Häromdagen hölls en intressant interpellationsdebatt i riksdagen, föranledd av den socialdemokratiska partikongressens beslut att i strid mot det som partiledningen ville, i riktlinjerna beskriva full sysselsättning som "socialdemokratins allt annat överskuggande mål".
Detta torde då rimligen betyda ett brott med den olycksaliga normpolitik som underordnar strävan efter full sysselsättning en slavisk hållning till prisstabilitet och ger riksbanken i uppdrag att kunna sabotera regeringens och riksdagens intentioner, om dessa inbegriper kraftfulla grepp för fler i arbete.
Såväl folkpartiets Carl B Hamilton som vänsterpartiets Camilla Sköld Jansson hade noterat beslutet - från två helt olika utgångspunkter, och därför frågat Pär Nuder hur regeringen nu skulle förhålla sig. Interpellationsdebatten kan läsas här. Jag tror nog, som Camilla Sköld Jansson konstaterar i ett pressmeddelande, att rätt många inom arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokratiska partiet i synnerhet blev rätt besvikna på Nuders svar, som i princip innebär att regeringen kör på som förut. Trist för ombuden, som väl trodde att de genomdrivit en förändring av politiken. Nu var det Carl B Hamilton som var nöjd med svaret - att full sysselsättning inte blir ett överordnat mål. Märkligt, förstås. Men sådant är de nyliberala tankemönstrets kvarvarande grepp om den ekonomiska politikens fundament.
Jag måste också uppmärksamma läsarna på en vansinnigt rolig freudiansk felsägning från Nuders sida. I protokollet är detta rättat, men den som tittar på bandupptagningen (precis i slutet) kan själv höra hur Pär Nuder säger att finansplanen stöds av "hela regeringen, och hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inklusive Vänsterpartiet".
Tolkning överlåtes.
tisdag, november 29, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
32 kommentarer:
Jag ar ledsen om jag ar trog men vad ar roligt/intressant med att Nuder rakar saga att Vansterpartiet ar en del av den socialdemokratiska riksdagsgruppen?
Som helhet, och som vanligt, en sällsam diskurs om inflation och sysselsättning som vanligt förhåller den sig mer till ekonomins modellvärldar än till den svenska verkligheten. Förvånande att vänstern så helt accepterar att lönerna är alltings nav i inflationsmodellen. Den svenska verkligheten efter tillväxtdecennierna motsäger detta.
Varför faller vänstern i fällan om att ökad inflation skulle vara lika med eller en nödvändighet för ökad sysselsättning? Som goddagspiltar är man fastlåsta i motståndarnas verklighetstolkning.
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.”
Patrik Engellau som SAF-konsult i mitten av 1980-talet
Inflation är en bieffekt av det ekonomiska skeendet och kan ha olika orsaker. Sen € infördes har €-området haft högre inflation (överskridit inflationstaket), högre arbetslöshet, sämre tillväxt och lönerna har inte varit det som drivit upp inflationen.
Man kan fråga sig hur mycket inflation vi haft om det inte varit för de ständigt återkommande konsumtionsskattehöjningarna på energi.
Nuder uttrycker tillfredställelse över bytesbalansen rekordhöga överskott och överskotten i de offentliga finanserna, vi har nu haft dessa överskott, inte minst bytesbalansöverskottet, under lång tid. Man skulle kanske önska en något djupare analys av landets ekonomiska makthavare om hur överskotten realt påverkar oss. Dvs en analys som går bortom de känslomässiga i att plus är förknippat med något positivt och minus med negativt. Balansräkningar är per definition nollsummespel och plus och minuskolumnerna är inte isolerade från varandra.
Vi har alltså nu under lång tid producerat mer än vi konsumerat. Om jag fattat den nya gröna folkhemsideologin rätt så är en minskad konsumtion önskvärd. Gäller det bara svenskarna? Att man utanför det gröna folkhemmet konsumerar allt mer av vad som produceras här hälsas av företrädarna för det gröna folkhemmet med stor förtjusning.
