Analysmannen, Anitra och skynket över ekonomin

”Analysmannen” går vidare på sin propagandistiska Bubka-svit: ohotad i täten, lite lägre varje gång.

Nu leder han trupperna i veckans obligatoriska skandaldrev, denna gång om Anitra Steens pensionsavtal. I morse kunde man notera att Dagens Nyheter till och med kör ett Analysmannen-citat uppförstorat på löpsedeln. Nyheten är alltså att han talat.

Nu tre reflexioner:

1. Drevets upplägg rör den politiska debattens förutsättningar. Svenska medier – och politiker – har varit restriktiva med att dra in makar och familjemedlemmar till offentliga personer i debatten. Nu är det dock det faktum att Anitra Steen är gift med Göran Persson som är nyckelfrågan. Det är inte Systembolags-VD:ns pensionsavtal utan ”statsministerhustruns”. Anitra Steen är en självständig person som kan och ska svara för sina egna handlingar. Hon har varit VD för Systembolaget länge. Det är som bortblåst nu. Nu är hon reducerad till ”statsministerhustru”. Det är ohyggligt pinsamt och rätt osmakligt.

2. I sakfrågan om pensionen: sådana avtal bör inte finnas. Vänsterpartiet har under många år motionerat i riksdagen om bland annat ett lönetak i statliga tjänster – motsvarande det som vid ett givet tillfälle är statsministerns lön. Vänsterpartiet har också krävt en översyn av trygghetspaket och avgångsvederlag. I motionen skrivs bland annat:

Osäkerheten i toppchefers trygghet är starkt överdriven. Det är inte vanligt att chefer behöver två eller fler årslöner för sitt uppehälle. Risken är snarare att överdådiga avgångsvederlag gör att vissa toppchefer görs ekonomiskt oberoende för återstående arbetsliv. De blir så pass förmögna att de inte behöver arbeta mer för sitt levebröd. Detta överbeskyddande skapar oansvarighet bland personer i ledande ställning. Avgångsvederlag skall vara en rimlig omställningsersättning, inte en garanterad hög levnadsstandard livet ut. Detta bör ges regeringen till känna.

Förslagen har gång på gång avvisats. Nu räknar jag med att DN:s ledarsida och moderaternas Sven Otto Littorin bägge går ut och förbinder sig att stödja detta krav i en kommande kampanj som gäller såväl statliga, kommunala som privata chefstjänster.

3. Avslutningsstycket i Henrik Brors analys slår rekord:

För de socialdemokratiska valstrategerna är det dags för krismöte. Först förtalsmejlen mot Fredrik Reinfeldt som tvingat dem att stoppa alla kampanjer mot "varulven" Reinfeldt. Och nu statsministerhustruns dyra pensionsavtal, som gör att varje utspel om direktörslöner påminner väljarna om att det är de som betalar den sörmländska lantgården Torp.

Ett avtal tecknat mellan Systembolagets VD och Systembolagets styrelse, nu ledd av förre centerledaren Olof Johansson sammankopplas alltså med en förlupen socialdemokrats förtalsmejl, som i sin tur förståligt antas ha något med ”varulven” Reinfeldt – alltså politiska karikatyrer – att göra. Analysmannen aviserar därmed egenhändigt krismöte för socialdemokraterna. Men nästa mening förtjänar egen belysning. Nu är vi framme i den av Persson och Steen köpta lantgården. Den ska väljarna påminnas om, ty det är ”de som betalar”.

Förutom sitt dagspolitiskt propagandistiska värde har denna typ av ekonomiska ”analys” samma ideologiska funktion som en gång föreställningar om adelns blåa blod, risken att brinna i helvetets nio cirklar och konungens uppdrag som guds ställföreträdare på jorden. Det nöts ständigt in att det staten betalar i lön kommer från ”väljarna” – och därmed att det som till exempel Skandias eller Volvos direktörer får inte kommer från ”väljarna”.

Det är det ideologiska skynke som läggs över den kapitalistiska ekonomin. Naturligtvis kommer alla verkställande direktörers löner från de arbetandes mödor. Miljardbonusarna som männen i de privata storföretagens styrelser delar ut till varandra kommer från de samhälleliga resurser som andra är med och skapar i gemenskap. I dagens allsmäktiga kyrka är dock denna insikt tabubelagd. Det är den kanske allra viktigaste poängen att återvända till i drevet.

Tills vidare, innan insikten om den kapitalistiska ekonomins mer allomfattande ohållbarhet organiserats till genomgripande förändringar av ägarförhållanden, kan vi nöja oss med att konstatera att det åtminstone finns en möjlighet att offentligt debattera och påverka villkoren för cheferna i statens företags. Vi behöver fler statliga företag och vi behöver ännu mer akut tydliga riktlinjer för dessa företags verksamhet och arbetsvillkor – riktlinjer där själva poängen är att de inte ska vara ”marknadsmässiga”.

Hittills har alla sådana förslag med emfas avvisats av socialdemokraterna, och ännu mer av bomb- och ballongalliansen. Nu får Littorin och Brors gärna bygga barrikader i kampen för fler statliga bolag, så kan vi turas om att hojta om lönerna för dessas chefer.


PS. Envar får själv fundera på om tajmingen på just detta drev har något samband med detta, som vi eventuellt skulle ha kunnat ha en samhällsdebatt om.