När verkligheten skenar iväg

Efter att ha startat bloggen kunde jag snabbt konstatera att kommentarfälten blivit en fritidsgårdsaktig samlingspunkt för ett blåbrunt cyberbrödraskap. Många inlägg är vansinnigt obehagliga. Men ibland är de också mer surrealistiska. En kommentar som försöker föra i bevis att jag skulle vilja skicka Johan Norberg till Gulag är särskilt intressant.

Här anförs två citat från tiden då jag valdes som ordförande i Ung Vänster som indicier. Det ena handlar om att ”röka ut överklassen”. Det kommer från en intervju i tidningen Flamman, där jag talar om att det behövs en social bostadspolitik, som utmanar bostadssegregationen i överklassområden. Jag nämnde som exempel att om man smäller upp en flyktingförläggning nära ett överklassgetto så skulle några villaägare säkert bli förbannade, men det får man ta. Ingen normalbegåvad människa kan få för sig ett samband mellan en medveten bostadspolitik och sovjetiska fångläger på 30-talet, men det visade sig vara möjligt på ledarplats i svenska medier, och i kommentarrutorna här. Det är underhållande.

Det andra citatet är dock av ännu lustigare karaktär. Här kopplas mina påstådda Gulagböjelser till det här citatet: ”när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld”. Det är helt riktigt att jag sagt detta. Det är från mitt installationstal. Jag menar precis vad som står. Nämligen att när kapitalismen skenar iväg så tar de som slår vakt om systemet till både ideologiska grepp och direkt våld. Som bekant hör jag inte till dem som ser som min uppgift att slå vakt om det kapitalistiska systemet. Det torde ha framgått. Meningen är alltså inte omtolkad, utan står för det rakt motsatta från det skribenten tror. Också detta valsade runt ett tag på några ledarsidor, efter att någon stjärna på Muf:s kansli misslyckats med att läsa innantill, trots att talet i flera månader fanns på Ung Vänsters hemsida i sin helhet.

Jag höll talet i maj 2001, alltså för mer än fyra år sedan. Lite rörande är det ändå att någon suttit och upprört sig så länge på något som helt enkelt var precis tvärtom. Och ganska talande för hur medial rapportering (och rättelser som kommer i notisform tre dagar senare) kan fungera.

Jag tog och tittade på talet igen, och publicerar här ett stycke ur det. Förutom att det är en lång beskrivning av just ideologi och våld i kapitalets tjänst, beskriver det en utvecklingstendens som jag är skrämd över att se fortsatt besannad. När jag idag läser det sista stycke som citeras här, kan jag konstatera att de hårdnande motsättningarna alltmer övergår i en ohämmat reaktionär era.

--- [Utdrag ur tal på Ung Vänsters kongress , 25 maj 2001] ---

”Kamrater, när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld. Det är precis det vi har sett tecken på, i Sverige och i Världen.

Sverige är ett av de länder i världen där klyftorna har ökat mest. En skogstokig men framgångsrik höger har raserat en massa saker som arbetarrörelsen kämpat till sig genom kamp.

Arbetsrätten är angripen – man kan anställa ungdomar till skitlöner och behandla dem därefter. Gång på gång kommer det rapporter om att deltidsanställda och timvikarier mår sämre, drabbas av fler arbetsskador och helst vill bort men inte har något val. Då skickar man fram välavlönade ledarskribenter och jävligt fast anställda ”framtidsforskare” som säger att detta är vad den postmoderna ungdomen vill. Troligt.

Den sociala bostadspolitiken kan man snart inte ens hitta under samtidshistoria på biblioteket. Att få en egen bostad är för de flesta ungdomar en ouppnåelig lyx. Då kommer man och säger att lösningen är utförsäljningar av allmännyttan och en ännu mer avreglerad bostadsmarknad. Det är i och för sig som att försöka lösa huvudvärk med ett skott i pannan, men säger man det tillräckligt ofta är det alltid någon som går på det.

Skolpolitiken är i upplösning. Man har tagit bort samhällets möjligheter att planera god utbildning till alla och nu ojar man sig över konsekvenserna. Då kommer stjärnorna från högern med sina fräscha förslag från tidigt 1800-tal. Betyg i ordning och uppförande, gärna från det att man föds. Den som tidigt blir stämplad som dum i huvudet på slumpmässiga eller snarare klassmässiga grunder kommer ju säkert att kämpa hårdare och bli en självsäker mönsterelev.

Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.