Inte sällan kan dessa som pyser av stolthet över det svenska bytesbalansöverskottet rynka panna i bekymmersamma veck när de amerikanska underskotten kommer på tal och muttra nåt om att de borde göra något åt detta, typ ta sig i kragen. I god lutheransk rättrådighet är minus i balansräkningen närmast syndig skörlevnad. Precis som om man inte allas förstår att vårt överskott och amerikanernas underskott är delar i samma balansräkning och att det snarast är så att det är deras underskott som genererar vårt överskott än tvärt om.
Arbete är en mänsklig rättighet enligt FN:s Mänskliga rättigheter. Arbetskraft är och bör aldrig ses som en vara vilken som helst.
Människor bör heller inte ses som varor. Att med den rena marknadsekonomin se människan (som arbetskraft) som en vara vilken som helst, leder ofelbart till det "förakt för svaghet" Olof Palme ständigt varnade för. Den som inte kan säljas på arbetsmarknaden är i en ren marknadsekonomi de facto värdelös.
Inom de flesta ekonomier är handeln med arbetskraft reglerad, ja, frihandelszoner i länder som Kina och Nordkorea kanske undantagna?
Någon som lagt märke till hur Alis tunga blir brunare varje gång han nämner socialdemokraterna?
Det gäller väl att ligga bra till där inför nästa mandatperiod.
Peter Björkman!
Det du säger om att man inte skall se arbetskraft som en handelsvara låter ju rätt fint. Jag tror dock inte att du är blind inför det faktum att många av de regleringar vi har på arbetsmarknaden faktiskt motverkar sitt syfte genom att dessa regleringar gjort arbetsgivarna mer restriktiva i att anställa.
Du skriver att den som inte kan säljas på arbetsmarknaden är de facto värdelös i en ren marknadsekonomi. Hur menar du då att det är bättre för den i Sverige som inte kan säljas på arbetsmarknaden, och på vilket sätt hjälper en reglerad arbetsmarknad denna person?
Var ligger felet i vårt styrelseskick när Riksbanen inte försöker hålla arbetslösheten nere - inte värnar om människovärdet - istället dansar kring guldkalven och ser till penningpolitiken?
Vi har inte demokrati annat än till namnet! Vi har ett elitstyre! Tydligast visade det sig i Novemberkuppen 1985 när TRE PERSONER - ett triumvirat körde över Riksbankens styrelse, Regeringen, Riksdagen och Svenska Folket genom att ändra Riksbankens målsättning totalt. SE:
Även i Sverige fanns ett antal ekonomer och politiker som blev starkt påverkade av Friedman. Men här var det svårt att få gehör för nyliberala idéer. Regleringar och statliga åtgärder för att hålla arbetslösheten nere var närmast en dogm. Därför var det i största hemlighet som Riksbankschefen Bengt Dennis, finansminister Kjell Olof Feldt och dennes närmaste man Erik Åsbrink bestämde sig för att agera.
Hur kan det gå så här snett?
Det är bara 0,04 promille - 349 riksdagsledamöter som har rätt att fatta beslut för oss alla enligt grundlagen. Vi övriga har inte rätt till beslutande folkomröstningar enligt vår grundlag. Det är först när besluten fattas av dem som drabbas/får nytta av besluten som besluten blir bra. Dags att ändra grundlgen.
Junilistan har det på sitt program men det är ju fritt för alla partier att sätta upp beslutande folkomröstningar på programmet och visa att de är demokratiska. Att de tillåter 100 procentig demokrati när det behövs och inte bara i Melodifestivalen där vi nu slipper ha en jury kan ha regelbundet återkommande folkomröstningar.
Tänk om vi hade haft det så tror inte jag att Socialstyrelsen köpt in doser mot fågelinfluensan och inte som nu åt bara en miljon och satt de andra åtta miljonerna på en dödslista.
