söndag, februari 19, 2006

Allt jag tänker på när jag ser Niemeyer

Röda raketer skriver en notis om den fascinerande brasilianske kommunisten och mästerarkitekten Oscar Niemeyer. Niemeyer, som nyligen fyllde 98, är kanske mest känd för att ha ritat flera spektakulära byggnader i huvudstaden Brasilia, och, tillsammans med bland andra Le Corbusier, FN:s högkvarter. Två av hans mästerverk har jag både sett på nära håll och varit inuti; den i Röda Raketers bloggpost nämnda, franska kommunistpartiets (PCF) huvudkontor vid Colonel Fabien, och L’Humanités byggnad i Saint-Denis, som på sätt och vis blir ännu mäktigare när den tornar upp sig i glas och metall i förortslandskapet.

Niemeyers arkitektur står för en förtätad urban modernism med benen i det konkreta, mänskliga, och blicken fixerad vid framtiden. Jag minns hur tagen jag blev första gången jag såg PCF:s byggnad på håll – då visste jag inte vem som ritat den – och nu, när jag ser på fotografierna, återvänder en svårförklarlig känsla av hopp och framtidstro – människans möjligheter.

Jag tänker på Göran Sonnevi;
En kommunist skrattar som ett barn

En kommunist
skrattar som ett barn
redan i moderlivet
Jag tänker på Majakovskij; ta till exempel det här utfallet mot den gamle Balmont 1913:
"Vår lyrik ljuder av moderna tider. Vi är sammanflätade med livet. Ni har tagit vingliga, knarrande trappsteg upp till åldriga torn och därifrån blickat ut mot ett emaljerat fjärran. Men i dessa torns översta våningar är det nu symaskinsföretag som installerat sig med sina kontor, och i det emaljerade fjärran är ’stjärnorna’ som rör sig, automobiler".
Jag tänker på Rudolf Nilsen, också han kommunist till sin död, som skriver om glädjen i att se elektriskt ljus och uppleva mänsklig närvaro, i dikten Storby-natt från debuten 1925:
Og varm av lykke går jeg og kjenner
i dette dyp har jeg mitt hjem, min rot.
For her er allting skapt av menneskehender -
fra lyset ned til stenen ved min fot.
Det är möjligt att man kan rita sådana hus om man inte är kommunist – eller kalla det vad fan du vill; en kämpande människa. Men det underlättar att vara det.


[Uppdatering: Röda Raketer har fler foton]

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag läser din blogg trots att jag är liberal. Dels är det alltid nyttigare att sätta sig in i hur andra än meningsfränderna tänker, dels fastande jag för din devis "jag hatar likgiltiga människor". För jag känner likadant.
Du skriver om sånt som intresserar mig, som nu den här senaste texten. Jag blev faktiskt rörd av den.
Du skriver bl.a. "...känsla av hopp och framtidstro – människans möjligheter." Det är faktiskt det som är mitt credo. Jag tror på människan och det är därför jag tror på individualism. Man kan aldrig motivera förtryck av indvider med att det gynnar kollektivet, eftersom det bara är individer som känner. Ändamålet helgar aldrig medlen. Det var det som gjorde att jag valde liberalismen.
Jag tycker att det är trist att stämningen är så hätsk och skällsorden så många mellan liberaler och socialister, för det handlar ofta om idealister på båda sidor.
Majsan

Anonym sa...

bra sagt sen må dina nödiga liberalmuppar säga vad de vill..

Jag kan lägga till ett monument till, Jurij Gagarin i stjärnstaden utanför Moskva!!!

Anonym sa...

Att Ns byggnader är vackra är visserligen sant, men om man har varit i Brasilia, en stad som N designade helt själv så inser man att den är ett bisarrt monster. Det är i princip omöjligt att ta sig någonstans utan en bil, det är en stad som gjorts utan möjligheter att förändras och växa, och planerats av en konstnär utan verklighetsförankring, på uppdrag av lika galna politiker.

Anonym sa...

Aaah...

Orden klädda i välmening. Alltid en fröjd.