Timbro i Norge – inspirera och inspireras

Detta noteras tack vare Bengt O Karlsson, När jag ändå har ordet. Det är skrämmande, och mycket viktigt.

Johnny Munkhammar, ”idéproducent” hos ”näringslivets” ”tankesmedja”, Timbro, berättar stolt om ”framsteg i Norge”. Han har varit inbjuden talare hos Fremskrittspartiet. Där har han berättat om ”fri ekonomi, hur globaliseringen sprider denna frihet över världen och de radikala reformer för en mindre stat som kan förbättra västra Europa”. Munkhammar kände sig obehindrad att tala ur sitt inre, ”rakt och radikalt […] inget taktiserande”.

Det gick bra, tydligen. Det var ”mycket stor entusiasm i mottagandet”, och Munkhammar fick ”de högsta betygen”.

Detta, skriver Munkhammar, ”säger en del om deltagarnas uppfattningar”.

Det ligger mycket i det sistnämnda.

Fremskrittspartiet är ett semifascistiskt, främlingsfientligt parti. Som sådant mycket framgångsrikt. Precis som Le Pens Front National i Frankrike i sin glans dagar, är partiets ställningstaganden i enskilda frågor strikt instrumentella och anpassningsbara, men inriktningen, den sociala funktionen, alldeles bestämd.

Fremskrittspartiet vill sänka eller avskaffa biståndet, stoppa invandring, ha en mycket sträng tillämpning av asylrätten, utvisa utlänningar som begår brott, kräver ”trohetslöfte” vid medborgarskap, vill avskaffa stöd till hemspråkundervisning. Partiet är också klassiskt reaktionärt, med högerpopulistiskt språkbruk, i en mängd andra frågor. Det är ett pro-USA och pro-israeliskt parti. Man vill på olika sätt få tillbaka barn från daghem, inte ha några homoadoptioner, privatisera det mesta av kultursektorn och medialivet. Man har även som viktigt krav att teatrarna ska spela sådant som folk gillar att se.

Men som sagt, det viktigaste är inte programmatiska ställningstaganden. Det är partiets funktion som bärare av borgerlighetens reaktionära projekt, som aktiveras när kapitalets ekonomiska maktställning hotas, när samhällsutvecklingen rör sig i svårbehärskade riktningar. De yttre formerna och metoderna kan variera högst väsentligt. Men fascismen är funktionellt sett intimt kopplad till det borgerliga samhällets överlevnadsmekanismer. Rasism och fascism ska inte blandas ihop med automatik. Men djupgående rasistiska tankemönster som finns i västerländska samhällen kommer att kunna komma till pass i en allmän reaktionär utveckling, på för tillfället lämpliga sätt.

Fremskrittspartiet passar väl in i ett sådant mönster. Partiet bildades, anpassat till det nordiska politiska klimatet, med borgerliga skattekverulanter som kärna, och har sedan dess agerat för att nå folklig bredd. De främlingsfientliga dragen har aldrig tvättats bort, men tonats upp och ned beroende på politiskt läge.

Vad vi nu ser är en process som pågår i hela Europa. Vi ser att den ”rumsrena” borgerligheten radikaliseras och blickar åt ett bestämt håll. De som kallar sig liberaler fascistiseras i rasande fart.

Kärnan är alltid egendomsförhållanden och makten över dem. Idag värnas den under stridsrop om ”frihandel”, ”avreglering” och ”globalisering”.

Munkhammar – av svenska storföretagare avlönad profet – skriver att Fremskrittspartiet ”omfamnar allt mer klassiska liberala värderingar”.

Han ställer därmed vår tids viktigaste trend – de ”klassiskt liberalas” brunvandring – i blixtbelysning.


PS. Läs gärna det jag skrev för en månad sedan om Norge.