Peter
Tja. En reglerad arbetsmarknad kan ju med hjälp av minimilöner eller kollektivavtal, se till att arbetssäljaren får betalt, så att denne kan leva på sin lön.
För de långtidsarbetslösa tror jag mer på hyggligt avlönade jobb (gärna i offentlig sektor om de privata arbetsgivarna inte vill punga ut) än på sänkta trösklar (sänkt a-kassa, sänkta löner).
Peter Björkman!
Visst, det låter ju bra, och det är så det ser ut idag. Resultatet är att endast 53% av de i arbetsför ålder är i arbete.
Befolkningen: 5 774 000
I arbete: 3 066 000
Arbetskraftsundersökningarna 3:e kvartalet 2005
En annan konsekvens av de generösa socialförsäkringarna är att 9 av 10 kvinnor förlorar på att yrkesarbeta. Är det rimligt? Vore det inte bättre om man tjänade på att arbeta?
"Then you will see the rise of the men of the double standard — the men who live by force, yet count on those who live by trade to create the value of their looted money — the men who are the hitchhikers of virtue. In a moral society, these are the criminals, and the statutes are written to protect you against them. But when a society establishes criminals-by-right and looters-by-law — men who use force to seize the wealth of disarmed victims — then money becomes its creators' avenger. Such looters believe it safe to rob defenseless men, once they've passed a law to disarm them. But their loot becomes the magnet for other looters, who get it from them as they got it. Then the race goes, not to the ablest at production, but to those most ruthless at brutality. When force is the standard, the murderer wins over the pickpocket. And then that society vanishes, in a spread of ruins and slaughter."
- Ayn Rand (Money Speech)
peter & Erik
Jag ser saken ur ett annat perspektiv.
Offentliga sektorns andel av BNP är i oavbrutet dalande - åtminstone de senaste 15 åren.
Offentliga sektorn löser väldigt mycket med naturlig avgång.
Det som växer är privat tjänstesektor - som tyvärr inte sugit upp de långtidsarbetslösa. OK, dags att satsa mer på offentliga jobb igen.
Jag tycker det ser ut som det ökar.
Total offentlig konsumtion. Fast pris (2000 års nivå), milj. Kr.[1]
1970 333.985
1980 456.175
1990 539.698
2002 607.235
Men det är klart, om sektorn blir allt mer ineffektiv så kan det upplevas som den minskar.
[1] Total offentlig konsumtion
Angående % av BNP så är det idag ungefär lika mkt som för 15 år sedan.
Konsumtion och investeringar
Peter Björkman!
Jag tror också att det är bättre att folk är sysselsatta inom den offentliga sektorn än inte sysselsatta alls, men det är bara en medicin som tillfälligt lindrar symptomen, inte en medicin mot sjukdomen.
Det har ju också visat sig att det är just inom den offentliga sektorn, vård och omsorg, som framförallt kvinnor mår dåligt, blir sjuka och långtidssjukskrivna. Jag hoppas att du tog till dig av de resultat som Hélène Sandmark (Med.dr. Karolinska institutet) och Monica Renstig (Civilekonom, Women´s Business Research Institute) kommit fram till i sin studie som jag länkade till ovan.
Det kanske är dags att ge upp argumentet att det är fult att tjäna pengar på sjuka människor? Det finns inget som tyder på att politiker är bättre beskaffade att bedriva sjukvård än entreprenörer, snarare tvärtom.
Jag ser att profeten citeras.
Tur att det finns andlig ledning här också.
Att man aldrig lär sig att kolla upp motdebattörens orefererade och oriktiga uppgifter. Det verkar ju vara ett vanligt knep idag att använda falska uppgifter som även vår statsminister har trillat dit ett par gånger för att använda sig av.
Snyggt jobbat!
Vem är John Galt?
