På sossarnas hemsida finns Göran Perssons långa anförande inför den socialdemokratiska riksdagsgruppens vårupptakt upplagt (33 minuter, Realplayer). I partiledardebatten var Persson vass i replikerna, men lite trögstartad och innantill-spänd i anförandet. (Fredrik Reinfeldt höll som vanligt ett politiskt innehållslöst, men taktiskt oerhört skickligt anförande. Roligast var Maud Olofssons crazyredogörelse för hur ekonomin fungerar, kommenterad bl.a. hos Röda raketer). Här, på hemmaplan, är Persson i sitt esse.
Jag har full förståelse för att inte alla delar min fascination för retorik (inte minst just Perssons) och politiska tendensbedömningar, och därför inte kommer att titta igenom det 33 minuter långa talet. Men jag vill i alla fall meddela att det verkar rätt lovande. Persson lyfter äldresatsningar, bostadsinvesteringar och tandvårdsförsäkring som en social reformagenda. Det kommer förstås, i god socialdemokratisk ordning inte att bli lika storslaget i verkligheten, men det är inte oviktiga frågor, och framför allt är det positivt att socialdemokratin åtminstone till valet kan presentera någon slags offensiv reformpolitik. Och om bland annat vänsterpartiets idoga slit med att lyfta den totala bristen på bostadspolitik de senaste decennierna, likaså behovet av en ordentlig tandvårdsförsäkring, kan ge effekt i socialdemokratin så är det ju gott och väl!
Titta hur som helst gärna kring 18 minuter och en stund framåt för en väldigt rolig passage om borgerligheten, och kring 28 minuter och några minuter fram för att höra en till enhet förmanande partiordförande i god folkrörelsetradition.
Samtidigt är det annat som blir tydligt. Här är en socialdemokratisk partiordförande som talar för sitt eget parti i 33 minuter, vid gott humör och siktet inställt på framtiden. Och ändå säger han inte ett enda ord om ett samhällsklimat som hårdnar, om institutionella och ständigt närvarande hinder för till och med den mest beskedliga reformpolitik (ordet ”marknadskrafterna” nämns dock en gång), behovet av en helhetspolitik för att omfördela resurser från de rikas privata konsumtion till offentliga investeringar, och framför allt inget om en utrikespolitik på glid, om allvarliga inskränkningar i integritet och frihet som regeringen medverkar till.
Med andra ord: Det finns goda möjligheter för en valrörelse på arbetarrörelsegrund, som räddar oss från en på alla sätt katastrofal högerregering. Samtidigt är behovet av ett tydligt och starkt vänsterparti mer skriande än på länge.
måndag, januari 23, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Nu vet jag inte om jag misstolkar dig, men det är väl knappast förvånande att han inte tar upp de saker du nämner? Han och hans parti är ju i allra högsta grad deltagande i detsamma. Och hur mycket man än skulle önska sig tillbaka till Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram, så är knappast den socialdemokratiska partiledningen en pålitlig allierad i kampen för att försvara och utveckla välfärden.
Jag är osäker på vem kritiken riktas mot, men håller med dig i princip helt och hållet. Jag är inte överdrivet optimistik, men stridslysten och hoppfull.
Men det är väl ingen som påstått att s är en pålitlig allierad? Tvärt om pekar ju ali på s brister o att det krävs ett starkt vänsterparti just därför.
Det är inte heller förvånande att persson inte tar upp utrikespolitiken, det allt hårdare samhällsklimatet, repressionen eller behovet av omfördelning från privat till offentligt. Däremot är det, som ali skriver, tydligt.
För egen del njöt jag i fulla drag av talet här. Givetvis är det retorik och kosmetika, men det är bättre det än det vore om s "tog avstånd" från gammal sossepolitik. Det vore ju i sig inte otänkbart att s tog en helt annan linje nu inför valet - det har vi sett i många andra länder.
Jag tycker alltså det är lovande att persson så tydligt argumenterar för värdet av att hålla fast vi ideal, värderingar och ideologi. Att han talar om gemenskap, solidaritet och rättvisa. Och att jättevikitiga frågor som bostadspolitiken, äldrefrågorna, tandvården och studiemedlen nu lyfts av s är förstås bra, även om vi vet att det ofta blir betydligt mindre action när det väl kommer till kritan.
Vad "vänstern och friheten" vill förstår jag inte. Det är väl ingen i v som är speciellt sugen på a komprommissa i underläge? vad menar du med det? Vad det bytta fokuset skulle gå ut på förstår jag inte, och jag tror inte alls att borgerlig individualism går hem bättre än "svekfull vänsterretorik". Jag röstar på vänsterretorik, och hoppas på att den följs av vänsterpolitik.
Det är väl precis det som behövs, och det är väl också det som ali skriver om?
Maud är sanslös, problemet är väl att hon uttrycker den vanliga uppfattningen.
”Alla vi andra tror ju att det börjar med den privata sektorn där vi producerar varor och tjänster som vi säljer utomlands och får inkomster och där människor är anställda och kan betala skatt, och sedan kan man då betala den offentliga sektorn, men icke Vänsterpartiet.”
”Poängen är att om du ska kunna anställa dem måste du ha några skatteintäkter att betala lönerna med, annars kommer inte kvinnorna i offentlig sektor att få någon lön. Det är de intäkterna som Sverige måste få in som land.”
Maud har ju visserligen en poäng om inte vänster ska uppfylla kraven för en evighetsmaskin. Eftersom allt ska vara skattefinansierat och ingen ska betala för något så blir det svårt att se hur pengarna ska räcka till. Fast det är väl som vanligt, det enda vänsterpartiet anser att individer kan bestämma är att rösta fram vänsterpartister, efter det har de ingen som helst möjlighet att göra egna rationella val...allt ska beslutas av politiker, som alltid vet bättre än idividen hur individen ska leva sitt liv
Jaha//Kent-Mahmoud
"Jag har full förståelse för att inte alla delar min fascination för retorik"
denna sällsynta manifestation av genuin förståelse är förståelig. det blir nämligen uppenbart för alla att ingen (inte ens jag) kan dela din översvallande fascination för innehållslös retorik efter den här självöverträffande slutklämmen:
"Det finns goda möjligheter för en valrörelse på arbetarrörelsegrund, som räddar oss från en på alla sätt katastrofal högerregering."
magnifikt, o store talare.
Maud Olofsson tycks vara merkantilist. Det är illavarslande, men centen kan ju drömma om att få tillsätta en finansminister. Kommunisterna är inte heller särskilt uppdaterade. De har ännu inte släppt teorier som blev falsifierade på 1870-talet.
De tror för böveln att värdet på en produkt bestäms av hur mycket samhälleligt nödvändigt arbete som finns "inneslutet" i densamma. Måste då fråga Ali, eftersom han trots allt är nationalekonom även om jag har svårt att tro det, anser du att Marx arbetsvärdelära är riktig?
Skicka en kommentar