Venezuelas Chavez liksom Brasiliens Lula fick varma applåder och många trängdes för att få prata med dem. Bolivias president Evo Morales fick stående ovationer. Lula hälsade honom välkommen med en stor kram. Annat var det när USA:s Condoleezza Rice gjorde sitt intåg, inga applåder inga kramar, hon satte sig på 4:e raden och gick ut bakvägen efteråt. Det säger lite om hur styrkeförhållandena har förändrats i LatinamerikaÄven om situationen är komplex, och skillnaderna mellan de olika progressiva presidenter som folken röstat fram i trots mot en kompradorbourgeoisin som förkvävt demokratins innehåll och livspuls, är det viktigt att kunna notera och glädjas åt just förändrade styrkeförhållanden i Latinamerika. Och som vanligt när människor sätts i rörelse för sina rättigheter: håll utkik efter USA:s materiella stöd till gamla eliter och/eller dessas fascistoida förtrupper av olika slag, håll utkik efter ekonomiska strypgrepp, vapenskrammel och militära interventioner. Men håll också utkik efter samverkan och solidaritet mellan länder i det som idag är periferin. Att progressiva regeringar i Latinamerika söker sig närmare varandra är viktigt. Blickar man ut över andra kontinenter kommer nya perspektiv att öppnas. (En tidigare, relaterad notering). Det kommer att vara avgörande för de olika progressiva strävandenas möjlighet att överleva, men påverkar också vårt utrymme i Väst att hävda våra tidigare vunna, nu raserade och hotade rättigheter, och kräva nya.
Den vänster som inte förmår vara konsekvent anti-imperialistisk blir därmed allt mindre relevant som förändrande kraft. Farliga men spännande tider.
PS: Vänsterpartiets riksdagsledamot Rossana Dinamarca bloggar från Chile.
1 kommentar:
Hur kan det vara progressivt att söka sig bakåt mot tidigare misslyckade och förkastade lösningar?
Gonatt på dig.
Skicka en kommentar