Dra'ren om kommunismen igen, okej?

Ung Vänster har haft kongress. Som tradition bjuder har ledarskribenter brett ut sig om ”K-ordet” och sina egenhändigt odlade Sovjetreferenser. I klappjaktstider som dessa letar sig etablissemangets retorik ännu djupare ned i dyn.

Den nyvalde förbundsordföranden Ida Gabrielsson underströk i sitt tal till kongressen stoltheten över rörelsens hundraåriga traditioner. Det är politiskt betydelsefullt. Den svenska kommunistiska och vänstersocialistiska rörelsen har varit drivande och aktivt involverad i varje utvidgning och fördjupning av folkstyret i vårt land – konstitutionellt, formellt och innehållsmässigt. I varje givet läge har högern motsatt sig dessa strävanden. Det är inte överraskande – det ligger så att säga i högerpolitikens affärsidé. Verkligheten är förstås mer komplex än så i hur ståndpunkterna konkret kommer till uttryck, men den basala kampen mellan arbete och kapital är förstås en nyckelfråga också i kampen mellan folkstyrets princip om en skalle en röst kontra marknadssamhällets princip om en krona en röst.

Nu rullas folkliga framsteg tillbaka samtidigt som tankeutrymmet beskärs. Det hänger förstås ihop med varandra – och har därmed samtidigt väldigt lite att göra med vem som ”kallar sig kommunist”.

Aron Etzler skrev i förordet till boken Utan Heder som gavs ut 1999 som svar på det mediedrev som pågick då – apropå själva historieskrivningen kring vänsterns historia:

Den kommunistiska rörelsen och den ryska revolutionen har bidragit till många av 1900-talets viktigaste framsteg: koloniernas frigörelse, välfärdsstaternas framväxt i Europa och rösträttens genombrott. Skall dessa framsteg skrivas på andra konton bara för att det samtidigt begåtts brott i kommunismens namn som man inte vill legitimera? Det är just denna effekt som kommunistjägarna är ute efter. Medlet är att kräva en totalt svartvitt bedömning av historien. Den som inte ensidigt försöker förklara ”urskuldar”. Den som inte genast glömmer det positiva som den kommunistiska rörelsen uppnått ”försvarar”. De kan inte acceptera att man kan bejaka de framsteg som den kommunistiska rörelsen bidragit till och uppnått, men samtidigt kritisera det maktmissbruk och den terror som delar av den utövat. Själva begreppet ”motsättning” är inte acceptabelt i deras historiesyn.

De kan inte heller förstå förklaringen att de socialistiska försöken havererat genom en långdragen historisk process med många ingredienser. Därför försöker de härleda Stalins teror direkt ur Karl Marx skrifter, jämka ihop Lenin med Pol Pot (och för den delen Birgitta Dahl med Pol Pot) och på detta sätt av historiens mångfacetterade och trassliga figurer göra ett enda rakt streck. Själva begreppet förändring går inte in i deras historiesyn.

Hur möter man detta? Att känna stolthet över vänsterns historia genom fördjupad förståelse för 1900-talets historia, och bjuda motstånd när tankefriheten med fast hand kvävs uppifrån, är viktigt. Det centrala är samtidigt, nu som alltid, att direkt gå på det som den antikommunistiska hetsen egentligen syftar till – nedskärningar i våra sociala rättigheter, arbetslösheten, urholkandet av arbetsrätt och fackliga rättigheter. Det är förstås ingen slump att Sovjettugget återupptas där och när breda folkgruppers välfärd hotas, och människor reagerar mot det. När vi envetet och tålmodigt driver rätten att ha ett heltidsjobb och att kunna gå till tandläkaren utan att ruinera sig, samtidigt som de som vill att vanligt folk ska jobba längre, hårdare och otryggare, och vill att ett litet fåtal ska kunna sticka med vinsterna från det arbetet, säger att vi vill ha det som i Sovjet – då vinner verkligheten över den tätnande propagandan.

Lätt blir det inte. Men är det någonting vi kan lära av historien, det är att kamp lönar sig. Kampen gäller i dubbel bemärkelse, att det sena 1800-talet kan återfinnas för analys i historieböckerna – inte i socialförsäkringssystemen.