Jag hade inte tid och möjlighet att blogga från Moskva. Vistelsen satte dock som vanligt igång massa funderingar och väckte minnen. Jag letade fram en gammal krönika, publicerad i Flamman 11 maj 2000. Den kan fortfarande läsas som aktuell. Den öppna exploateringen av kvinnor, de djupt ojämlika könsmaktsrelationerna i dagens Ryssland hör till de första saker man slås av, redan på flygplatsen. Kapitalism och patriarkat i rå förening.----------
En sovjetisk propagandaaffisch. Reproduktion. Originalet måste vara från 1920-talet av språkbruk, komposition och budskap att döma [Affischen är gjord av M. Sjegal. Den är från 1930 eller 1931 – jag har sett bägge uppgifter senare]. Texten lyder: ”Ned med köksslaveriet – fram mot en ny livsstil”. Den ståtliga sovjetkvinnan öppnar porten till en ljus yttervärld åt sin okända syster. Jag hittade affischen i en souvenirshop i Moskva. Den hette så, den lilla affären inne på revolutionsmuseet. Eller före detta revolutionsmuseet, rättare sagt. Numera heter det museet för Rysslands moderna historia. Jag var nästan ensam där vid det första besöket. Gick fascinerad omkring och tittade på de många levande fotografierna.
När det närmade sig stängningsdags kunde jag märka av viss verksamhet i lokalerna. Två unga rödhåriga tjejer gick förbi. Sedan en till. Det verkade konstigt. Förklaringen fick jag i den sal där 1980-talet började. Några installerade starka lampor under stora röda fanor med uppmaningar till proletärer i alla länder att förena sig. Både unga och mindre unga män med antingen stora kameror eller dyra solglasögon gick runt och inspekterade. Det talades amerikanska. I en angränsande tom sal hade en provisorisk sminkloge installerats. Här satt och stod trettio, fyrtio ryska tjejer. De var väl en sjutton år de flesta av dem. Några äldre, några yngre. Alla hade rött hår. Stämningen andades nervositet. De höll på att målas om kinderna. Fick stora röda märken så att de såg ut som små flickor i barnböcker. På vägen ned passerade jag ett jättebord med champagneglas som nu dukats fram. Det var en modetidning som hade ordnat tillställningen, framgick det av några uppförstorade tidningsframsidor. Rödhåriga tjejer som mest liknade påskkärringar sprang nu runt överallt.
Jag slank in på souvenirshopen. De höll på att stänga. Jag fick komma tillbaka en annan dag. Affischen köpte jag dagen därpå. Några amerikanska entusiaster var där då. Köpte originalaffischer för hundratals dollar. De unga kvinnor som arbetade i butiken kunde inte svara på vilket år affischen är ifrån. De var inte så intresserade av att svara på frågor över huvudtaget.
Jag har funderat en hel del på affischen. Att tillvaron för den sovjetiska kvinnan aldrig blev någon solskenshistoria är givet. Mindre högt talas de om de umbäranden som ryska kvinnor drabbas av idag. Att FN-organ satt siffror på förlorade kvinnojobb, ökad misshandel i hemmet och exploderande sexhandel blev aldrig någon långkörare i svensk media. Ställda inför fakta blundar liberalerna. Eller börjar prata strunt. Ännu mindre kan de förstå historien; dess komplexitet, de inneboende motsättningarna. Var placerar Lars Leijonborg sin agitation mot köksslaveriet i sin historieskrivning? Vad tror han att det var för rörelse som bar upp den framtidsbild som skymtar fram i affischen?
Sent på kvällen kommer jag till hotellrummet, dödstrött av turistande till fots. Hinner knappt ta av mig kläderna innan telefonen ringer. En kvinnoröst undrar om jag vill köpa sex. Informationen om min närvaro har förstås förmedlats av våningsportiern. Det var likadant förra året. Fast nu börjar rösten i telefonen på engelska direkt. ”Why not, my darling?”, hinner hon replikera innan jag lägger på. Rösten är sliten. Jag kommer att tänka på affischen igen, strax innan jag somnar. Hur skulle en propagandaaffisch för kvinnofrigörelse se ut idag, i Ryssland? Och viktigare: vem skulle göra den?
6 kommentarer:
Mycket välskrivet Ali, som alltid och mycket intressant text.
Själv kan jag inte annat än reflektera över hur Lars Lejonborg är skyldig till Rysslands "förlorade kvinnojobb, ökad misshandel i hemmet och exploderande sexhandel"?
Anser du att Ryssland, som land, är liberalt, som exempelvis USA, eller är folkets egna val fortfarande hårt politiskt styrda?
Det är så att man vill gråta.
Samtidigt blir jag imponerad av att det över huvud taget finns ett museum för modern historia.
I Ungern är det annorlunda.
Där har all historia från 1939 och framåt flyttats från de gamla lokalerna i slottet till ett "Terrormuseum" nere i stan. Statyerna, föreställande i huvudsak arbetarsymboler, Imre Nagy etc. men självklart en hel del Lenin är fraktade ut långt utanför stan till en statypark. Där kan man köpa t-shirts med "The three terrors" - en parafras på "The tree tenors" med Carreras, Domingo och Pavarotti utbytta till Lenin, Stalin och Mao.
Visst, jag kan förstå att de inte vill ha Lenin på gatorna men att så totalt ignorera sin historia är skrämmande.
Och på tv visar de barnprogram om den snälla EU-kon som är alla barns vän.
Väldigt bra text tycker jag. Välskriven, tankeväckande och viktig...
I senaste Ottar som har temat "backlash europa" finns för övrigt en intressant artikel om Ryssland med rubriken "sexuell kontrarevolution". Tyvärr hittar jag den inte på hemsidan, men man kan ju hitta den på papper.
Snälla Ali, istället för att anklaga liberaler så svepande kan du väl vara konkret. Vilka liberaler är det som blundar för rysk misär? Jag vet ingen liberal som blundar för problemen Ryssland. Finns det någon liberal "Svensk-Rysk förening" som likt kommunistiska Svensk-kubanska föreningen tillrättalägger alla uttryck för fattigdom och totalitarism?
Ändå är det inte utan att man anar en undermening i affischen. Kan det vara så att Sovjetledarna gärna ville ha in kvinnorna i den industriella arbetskraften? Dubbelt så många händer = dubbelt så kul?
Jag säger inte att det i sig är dåligt, men tror någon att kvinnorna slapp dubbelarbetet? Än i dag måste de ju allt som oftast ansvara både för sitt jobb och för hemmet och familjen.
Alice- "Visst, jag kan förstå att de inte vill ha Lenin på gatorna men att så totalt ignorera sin historia är skrämmande.
Och på tv visar de barnprogram om den snälla EU-kon som är alla barns vän."
Ja, jag forstar verkligen inte varfor de inte skulle kunna ha kvar lite statyer. Det ar som de dar italienarna som tog bort Mussolini-statyer och liknande, eller alla sanhallsomstortare som inte tycker om att gamla kungar ses som nationalsymboler!
Herregud.
Skicka en kommentar