Björkvik en försiktig start

Äntligen kommer det signaler från regeringen – eller, från Göran Persson – om en mer offensiv arbetsmarknadspolitik. I sitt Björkvikstal aviserade Persson pengar till nyanställningar i kommuner, landsting och staten. Nu återstår det ju att se hur mycket av det här som regeringen faktiskt driver igenom i höstbudgeten. Men detta är inte bara en bra inriktning på den ekonomiska politiken, utan en helt självklar.

Det måste snarare betraktas som helt knäppt att inte anställa människor i just de sektorer där de största behoven finns, om man nu betraktar arbetslösheten som ett problem och vill göra något åt det problemet. Det centrala är förstås att det ska vara frågan om avtalsenliga löner.

En fungerande politik för fler arbeten handlar om att i en sysselsättningssvacka stimulera efterfrågan på ett sådant sätt att arbetstillfällena blir fler. Det betyder dels att konsumtionsutrymmet främst måste vidgas för dem som har det sämst ställt och därmed är minst benägna att spara nya pengar. Dels betyder det att direkta satsningar på arbete – alltså riktiga jobb i offentlig sektor – bör sättas i främsta rummet. Mellan 1991 och 1997 minskade antalet offentligt anställda med 350 000 personer. Därefter har ökningen varit marginell. Det har gjort Sverige fattigare och ökat klyftorna.

Nu har vi en situation där statens överskott blir ännu större än prognostiserat – närmare elva miljarder. Börsbolagen går med enorma vinster. Bortsett från Telia Sonera ökade de svenska börsbolagen sina vinster före skatt under årets andra kvartal med i genomsnitt 20 procent jämfört med samma period i fjol. Aktieutdelningarna i år kommer att uppgå till åttio (80) miljarder! Företagen delar ut de pengar som arbetarna är med och skapar, till ett tunt skikt av aktieägare. Några investeringar i nya arbeten blir det inte. I ett sådant läge är det närmast brottsligt av staten att inte ta in pengar och använda det till att sätta igång den svenska arbetsmarknaden. Tanken på att om de rika blir rikare så kommer det så småningom att betyda nya jobb har alltid varit vrickad – att fortsätta hävda den ståndpunkten i nuvarande ekonomiskt läge går förbi det. Bara nationalekonomer kan hävda något så besynnerligt.

Själv är jag orolig för att socialdemokratin ska backa för den väntade kritiken från det hållet. Men det gäller att arbeta för att det inte ska bli så. Grundutgångspunkten bör vara att det nyliberala nationalekonomer säger är dåligt eller onödigt - det är en bra start på en politik som kan leda till sociala och ekonomiska framsteg. Och som en god bieffekt kanske räddar oss från det blåbruna gardet.