Första delen i serien Get up, stand up på SVT gav mersmak. Mängder av skön musik och sköna musiker placerade i ett samhälleligt sammanhang. I detta första program fick den progressiva amerikanska folkmusiktraditionen med Joe Hill som en initial innovatör. I det sammanhanget berördes också Dylan, och hans komplexa förhållande till proteströrelserna. (Jag skrev om det för någon månad sen här och här).
Blixtrade förbi gjorde också sådana som Harry Belafonte, Pete Seeger och Arlo Gutherie. Flera av amerikanerna talade om den våldsamma antifackliga repressionen under 40- och 50-talen, där polis och väpnade råskinn kunde sättas in mot dem som ville organisera sig för värdigare arbetsförhållanden – en verklighet som lyser med sin frånvaro i det mesta av historieskrivningen om USA – och om den mörka, demokratiskt kvävande mccarthyismen. Beskrivningen av tiden kändes otäckt aktuell.
Bloggen Röda Raketer skrev för ett tag sedan ett inlägg om musikaliska profiler som arbetade med den politiska vänstern i USA, trots personliga risker.
För övrigt kan man konstatera när man se ett sådant program, att Folkpartiet inte bara ska lastas för att stå bakom sådant som en massiv flört med rasism och islamofobi, ”århundradets skattereform” som överförda enorma rikedomar från folkmajoriteten till de rikaste, pensionsöverenskommelsen som gynnar börsmäklare på bekostnad av landets pensionärer, samt Per Ahlmark. Därtill bär partiet ansvar för att under överskådlig tid i Sverige ha förstört en av världens bästa kampsånger, We Shall Overcome.
tisdag, september 06, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
22 kommentarer:
Bara en liten komplettering: Kväsandet av facken i USA redan under 30-talet. Man har alltså en lång historia av antifacklig verksamhet "over there", av bekämpande av arbetssäljares rättigheter, liksom av rasism.
Så sent som när jag var ung var rasimen institutionaliserad i många stater i USA dessutom. Svarta fick inte gå i samma skolor som vita, inte sitta på samma bänkar som vita etc.
Det har inte hänt sååå mycket sedan dess, visas just nu i efterspelet till Katrina.
Litteraturtips:
Det finns en mycket otäck Sherlock Holmes av Sir Arthur Conan Doyle, som heter The Valley of Fear.
Den utspelar sig i gruvdistrikten i Pennsylvania i 1880-talet och visar en grad av organiserat laglöshet, som man har svårt att tro är sann.
En annan heter The Five Orange Pips och handlar (perifert) om KKK.
Mer känd är A Study in Scarlet om mormonerna.
USA har alltså inte bara arvet från John Wayne och Clint Eastwood att släpa på...
Ali, varför har du "kommentarer" om du inte accepterar att folk har olika åsikter?
Din blogg förlorar i trovärdighet när allt du skriver applåderas av dina noga utvalda fans i kommentarerna och allt annat är bortraderat.
Att du inte skäms.
Jag tänker inte ge mig in o diskutera den slentrianmässiga folkparti-bashingen, men sista meningen "Därtill bär partiet ansvar för att under överskådlig tid i Sverige ha förstört en av världens bästa kampsånger, We Shall Overcome" tyckte jag var rolig, helt min typ av humor, även om det säkert lär komma kommentarer som inte håller med :)
Anonym: "Din blogg förlorar i trovärdighet när allt du skriver applåderas av dina noga utvalda fans i kommentarerna och allt annat är bortraderat."
All din trovärdighet är redan borta hos alla som följer bloggen, eftersom vi vet att det inte är som du skriver. Här ovan är t.ex. hela 50 % (do the math) av kommentarerna skrivna av meningsmotståndare. Sug på den du.
-Stefan
Alla riktigt skarpa kommentarer som motbevisar eller ifrågasäter Alis åsikter är bortraderade. Minst fyra kommentarer har tagits bort ovan.
"Karln är ju kommunist."
Ja, sämre reklam för hans politiska åsikter och politiska rörelse går inte att hitta.
Kanske beror det på vilken nivå som kommentarerna ligger på, utan att veta vilka som har blivit "censurerade". Om det är de vanliga personliga påhoppen och kommentarer som inte har något med inlägget att göra så kan jag ha förståelse för om de raderas. Det är tyvärr inget ovanligt på den här bloggen.
Själv har jag aldrig, mig veterligen, blivit raderad när jag har kritiserat nåt Ali skriver. Kan ju bero på att ju brukar undvika att hänvisa till Ali som stalinist eller liknande...
Sen är det intressant att "liberaler" klagar på att Ali "censurerar" - är inte den här bloggen att betrakta som hans egendom, och har han inte då - ur ett liberalt perspektiv rätt att göra vad han vill med den?
Yttrandefrihet i all ära, det är en av de viktigaste liberala principerna och friheterna, men innebär det också att man i sin blogg ska stå ut med vad som helst bland kommentarerna?
