Pensionsöverenskommelsen som ligger till grund för det pensionssystem vi har idag är ett av de största systemskiften som det här landet genomgått i modern tid. Den skedde under stort hemlighetsmakeri och kläddes i lögnaktiga fraser av de fem ingående partierna: socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna. Överenskommelsen presenterades som ett sätt att ”säkra långsiktig balans” i systemet och annat som låter bra och stabilt. I verkligheten fattades beslut om en gigantisk överföring av resurser från offentligt till privat, från fattiga till rika och från kvinnor till män. Egentligen bygger argumentationen för det nya systemet på taskspeleri. Man låtsas som att det blir ”raka rör”, eftersom man på ett tydligare sätt ”lägger undan pengar” och får det man har rätt till. Fonderingssystem (det nya) ställs mot fördelningssystem (ATP). I verkligheten bygger förstås varje pensionssystem på fördelning av
samtida resurser till dem som vid tillfället är pensionärer. Man kan till exempel inte lägga undan en brödskiva till sin egen pension, som någon träffsäkert uttryckte det. Med det nya systemet får dock de enorma summor som fonderas till investeringar
idag utnyttjas av privata aktörer – det blir väsentligt dyrare för medborgarna i allmänhet och dagens pensionärer – samt morgondagens, om inget händer – får i allmänhet mindre av samhällets resurser. Utom de som redan har stora förmögenheter och inkomster. De får mer. Göran Perssons spjuveraktiga konstaterande för inte så länge sen, att folk kommer att bli upprörda när de fattar vad som har hänt, hör till de mer sanningsenliga yttranden som han presterat på senare tid.
Om detta – och spelet bakom kulisserna – har vänsterpartisten
Ulla Hoffmann skrivit en ny bok,
Som en skänk från ovan. Den diskuteras imorgon,
onsdagen den 8 juni, på ABF-huset i Stockholm klockan 19:00. Medverkar gör också journalisten
Dan Josefsson, som gjort TV-program och
skrivit om nya pensionssystemet – en gigantisk stöldkupp mot svenska folket.
8 kommentarer:
Ja, är det inte förskingring det handlar om. Människor som betalt in pengar till sin pensionsförsäkring - förespeglade ett visst utfall. Sedan snor politikerna helt sonika pengarna, för att finansiera skattesänkningar för de rika.
Det kanske hade varit bättre med en privat försäkring?!
Inför folkomröstningen för drygt 40 år sedan mobiliserade socialdemokraterna hela sin rörelse för att övertyga folk om att deras pensionsmodell, ATP, var överlägset privat pensionssparande. Socialdemokraterna garanterade utan förbehåll en pension på 65 procent av slutlönen mot att löntagarna betalade cirka 10 procent av lönen i pensionsavgift. En särskilt fond, ATP-fonden, skulle fungera som buffert och garantera pensionsåtagandena under lågkonjunktur.
Redan tidigt visade det sig emellertid att regeringen vanskötte ATP. AP-fonden användes av socialdemokraterna för att lösa akuta politiska problem. Man lät fonden subventionera bostadsbyggandet, subventioner som hamnade i fickorna på fastighetsägarna. Fonden ålades att köpa oförmånliga lågränteobligationer för att subventionera regeringens upplåning. Den användes för att subventionera de svenska storföretagens kapitalanskaffning, subventioner som till slut hamnade i aktieägarnas fickor.
Partiet utnyttjade ATP för att värva röster genom att dela ut ATP-pension till nya grupper som inte betalade ATP-avgifter. Studier, vård av barn, arbetslöshetsersättning, socialbidrag och sjukpenning gav pension utan krav på avgift. För att hålla LO på gott humör ändrade socialdemokraterna reglerna så att arbetslösa fick ATP-pension i stället för arbetslöshetsstöd. På det sättet kunde LO hålla nere sina fackavgifter.
