är lika mycket av en ouppnåelig utopi som kommunismen? Det finns inte, och har aldrig funnits, en helt oreglerad marknadsekonomi, inte ens USA är det. Alla länder med någon form av marknader har tvingats införa regler och hot om statligt tvång (antitrust- och antimonopollagsstiftning, skatteregler, transparensregler etc.) för att marknaderna inte ska kollapsa eller leda till stora monopol och oligopol.
Den renodlade och självreglerande marknaden har aldrig existerat mer än under korta tidsperioder, innan den har kollapsat: De återkommande kriserna och kapitalackumulationen under 1800-talet som Marx beskrev är klassiska exempel. Mer nutida exempel är el- och kommunikationskriserna i Sverige i avregleringarnas och privatiseringarnas tidevarv under 1990-talet. "Marknaden" klarar uppenbarligen inte av att leverera el till konsumenterna i stormdrabbade orter i Småland inom en rimlig tid. Vilket leder till stora problem för det lokala näringslivet och privata småföretagare där. Således har vi en motsättning inom kapitalismen mellan å ena sidan stora vinstdrivande företag, å andra sidan småföretag. Personligen tror jag avregleringarna under 1990-talet, som Vänsterpartiet delvis har varit med om att driva igenom under en "förnyelseparoll" har gått aldeles för långt.
Skicka en kommentar