Laila Freivalds avgår

Freivalds uttryckte det som att ”det i rådande läge är omöjligt för mig att bedriva ett seriöst arbete”. Det är helt riktigt. Rent allmänmänskligt är det i ärlighetens namn också lätt att förstå att man tänker ”jag skiter i det här”.

Det är bra att Freivalds avgår. Det vore desto bättre om detta leder till att gränsen för statens och dess myndigheters ingripande mot publiceringar på papper och på nätet dras skarpt för framtiden. Vi får hoppas och agera för det, för som jag skrev i förra inlägget, är det knappast så oppositionen ordnat sitt agerande.

Borgerligheten är nu gissningsvis lite butter. Stalltipset är att resten av veckan ägnas åt angrepp på Göran Persson och hans ”ledarstil”. Tröttsamt light i förväg.

Vi torde för övrigt vara ganska många som är glada över beskedet att det inte är Bo Ringholm – inget ont om honom i allmänhet – som blir den permanenta lösningen som blivande utrikesminister.

Det är ett intressant val som väntar. Sveriges utrikespolitik har under Göran Perssons ledning - och han är en statsminister som verkligen själv satt tonen för utrikespolitiken - försämrats systematiskt och dramatiskt. Ibland har Anna Lindh beskrivits som en person som i alla fall i viss mån drog åt ett annat håll i utrikespolitiken. Den som under hennes tid studerade uttalanden i till exempel Palestinafrågan kunde se sådana nyanser i en utveckling som ändå i sin helhet gått åt förstärkt ursäktande av och stöd till den israeliska vålds- och ockupationspolitiken. Det är knappast några nyansskillnader man kunnat skönja med Freivalds. Hon och Göran Persson har tillsammans plattat till utrikes- och säkerhetspolitiken inför USA:s stormaktsagerande och tömt de principer man vid högtidliga tillfällen håller upp, på innehåll.

Nu nämns Carin Jämtins namn som möjlig efterträdare till Freivalds. Enskilda personer har sällan avgörande betydelse för politikens inriktning, men oviktigt är det förstås inte heller. Jämtin har stor sakkunskap och hon har i vissa frågor – till exempel just Palestinafrågan – uttryckt en annorlunda syn än Persson. Det vore välgörande om den nästan helt utraderade progressiva internationella solidaritetstraditionen i socialdemokratin fick en liten boost med Jämtin i regeringen. Men det är Persson som bestämmer.