Tillägg: Dylan - Ochs

Någon skrev i kommentarfälten till förra inlägget att Dylan var ”rätt trött på att utnyttjas för politiska syften”. Det är möjligt, men det är inte så det funkar med politisk musik. Det är ingen ny grej att Dylan ville distansera sig från den ”politiska buren”. Han droppade genren ganska tidigt. Det är rätt vanligt bland artister utan rörelsekoppling. Tiderna ändras, människor blir fegare, olika saker är olika viktiga vid olika tillfällen. Men det ändrar inte det faktum att stora artister (som Dylan) ofta kan skapa stor politisk musik i ögonblicket. Det handlar om att fånga ögonblicket, uttrycka en känsla som finns, inte hos dem som individer allena, utan i tiden.

Men apropå Dylan och politisk musik måste jag samtidigt bara passa på att tipsa om Phil Ochs, för den som missat honom. Ochs var samtida med Dylan och många såg nog honom som den som skulle föra traditionen vidare i stor skala när Dylan började syssla med annat i mitten av 60-talet och aktivt tonade ned sin vänsterprofil. Men Ochs var på sätt och vis för politisk för sitt eget bästa. Han blev motarbetad och trakasserad, men vek inte ner sig utan radikaliserades snarare. För övrigt lär Dylan ha hamnat i bråk med Ochs i en taxi någon gång kring 1965 och slängt ut honom i vredesmod. Det tycks också som att Ochs ändå övertalade Dylan att vara med på en Chile-konsert 1974. Ochs tog livet av sig 1976.

Den som aldrig hört Ochs (samt inte avskyr social rättvisa eller människor i allmänhet) vill jag å det bestämdaste uppmana att leta reda på – till exempel semi-illegalt ladda ned – några låtar. De är hårda, vassa och många gånger förbannat roliga. (Samling med låttexter här). Har man hört Love me, I’m a Liberal, glömmer man inte i första taget.