Fransmännen måste vara tokiga

I persisk mytologi figurerar demoniska väsen under namnet div. De älskar att ställa till med ödeläggelse och ondska. Karaktäristiskt är att de agerar rakt motsatt till vad de ombeds göra. Begreppet bildar roten i den moderna vardagspersiskans ord för ”galen” – divane – ”som en div”; demonisk, motvalls. Demonernas konsekventa motsträvighet kan dock utnyttjas av den mångförslagne hjälten, för att få dem till självförgörelse – beordrade att göra sig själva gott, åsamkar de istället resolut sig själva skada.

Kanske är det så resonemanget nu går i nybonat nyliberala centerstugor, när man betraktar de sociala konvulsionerna i Frankrike. Här har den nytänkande franska högerregeringen förbarmat sig över populasen och kommit med ett alldeles blixtrande förslag om rättslöshet för de unga – givetvis för dessas eget bästa, som de icke själva begriper. Och vad gör dessa otacksamma galningar? Protesterar! Går i generalstrejk, som vore de ovetande om sin plats i vår Herres med osynlig hand styrda skapelse. De skulle ju visa framtidstro, skrida fram som ivriga bävrar! Men så detta. Vi anar demoniskt inflytande från den ännu inte bortinformerade världskommunistiska hydran, samt AMS.

Djupt nere i de mångförslagna centerhjältarnas natursköna sinnen, gnager dock måhända en orolig tviveldjävul: tänk, bara tänk, om det är tvärtom, att det de organiserande, protesterande, strejkande gör, är att ta Maud Olofsson på orden. Det finns ”ingen viktigare uppgift än att ge barn och unga framtidstro”, sade hon vist. Nu är det den framtidstron de bemäktigar sig. Inte som la Lutte Finale, men som en del i en större strid mot nyliberalt bakåtsträvande, en strid i vilken vi bär ansvaret för ett frontstycke när det nu nalkas val i höst.