Neoliberal agenda
Tack för den fina grafen och för att du kollade upp mina svepande formuleringar. Offentliga sektorns andel av BNP har inte oavbrutet minskat de senaste 15 åren. Däremot har trenden varit vikande och kommer förmodligen att fortsätta vara det de närmaste åren, om ingen ekonomisk kris inträffar.
En källa med fler fina grafer som visar den nedåtgående trenden för offentlig konsumtion återfinns här: http://www.etc.se/radikala/templates/template_127.asp?number=47583
Till framtiden är det dock ospårad terräng. Flera alternativ är möjliga.
Peter Björkman!
Tittar vi på grafen för år 1990, så visar den på ungefär 30.2%. Tittar vi på 2005, så visar den på ungefär 29.8%. Ingen gigantisk skillnad, eller hur?
Vi ser också att från 1980 till 2005 så har den offentliga konsumtionen som andel av BNP varierat mellan 29% och 33%. Den offentliga konsumtionen har däremot en mycket tydlig trend uppåt, och variationerna i andel av BNP beror på konjukturförändringar, inte på variationer i kostnaden för den offentliga sektorn.
Du lär knappast hitta något argument i dessa grafer, för att det är dags att öka den offentliga sektorn "igen", då trenden hela tiden har varit att den har ökat.
Som att riksbanken skulle ha en sådan makt över arbetslösheten. Teoretiskt kan de väl trycka upp pengar och låna ut så att företag luras att anställa lagomt till valet, men sådana jobb kostar mer än det smakar då inflationspolitiken alltid måste överges förr eller senare.
Annars är väl Riksbankens inflytande över ekonomin genom räntepolitik ett erkänt faktum även av borgerliga nationalekonomer? Får känslan av att en del här bara vill säga emot för sakens skull ibland.
Ingen har väl påstått att det är DEN ENDA faktorn som spelar in.
Jag tycker det ser ut som det ökar.
Total offentlig konsumtion. Fast pris (2000 års nivå), milj. Kr.[1]
1970 333.985
1980 456.175
1990 539.698
2002 607.235
Men det är klart, om sektorn blir allt mer ineffektiv så kan det upplevas som den minskar.
Lite lurigt att lägga upp ett diagram som hoppar över åren mellan 90- 2005. Men tanke på de stora nedskärningar som genomfördes runt nittiotalets början. Men visst har väl den den offentliga sektorn fått mer pengar nu på sistone. Bra det.
Visst, det låter ju bra, och det är så det ser ut idag. Resultatet är att endast 53% av de i arbetsför ålder är i arbete.
OK, ständigt stigande trend för arbetslöshetssiffror på den här sajten. Nu har vi alltså 47% arbetslöshet? Lustigt, enligt SCB så är den 5,3...
Det innebär ju att arbetsgivarna pungar ut för arbeten som är ännu mindre lönsamma, fast genom skatter.
Varför är arbeten i den offentliga sektorn inte lönsamma? Högern brukar ju vilja dela ut samma skattepengar till privata företag att utföra samma tjänster, plus att de naturligtvis också ska gå med vinst. Blir det "lönsamt" bara för att man ändrar ägarform? Eller är det bara saker som man kan sälja till utlandet som är lönsamma?
Staffan W!
"Lite lurigt att lägga upp ett diagram som hoppar över åren mellan 90- 2005."
Jag kan länka till diagrammet åt dig igen som Neoliberal agenda också länkade till, så kan du se den offentliga konsumtionen år för år.
Total offentlig konsumtion
Om du för muspekaren över länken ovan och klickar där så kan du se hela diagrammet.
"Men tanke på de stora nedskärningar som genomfördes runt nittiotalets början."
Om du lyckades med att klicka på länken ovan, så ser du att den offentliga konsumtionen ökade i början av 90-talet.
"OK, ständigt stigande trend för arbetslöshetssiffror på den här sajten. Nu har vi alltså 47% arbetslöshet?"
