Hamas och valet

Hamas har vunnit majoritet i det palestinska parlamentsvalet. Detta trots att den sittande Fatah-dominerade palestinska administrationen haft myndighetens resurser till sitt förfogande, och trots att ockupationsmakten Israel till exempel helt sonika omöjliggjort valkampanj för Hamas i östra Jerusalem (där det först i förra veckan gavs klartecken från Israel att palestinier över huvudtaget fick delta i valet!).

Valresultatet visar ett massivt missnöje med den palestinska myndigheten, uttryckt i en aktiv valhandling. Varför detta missnöje? Det som brukar lyftas fram är den omfattande korruptionen inom myndigheten. Så är det förstås. Men korruptionen har kunnat frodas i en situation där myndigheten gjort sig beroende av och följsam mot den israeliska ockupationsmakten och dess försvarare USA. Dessa har hela tiden eftersträvat en myndighet som de kan ”förhandla” med – en medgörlig part alltså – vilket i en dialektisk process har avskärmat myndigheten från sin folkliga bas och sina demokratiska strukturer.

PLO har för att vara en befrielserörelse, verkande under ohyggligt tryck och i ett desperat militärt underläge, haft en mycket avancerad demokratisk organisation. Det palestinska folket – i och utanför de ockuperade områdena – har varit genompolitiserat och organisationsvant. Naturligtvis fanns här allt möjligt dåligt också; ledararrogans, maktkamp, toppstyrning under Arafat, men PLO kunde ändå involvera många palestinier i politisk verksamhet och kanalisera mångas förhoppningar och viljor. Detta system stötte på gott om problem redan under 80-talet, men bildandet av myndigheten forcerade en urholkning av PLO:s demokrati. PLO-mötena förlorade sin betydelse, och ledarskiktet i Fatah kunde styra utan inre demokratiska korrektiv, både från andra PLO-fraktioner och från Fatah. PLO:s betydelse som nationell motståndsfront dog på så sätt bort – till förmån för Israel, och nackdel av det palestinska motståndet.

De islamistiska organisationerna startade som utmanare till PLO. När PLO var starkt, var den processen knappast något som Israel grät över. Det fanns från början också en del (naturligtvis svårbedömda) uppgifter om hemligt israeliskt stöd till dessa organisationer – i syfte att destabilisera det länge starkt sammanhålla nationella motståndet under PLO-flagg. Men efterhand har islamisterna breddat sin verksamhet till ett effektivt socialt och politiskt basarbete och fyllt upp mycket av det maktvakuum som Fatah lämnat och den försvagade vänstern inte kunnat uppfylla (även om till exempel PFLP gjorde en del framstötar).

Nu har alltså Hamas vunnit en storseger i demokratiska parlamentsval. Det är för övrigt en intressant fingervisning om vad som händer när folken i Mellanöstern får större demokratiska möjligheter – radikalare krafter segrar. PLO:s demokratiska legitimitet var inte bara ett problem för Israel, utan också för andra arabländers auktoritära regimer. Israelkramarnas ständiga prat om bristande demokrati i arabvärlden blir lustig ur det perspektivet – auktoritära och oligarkiska regimer har kunnat avskärma sig från sina befolkningar och inta ett försonligare förhållningssätt till Israel och liera sig med USA.

Inrikespolitiskt är Hamas seger på många sätt till förfång för palestinierna. Gott om socialt reaktionära ståndpunkter frodas i Hamas, och organisationens framgångar är ett misslyckande för sekulära krafter och för vänstern. Vänstern måste återuppfinna den politiska organiseringen och intensifiera ett allsidigt motstånd mot ockupationen.

Hamas, Fatah och de olika vänstergrupperna är idag alla delar av det palestinska nationella motståndet. Däremellan finns konflikter – ibland mycket skarpa. Men i det läget konflikten handlar om eller uppfattas som att Hamas är dem som gör motstånd mot ockupationen och de andra inte, så kommer det att vara Hamas som stärker sina positioner.

Reaktionerna i Väst tyder som vanligt på en stor, ibland total, brist på förståelse för palestiniernas villkor. Den komplexa politiska problematiken i Palestina reduceras till en åtskillnad mellan Hamas och Fatah. Men detta har ingen motsvarighet i verkligheten. Och de slentrianmässiga utropen om att just Hamas ska ”ta avstånd från våld” vittnar i den aktuella kontexten om hur Västvärldens ledare rättat in sig i USA-ledet och tagit ställning för rasistisk israelisk överhöghet och israeliska övergrepp. Men det är samtidigt så att det palestinska motståndet fortsätter, och förändrar förutsättningarna.

Det är bra och viktigt för den svenska debatten att Lars Ohly är tydlig och påpekar att valen måste respekteras, och att det svenska engagemanget nu måste trappas upp.

- Det är sannolikt det sociala arbetet som Hamas bedriver och det hårda motståndet mot ockupationen som vunnit gehör. Det går inte att ifrågasätta att Hamas talar för en stor del av palestinierna och bildar en regering som har stor legitimitet, säger han till TT.

Laila Freivalds uttalanden har i kontrast varit otroligt orimliga. På TT:s fråga om Hamas är en terroristorganisation säger hon bland annat ”Ja, den har använt sig av våldet såsom ett medel i sin kamp”. Eh? Inte mot civila alltså, utan över huvudtaget. Det är ett obegripligt uttalande i en situation där palestinierna lever under en ockupation, med konstant, systematiskt övervåld riktade mot civilbefolkningen. Freivalds har också sagt till TT att det är ett ”absolut krav att man tar avstånd från allt våld” för att utvecklingsbiståndet till palestinska myndigheten ska fortsätta. Det svenska utvecklingsbiståndet ska gå till att lindra mänsklig nöd och bygga upp ett fungerande samhälle. Men inte till palestinierna tydligen, enligt spontana utrop från Sveriges utrikesminister.

För övrigt kan vi notera att folkpartiets reaktioner – framförda av Birgitta Ohlsson – med krav på omedelbar frysning av biståndet till palestinska myndigheten, sammanfaller med Dansk Folkepartis snabbt framhostade krav.

Det är väntat och talande. Och det ger en tydlig fingervisning om att den motsatta ståndpunkten är vad som kan bidra till fred i Mellanöstern. En fred som inte är möjlig med mindre än att ockupationen upphör.