Den gemensamma smärtan

Via Pelaseyed hamnade jag på en iransk fotoblog och den här bilden från högtidlighållandet av femårsdagen av den iranske poeten Ahmad Shamloos död.

Poetiskt ses Shamloo som en av världens främsta. Med sin säregna stil introducerade han, och utvecklade ständigt, under ett långt författarskap, på allvar den moderna orimmade poesin i persisk litteratur. Han var en språkförnyare av mått och en kulturell ikon. Hans poesi rör kärlek och frihet i mänsklig, samhällelig förening. Är uppfordrande utan att vara programmatisk, hisnande utan att vara världsfrånvänd. När Shamloo 1999 fick Stig Dagermanpriset skrev juryn i sin motivering att han ”i sin poesi och prosa rör vid Världens hjärta”.

Han rör i alla fall mitt. Tårarna reser sig på nolltid när ögonen oförberett sveper över det lilla diktfragment som finns under bilden. Raderna är från en längre dikt som heter ”Allmän kärlek”. I ett land där så många människor gett sina liv för en smula frihet, torterats och skändats i fängelsehålor, rispar de i det kollektiva medvetandet. Men det stora med Shamloos poesi är allmängiltigheten. Idag är de här raderna fräscha som dagg. I en nykolonial era, då människor avhumaniseras och förnedras, när vreden mitt framför oförstående ögon ackumuleras i miljoner, manar de till motstånd.

(Jag tror att den här dikten finns bland översättningarna av Shamloo på svenska, men har inte någon i min ägo. Tolkningen är min egen).

Är ingen saga för dig att berätta
Är ingen visa för dig att sjunga
Är inget ljud för dig att höra
Varken något som du kan se
Eller något som du kan veta

Jag är den gemensamma smärtan,
Skrik mig!

----------
- Den aktuella dikten, med delar översatta till engelska
- Tal vid en internationell författarkongress, på svenska i Ord & bild 1989
- En samling översättningar och artiklar