Jag såg vad som blev raderat - en massa orelaterat prat. Min kommentar som var en kommentar på reaktionärerna blev också raderad. Det var bra, för om den diskussionen rullat igång hade ingen kunnat föra en dialog längre om Ali's ursprungliga post.
Dessutom var det obehagliga kommentarer. Och som sagt om något helt annat.
Folkpartiet har mycket att skämmas för blandannat att man titt som tätt hävdar att det går dåligt för Sverige.
Sakta men säkert kommer sanningen i kapp allianses vapendragare och dom får stå där med svansen mellan bena i bloggarnas skampåle.
Den 2 september 11:49 visade kas på bloggarna.se att det går bra för Sverige. I dag kommer nyheterna efter på löpande band och berättar att både usa och övriga euländer kan slänga sig i väggen.
Jag förstår dock varför han inte raderar bort Alexanders kommentarer. Bättre propaganda mot folk på högersidan har sällan skapats, särskilt inte av någon som befinner sig på den själv. Om fler borgare skriver som Alexander så kan säkert janne josefsson fixa en till valseger för den rödgröna röran.
Jag har själv blivit raderad när jag gick till personangrepp mot Fredrik Malm och Livets Ord-medlemmar i KDU. :) Detta var dock tydlig satir tyckte jag själv.
I övrigt tycker jag det är lite synd med raderade inlägg eftersom behållningen med den här bloggen inte bara är själva innehållet utan även den nyliberala freakshowen bland kommentarerna, som kan vara nog så underhållande.
"Sen är det intressant att "liberaler" klagar på att Ali "censurerar" - är inte den här bloggen att betrakta som hans egendom"
Nej, så enkelt är det inte!
Genom att censurera så skapas en falsk bild av verkligheten. Om man låtsas tillåta fria kommentarer, men tar bort de som är för skarpa, så presenterar man en lögn.
Dessutom hör det till vanligt hyffs att inte förstöra andras nedlagda arbete bara för att man inte själv klarar att säga emot.
Alis förmåga till djupare argumentation har jag inte sett mycket av, om den ens finns?
"Tvättäkta libertarianer censurerar också när det inte känns bra."
Jaha.
Gå och klaga där då!
Jösses! De som inte är nöjda över att Ali raderar diverse stolligheter från kommentarsidorna kan väl helt enkelt låta bli att läsa denna blogg.
Det är väl ändå rätt självklart att Ali inte vill att kommentarsidorna fylls av socialt störda individers dravel.
Anonymous 8:43:
Då borde det betyda att jag kan kräva att DN mfl ska tillåta att jag får publicera på DN debatt?
Fan betyder inte äganderätten ngt för dig? Du kanske är en sådan däringa "kommenist"...
Verkligen ett underbart program! Väldigt kul att Johnny Cash var med på ett hörn. Han glöms ofta bort när man pratar om politisk musik trots att han är en av vår tids störste politiske sångare.
Sådana här program är viktiga för att påminna oss om att USA består av mer än Bush och neokonservativ fascism.
Det finns en stor och viktig folklig progressiv kultur i USA, främst inom musiken. Den bör vi använda oss av.
Håller verkligen m ang. Johnny Cash - en av mina absoluta favoriter.
Johnny Cash was my man. Har sett JC och frugan June Carter Cash flera gånger i konsert. Var glad när han blev hyllad offentligt i Washington.
BTW, det var innan jag läste detta:
http://www.freerepublic.com/focus/f-news/984823/posts
A-k: menar du det här tillfället:
Länk
Vill bara påpeka att med länken ovan ville jag bara retas lite. Jag vill inte på något sätt göra nån slags "Guilt by association". Faktum är att Cash var oehört förtegen om partipolitik, inte ens hans familj visste om vad han röstade på. Skulle tro att mycket av hans politiska engagemang kommer från hans djupa kristna tro mer än "traditionell" ideologi om man säger så.
Detta distanstagande från partier och ideologier är väl det som känntecknar riktigt stora politiska sångare. De sjunger om orättvisor och övergrepp oavsett vem "förövaren" är.
Att både en liberal idiot som jag, eller en boljsevik som ali kan ta till sig av det som Cash sjunger om bevisar ju verkligen detta.
Daniel,
jag minns faktiskt inte vilken som var president när Cash hyllades, men det är möjligt att det var Bush. Varje år brukar flera olika amerikanska "kulturikoner" få utmärkelser för sina livsverk vid en galaföreställning som jag tror hålla på Kennedy Center for Performing Arts eller nåt liknande.
Jag minns i alla fall att Johnny Cash var svullen i ansiktet av sin sjukdom så bilden kan ha varit från det evanemanget. Och presidenten brukar vara närvarande.
The Man in Black var verkligen en stor personlighet, hade stor "presence": Folsom Prison Blues, I walk the Line, City of New Orleans, Five feet High and Rising!!! Han var en av de första som gjorde konserter på fängelser.
Skicka en kommentar