Under loppet av 20 år efter beslutet om ATP hade systemet ändrats från ett pensionssystem till ett system som också skulle subventionera statens lån, subventionera bostäder, ge bidrag till kommuner och storföretag och subventionera facket.
På gränsen till kollaps på 1990-talet räddades resterna av ATP. Verkligheten blev en pension på runt 50 procent av lönen, mot löften om 65 procent och en ATP-avgift på nära 20 mot löftet om 10 procent. Och vad hände med ATP-fonden som skulle garantera pensionen i dåliga tider? Jo, staten konfiskerade halva fonden, 300 miljarder kronor.
Men det kanske största bedrägeriet i ATP var svartmålningen av privat pensionssparande. Också här finns facit. Om en låginkomsttagare hade fått sätta in sina ATP-avgifter i privat pensionssparande skulle pensionen ha blivit nästan dubbelt så stor som ATP. Detta bör man komma ihåg när politiker anklagar pensionsbolagen för att vilseleda sina kunder.
ATP-systemet var dyrt (belastade på tidigt 1990-talet statsbudgeten med 15 miljarder varje år), klarade inte den demografiska utvecklingen och gynnade akademiker kraftigt (pga att man räknade de 15 bästa åren) på bekostnad av arbetare.
Detta system vill alltså Ali Esbati tillbaka till?
Gissningsvis är Alis svar att han inte vill tillbaka till detta men inte har tid att tänka ut egna system. Detta är Alis standardssvar och hans enskilt största svaghet som debattör.
Man kan till exempel inte lägga undan en brödskiva till sin egen pension, som någon träffsäkert uttryckte det.
Verkligen träffsäkert, har du någon gång hört talas om PENGAR?
ATP systemet byggde ju pa en konstant befolkningstillvaxt. Nar detta antagande foll var man tvungen att andra systemet.
Nu far man pension i proportion till vad sin generation har bidragit till, inte vad kommande generation bidrar till. Ar det sa makalost orattvist?
Äh, det nya systemet är väl rätt OK!?
Alis ideal är väl ett offentligt system med stora överföringar = att höginkomsttagare får en mycket, mycket, mindre andel av sin slutlön i pension än låginkomsttagare får. Problemet är väl att så länge det finns någon frihet på kapitalmarknaden så kommer höginkomsttagare att köpa bättre pensionsförsäkringar om de tycker att det offentliga systemet är kasst, med dräneringar av köpkraft etc som följd.
Det nya systemet är väl en bra kompromiss. Den största delen av systemet är "pay as you go", precis som ATP. Men det finns ändå en del som du kan förvalta själv.
Frågan är om det är samhällsekonomiskt effektivt med ett helt fondbaserat pensionssystem, dvs att alla får/måste spara pengar till pensionen och det bara är sparade pengar som får utnyttjas? Inte heller är "pay as you go"-systemen helt lyckade eftersom demografiska förändringar är svåra att förutsäga.
Men hallå! Är det inte processen vi skall debattera? Hur gick partierna till väga när de införde det nya pensionssystemet? Vissa tycks tycka att ändamålet helgar vilka medel som helst.
"Man kan till exempel inte lägga undan en brödskiva till sin egen pension, som någon träffsäkert uttryckte det."
Lysande Ali! Men visste du att det numera finns ett sätt att spara resultatet av arbete till framtida konsumtion? Det kan låta fantastiskt men numera kan man få sin löneutbetalning i form av något som heter pengar. Pengar är ett universiellt bytesmedel. Ibland är det i form av metall eller papperslappar som till skillnad från en brödskiva kan spara under lång tid utan att börja mögla. Det ryktas också om att dessa mystiska pengar kan sättas in på något som heter bankkonton. På ett vidunderligt vis kan man då spara resultatet av sitt arbete för att någon gång i framtiden köpa bröd för dessa mystiska pengar. Detta är sannerligen något du borde undersöka noggrannare. Det ryktas också om att en skäggig tysk skrivit tjocka volymer om ämnet ifråga...
Skicka en kommentar