Medan 62 procent av de unga LO-männen gick och röstade gjorde hela 96 procent av de jämnåriga Saco-männen samma sak. Jämfört med de unga kvinnorna inom LO har männen 10 procentenheters lägre valdeltagande.-Förändringen i valdeltagande har skett bland ungdomar och arbetarklassen. De ramlar ur systemet. Går du tillbaka ett trettiotal år så var det inte alls så stora skillnader mellan arbetarklass och medelklass, och mellan äldre och yngre, säger valforskaren Sören Holmberg.Det är alltså just de grupper som förlorar mest på borgerlig politik, och som förstås också tenderar att rösta vänsterut, som stannar hemma. Fenomenet är inte nytt. Det förvärras i samhällen med djupa klyftor, där progressiva krafter inte lyckas mobilisera tillräckligt väl och skapa entusiasm för en radikal förändringspolitik. Ökad ”trängsel i mitten” – eller vad som åtminstone framstår som det – är en viktig förklaring för många när de låter bli att rösta. Och en utebliven röst är då en röst på moderaterna.
Också detta är anmärkningsvärt:
Dessutom ser Sören Holmberg en mer långsiktig förklaring till att färre går och röstar.Jag köper inte Holmbergs bild rakt av, men något ligger det i det, i en välkänd bemärkelse; det har alltid legat i högerns intresse att lyfta bort saker från demokratins domäner, för på ”marknaden” gäller en krona en röst, inte en skalle en röst och där kan fåtalsväldet fortsätta att dominera. För vänstern gäller det därmed att konsekvent kunna ta strider både på de demokratiska arenorna, och om dem.
-Politiken betyder inte så mycket för människors vardag och liv som den gjorde tidigare. Mycket har tagits över av marknadslösningar, då blir det inte så viktigt längre med politik och demokratiska beslut. Det är minst lika viktigt att välja rätt bostadslån och teleoperatör.
---
På annan plats i tidningen skriver Ann Charlott Altstadt, som jag tycker är en av Sveriges skarpaste och roligaste politiska krönikörer och satiriker, en lysande kolumn med rubriken ”Alliansen blir kvartetten som sprängdes”. Den innehåller bland annat en reflexion kring begreppet ”alliansen”, kontra den av ”alliansen” lanserade benämningen ”vänsterkartellen”:
”Vi kan väl lika gärna konsekvent börja benämna borgarna Axelmakterna eller varför inte rätt och slätt De fyras gäng. För att leda väljarnas tankebanor i vissa riktningar föreslår jag också Björnligan, Warszawapakten, Apokalypsens fyra ryttare, Löjliga familjen eller Vargen och de tre små grisarna. Valet kommer nämligen också att utvisa vilka av de tre borgerliga partiledarna som har ett så stabilt politiskt bygge att vargen Reinfeldt inte ska lyckas blåsa omkull det”.
3 kommentarer:
Jag håller med om det du skriver, men det handlar inte bara om att få iväg folk till valstugorna. I dagens samhälle har ramarna för vad som är politiskt tyvärr förskjutits till oigenkännlighet. Herbert Tingsten skrev en gång att att alla partier förutom kommunisterna främjar det gemensamma bästa. Enligt detta synsätt, som tyvärr är regerande, är politiken en ren förvaltningsfråga (de egocentrerade kommunisterna hävdade enbart arbetarklassens rätt). Om vänstern skall kunna vända den utveckling som du beskriver måste de lyfta fram konflikterna i politiken istället för att acceptera den kontext där politikens område enbart är intelligent eller ointelligent statsförvaltning. En vänsterröst skall man lägga för att man tjänar på det, inte för att man sympatiserar med denna specfika typ av förvaltning.
Jag håller med om det du skriver, men det handlar inte bara om att få iväg folk till valstugorna. I dagens samhälle har ramarna för vad som är politiskt tyvärr förskjutits till oigenkännlighet. Herbert Tingsten skrev en gång att att alla partier förutom kommunisterna främjar det gemensamma bästa. Enligt detta synsätt, som tyvärr är regerande, är politiken en ren förvaltningsfråga (de egocentrerade kommunisterna hävdade enbart arbetarklassens rätt). Om vänstern skall kunna vända den utveckling som du beskriver måste de lyfta fram konflikterna i politiken istället för att acceptera den kontext där politikens område enbart är intelligent eller ointelligent statsförvaltning. En vänsterröst skall man lägga för att man tjänar på det, inte för att man sympatiserar med denna specfika typ av förvaltning.
Så länge man är övertygad om att facket och arbetarrörelsen är en bra företrädare för såväl arbetare som arbetssökande måste dylik statistik bli väldigt förvirrande.
Om man däremot ser LO som ett ganska snött egenintresse som med en oproportionerlig stor mängd makt förvarar intressena för de redan fast anstälda - på alla andras bekostnad - är det lättare att förstå röstskolket.
Då känns det inte så angeläget att anförtro sin röst varken åt dem som utmålas som Skandiachefernas och storkapitalets beskyddare: Aliansen; eller dem som man, trots retoriken, alltmer börjat inse främst bevakar sin egen makt och de egna intressena: Arbetarrörelsen.
Skicka en kommentar