Nu är det ingen som räknar arbetslöshet på det sättet, förutom LO när de ville jämföra arbetslöshet i andra länder med svensk på det sätt som de fått för sig att moderaterna gör, vilket naturligtvis var helt felaktigt.
Gör om samma klickövning som ovan på nedan länk.
Arbetskraftsundersökningarna 3:e kvartalet 2005
Där står att läsa att befolkningen i arbetsför ålder är 5 774 000 personer. Där står också att läsa att antalet personer i arbete är 3 066 000. Om vi ger oss på en avancerad matematikövning och försöker räkna ut procenten så får vi följande:
3 066 000 / 5 774 000 ≈ 0.53 = 53%
Hängde du med?
Peter
Visst har den offentliga konsumtionen ökat, offentlig konsumtion som andel av BNP har däremot minskat sedan 1980 (toppåret).
Den totala konsumtionen har ökat betydligt svagare än BNP och den offentliga än svagare stod i det närmaste still under 90-talet, utfallet beror mycket på hur man väljer att inkludera 90-tals krisen.
Att redovisa ökningen utan att ta hänsyn till befolkningsökningen är naturligtvis ett billigt ”trick”. Dessutom är det moms på den offentliga konsumtionen från 93/94.
Peter Björkman!
Det är sant det du säger. Men som andel av BNP har den offentliga konsumtionen minskat ytterst litet, samtidigt som den totala kostnaden för den offentliga sektorn har _ökat_ med ca 33%.
Den offentliga sektorn hämmar dessutom tillväxten.
Jag misstänkte just att det rörde sig om ett siffertrick, med statistik kan man ju bevisa vad som helst om man har lust och lite skrupler. Som vem som helst som arbetar inom den offentliga sektorn kan berätta så har verksamheterna skurits ner rätt rejält från slutet av åttiotalet. Dessutom så såg vi ju en rätt omfattande offentlig skuldsättning under den borgerliga regeringen, för att täcka upp för högerns skattesäkningar, bankstöd m.m.
Så en större del av den offentliga konsumtionen går idag till att betala av på lån.
Där står att läsa att befolkningen i arbetsför ålder är 5 774 000 personer. Där står också att läsa att antalet personer i arbete är 3 066 000. Om vi ger oss på en avancerad matematikövning och försöker räkna ut procenten så får vi följande:
I den undersökning som du hänvisar till så skriver SCB att sysselsättningsgraden i Sverige, alltså den andel av arbetsför befolkning som har anställning, är i medeltal 78,1%.
När du skriver att Resultatet är att endast 53% av de i arbetsför ålder är i arbete. kan det dock vara läge att påpeka att du där i totalsumman har räknat in personer som studerar, är sjuksksrivna eller pensionärer och alltså inte står till arbestmarknadens förfogande.
Hoppas att du i konsekvensens namn också ogillar de länder där kvinnor i stor utsträckning står utanför arbetsmarknaden för att jobba i hemmet (exv USA, medelhavsländer).
Lustigt att den offentliga sektorn minskar medans skattetrycket hela tiden ökar? Hamnar pengarna i Göran Perssons ficka kanske? Eller i vänsterns ungdomsförbund? Vart tar alla pengar vägen? Jag bara undrar.
staffan w:
"I den undersökning som du hänvisar till så skriver SCB att sysselsättningsgraden i Sverige, alltså den andel av arbetsför befolkning som har anställning, är i medeltal 78,1%."
- Nej, att man är sysselsatt innebär inte att man har anställning.
53% av Sveriges befolkning i arbetsför ålder är i arbete och lyfter en riktig lön. Konstigare än så är det inte.
"Hoppas att du i konsekvensens namn också ogillar de länder där kvinnor i stor utsträckning står utanför arbetsmarknaden för att jobba i hemmet (exv USA, medelhavsländer)."