Kamrater, världen är komplicerad, men en del saker förblir enkla, raka, hårdkokta. Runt om i världen förnedras och offras människor för att ett litet fåtal ska tjäna mer pengar. 600.000 kvinnor dör i mödradöd varje år för att deras länder måste betala tillbaka absurda banklån istället för att satsa på hälsovård. I Colombia mördas och lemlästas människor av paramilitära trupper så att USA:s ekonomiska intressen i Latinamerika ska kvarstå ohotade. I asiatiska Sweat-shops har slaveriet återuppstått i västerländska klädföretags regi. Människor av kött och blod, människor med drömmar och hopp, människor med kunskaper och färdigheter blir till siffror i kolumner, berövas sin rätt och värdighet. Detta, kamrater, är kapitalismens verkliga ansikte, dess verkliga logik.

Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.

Kamrater, vi vet vad reaktionen blir när vi flyttar fram våra positioner. Högerns ideologiska stormtrupper vrider upp tonen i falsett – dammar av den intellektuella inkvisitionens redskap. De senaste åren har vi varit med om en absurd debatt om Lenins person och om den ryska revolutionens förlopp. Den debatten har naturligtvis inte förts för att man månat om de människor som drabbades av våldet i samband med den ryska revolutionen eller av Stalins terror. Man behöver inte vara någon intellektuell gigant för att se ett direkt samband mellan borgarnas attacker och en stark vänster. Kommunismens svarta bok drevs fram till stort genomslag i Sverige och Frankrike, men inte i England. Man kan alltså tycka att Staffan Skott och Per Ahlmark utgör unika svenska delikatesser i närmast sinnesrubbad historielöshet och osaklighet. Men de ärenden som de går är inte unikt svenska. Det finns ett ställe där skon klämmer – och det är när egendomsförhållandena hotas. När människor vill höja skatten, ifrågasätter fallskärmsavtal eller börjar undra varför företaget de jobbar på ska ägas av folk som inte vet vad verksamheten handlar om – då kommer släggorna fram.

Men vi har stått emot kamrater. Det är svårt att uttrycka det bättre än med Jenny Lindahl Perssons ord inför vänsterpartiets kongress förra året: ”Vi har värderat den intellektuella hedern högre än det taktiska duckandet för vad tidsströmningen anser opportunt”. Så är det. Och vi har gjort så därför att vi förstår syftet. För vi har ju sett vad som händer därefter. Det de är ute efter är att brännmärka varje försök till systemkritik, misstänkliggöra varje människa som vågar säga det självklara: att det här systemet är ett ruttet skitsystem som måste bort. Som vidrigast blir det när de börjar dra paralleller mellan kommunism och nazism. Detta sägs alltså av samma svenska borgerlighet, vars företrädare satt på sina välnärda arslen och med förtjusning väntade på att Hitler skulle ta makten i Europa. Det skulle, med dagens språkbruk, säkra ett stabilt företagsklimat. Samtidigt internerades svenska kommunister i läger för att de vågade stå upp mot fascismen. Det var kommunister som gav sina liv på Europas bakgator och i Gestapos tortyrkällare för att rädda världen från nazismen. Och fortfarande idag så utgör vänstern den självklara kärnan i allt antifascistiskt arbete. Men för att säkra makten över produktionen, över de inrullande pengarna, kan borgarna offra precis vad som helst: människovärdet, demokratin och, för all del, sanningen.

Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.

Kamrater, vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. Det är inte ett tomt slagord – det är konkret. De demokratiska framstegen urholkas och hotas i grunden runt om i världen. I Europa har det politiska etablissemanget bedrivit en politik baserad på folkförakt och kryperi för kapitalet. När kapitalismen gått in i en ny era av kris så har välfärdssystemen slaktats på beställning. När socialdemokratiska och borgerliga partier tävlat om att tillgodose kapitalets behov har de samtidigt bannlyst konflikten, meningsmotsättningarna – det som är demokratins själva livsluft. Om människor i land efter land ser, att oavsett hur de röstar så får de en lokal version av Göran Blair eller Gerhard Jospin, då är det inte så märkligt att de förlorar förtroendet för det politiska systemet. Den ljumna blåröda buljongen breder så, liksom tidigare i historien, väg för fascismens sura soppa. Heja Italien, Lega Nord, Front National, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet – alla svarar de på kapitalets behov av politiskt herravälde i en tid av hårdnande motsättningar. Mot den utvecklingen måste vi ställa en medveten, hårt arbetande vänster".