onsdag, mars 08, 2006

Norge, nästa fas

Jag har skrivit ganska mycket om Norge på bloggen tidigare:
- Norska synpunkter med vidare bäring. Om de då pågående regeringsförhandlingarna, oktober -05.
- Go West. Om den första budgeten, november -05.
- Privatskolemoratorium. Om infört moratorium på nya privatskolor, december -05
- Norge, Norge. Om bland annat en regionalt genomdriven bojkottkampanj mot Israel, december -05
- 100 dagar med vänsterregering i Norge. Sammanfattningsdokument, januari -06
- SV och Israelbojkotten. Om SV:s bojkottkampanj mot Israel och de rabalder det väckte med anledning av att SV ingår i regering, januari -06.
Nu kommer – precis som väntat – prövningens tid för den norska vänstern.

Samtal med norska kamrater har naturligt nog gått ut på att analysera likheter och skillnader mellan situation i våra länder. Under många år kunde vi konstatera en väldig skillnad i hetsfaktor. De ihållande och bisarra angreppen mot vänstern i Sverige, med begreppsskytte och drevjournalistik hade inte riktigt samma motsvarighet i Norge. Anledningarna är flera. SV/SU står politiskt vänsterpartiet och Ung Vänster mycket nära, men har en delvis annan historia och en annan position på den politiska kartan. Att det finns en norsk vänsterdagstidning har mycket stor betydelse. Men det har också på en del sätt varit mindre nödvändigt för borgerligheten att angripa. Nu är situationen en annan. I takt med att vänsterungdomarna stärkts organisatoriskt och SV fått större inflytande har också angreppen hårdnat. Det här inlägget på bloggen Baklien, som tillhör en SU-veteran, visar på några exempel på en drevjournalistisk mot vänstern, som i Sverige länge varit norm.

Apropå den historiska regionala Israelbojkott som genomdrevs med bred majoritet i Sør-Trøndelag rapporteras nu att socialdemokraterna fått kalla fötter efter central utskällning och juridiska krumbukter från norska UD, och beslutet rivits upp.

Efter den debatt som uppstod i Norge angående SV:s centrala bojkottkampanj mot bakgrund av Israels rasistiska ockupationspolitik, skrev Kalle Larsson ett utmärkt och viktigt inlägg om utmaningarna för vänstern:
Sådana partier kommer det borgerliga samhällets företrädare bekämpa på alla möjliga sätt. Det vanligaste är lögn, svartmålning, utestängning. Men nog så rafinerat är den inbjudan till värmen som samidigt innebär att du får stanna bara om du håller med om det som sägs. Inte bråkar så mycket, anpassar dig. Vad är då slutsatsen av det här? Att aldrig igå i en regering? Inte alls. Det måste vara varje partis uppgift att i första hand bilda regering och om man inte uppnår den majoriteten påverka på mest slagkraftiga sätt, exempelvis genom att ingå i en regering. Men, och det är viktigt, aldrig till priset av att låta sig disciplineras till att överge sin politik. Även om det är svårt att värdera partiers agerande i andra länder, tycks SV ha bestått ett av de första proven någorlunda. Det kommer fler.
Jag håller med. Den norska vänstern har flyttat fram positionerna i den ekonomiska politiken, i skolpolitiken, i diskussionen om välfärden och i utrikespolitiken – där norska trupper nu dragits tillbaka från både Irak och Afghanistan, och där bojkottkampanjen, bakslagen till trots, fått ett opinionsmässigt genombrott som den inte kunnat få utan SV:s agerande. Samtidigt växer ansvaret för att inte tappa styrfart och på en och samma gång kunna behålla både regeringens funktionalitet och en egen politisk linje. För det krävs organiserat fotarbete och politisk fantasi.

Idag rapporteras det om att det främlingsfientliga Fremskrittspartiet är största parti i opinionsundersökningarna. Det är alarmerande. Att en radikal regering tar en del stryk i början av sin regeringstid är väntat. Att rasisterna skulle vinna på karikatyrhistorien i Danmark likaså. Men det är likväl allvarligt att det helt dominerande borgerliga partiet nu är ett högerpopulistiskt parti – ett som fyller fascistiska partiers funktion i den norska kontexten. Ansvaret vilar tungt på progressiva krafter – inte minst SV – att ta hotet på allvar och driva på för en konsekvent vänsterlinje.

SvD avslutar för övrigt sin artikel:
Att Siv Jensen [sannolik kommande ordförande i Fremskrittspartiet] en gång blir statsminister är inte mer osannolikt än att sosialistisk venstrepartis ledare Kristin Halvorsen nu sitter som finansminister.
Det är helt sant. Den ”rumsrena” borgerligheten har – både på trettiotalet och på senare tid – bjudit halv- och helfascistiska partier av olika typ in i stugvärmen för att senare se sig förbigånga eller intimt lierade med dem. Också norrmännen kommer att leva i en tid av hårdnande politiska motsättningar. Det är både skrämmande och fullt av möjligheter. Och mycket viktigt för oss i Sverige att noga följa.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vad vill Vänstern egentligen?

Eftersom vänsterns protester så ensidigt riktas mot demokratin USA kommer massmördarna (diktaturerna) undan. Det är vänsteropinionens största brott i vår tid.

Anonym sa...

Ja, på sätt och vis har du rätt. I och med att det i princip bara är vänstern som protesterar mot förtrycket i världen måste vi prioritera. Om det var några andra som också protesterade skulle ju inte fenomenet som du beskriver uppstå.

Fokusen på USA är dock inte konstig i och med att det är den absolut ledande imperialistiska stormakten.

Upprätta en lista av länder i världen som anklagas för att systematistk tortera människor och ställ den bredvid listan med länder som får militärt stöd av USA. Ett intressant mönster torde uppstå.