Nej, jag ogillar att i Sverige så är det ytterst få familjer som kan leva på en lön.
Svenskar är bland de som har minst pengar kvar till privat konsumtion i Europa.
Den offentliga sektorn är tjänstetung. När en större del av samhällsekonomin utgörs av tjänster så måste också den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin öka. Alternativet är att tjänsterna betalas privat, vilket är ineffektivt (jfr den dyra och för stora befolkningsgrupper usla sjukvården i USA) och framför allt leder till att möjligheten att konsumera sjukvård kan bli lika ojämlikt fördelad som möjligheten att köpa en lyxbil - det vill säga vissa får ingenting alls.
Detta är en kärnfråga som jag återkommit till gång på gång här och som du kan läsa mer om till exempel i förslaget till ekonomiskt policydokument för vänsterpartiet. Liksom för all del Långtidsutredningen - där med helt andra grundantaganden och följaktligen andra förslag till framtida politiska beslut.
Tja det är väl inte så svårt att förstå varför skattebördan är hög och utdelningen klen.
Robban Weil beskrev väl det ganska koncist och träffsäkert i slutet av 90-talet. :-)
Konsumtion
Den offentliga sektorn är tjänstetung. När en större del av samhällsekonomin utgörs av tjänster så måste också den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin öka.
Frågan är hur du ska få ihop det.
Idag är skatten ca 2/3 av lönen. Om jag ska måla huset så måste den jag anställer vara 9 ggr så effektiv som jag är annars lönar det sig bättre att stanna hemma från arbetet och göra jobbet själv.
Om du nu vill höja skatterna till 4/5(för att kunna ha planekonomiskt välfärdsproduktion) så måste man vara 25 ggr så effektiv. Kan jag på en arbetsmånad göra mer än vad en profesionell målare fixar på en dag så lönar det sig bättre med självhushållning.
Redan idag har Sverige en stor grå sektor,dubbelt så stor som USA. Hur kommer det inte bli med skatter på 4/5 av lönen?
Lösningen är så klart att privatisera och sänka skatterna. Låt människor byta varor och tjänster fritt. Varför måste man ta omvägen via staten?
Så illa som Anitra har skött sitt jobb på systembolaget, så skulle det vara intressant att få veta hur det gick till när hon blev invald i den styrelsen.
"Arbete är en mänsklig rättighet enligt FN:s Mänskliga rättigheter."
Det är stor skillnad på rätt till ett arbete och rätt att obehindrat få försörja sig genom arbete. Det är alltså det senare som är en mänsklig rättighet, medan det första är ett privilegium.
53% av Sveriges befolkning i arbetsför ålder är i arbete och lyfter en riktig lön. Konstigare än så är det inte.
Äh, det här börjar bli fånigt. Sysselsättningsgraden är 78,1 procent av den arbetsföra befolkningen, i den undersökning du själv hänvisar till. Att du sen räknar in alla de som är tillfälligt frånvarande pga korttidssjukfrånvaro, liksom människor som inte står/vill stå till arbetsmarknadens förfogande som studenter m.m. säger ju bara nåt om hur du vill förvränga verkligheten för att passa dina egna politiska syften.
Nej, jag ogillar att i Sverige så är det ytterst få familjer som kan leva på en lön.
OK, så det är helt lugnt att den kvinnliga halvan av befolkningen står utanför arbetsmarknaden i vissa länder,men du måste hacka på studerande, sjukskrivna och pensionärer i Sverige för att de inte jobbar?
Svenskar är bland de som har minst pengar kvar till privat konsumtion i Europa.
Jadu, vår stackars överklass va, snart skattad till döds. Jag ser hur de går och lider där på Östermalms saluhall när jag har vägarna förbi.
Men kul ändå för oss andra, som har rätt hederliga löner även för lågkvalificerade jobb, plus ett helt paket med sociala förmåner som de inte har på de flesta andra ställen.
Skicka en kommentar