Helt rätt håll. Alldeles för lite. Komplett vansinnig rapportering.

Som markör för vad som är skillnaden mellan å ena sidan en progressiv reformpolitik med den svenska modellen som bas, och å andra sidan en tillbakablickande, socialt destruktiv högerpolitik med folkförakt som bas, är det socialdemokratiska valmanifestet bra. Till och med mycket bra.

Att höja taken i a-kassan innebär att försäkringen stärks och fler faktiskt får 80% av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet. Att sänka maxtaxan är ett bra sätt att närma sig avgiftsfrihet i barnomsorgen – och Göran Persson påpekade mycket riktigt att det är en principiell fråga. En tandvårdsreform är helt nödvändig för att sjukvårdens allmänna tillgänglighet ska börja återupprättas. Explicita satsningar på forskning och energiomställning pekar ut en framtidsväg.

Därför har jag lätt för att förstå att en klok socialdemokrat som Peter Gustavsson ger manifestet VG. Gustavssons skäl till att inte ge manifestet MVG pekar samtidigt på ett mycket centralt problem, som han förminskar något: att begreppet ”full sysselsättning” används av slentrian. Vi lever fortfarande i den kalla skugga som det tidiga 90-talets nyliberala vansinne kastar över Sverige. Institutionellt innebär det att den ”självständiga” riksbanken, liksom system som utgiftstak och balansmål konkret motverkar effekterna av varje aktiv jobbpolitik. Det som en gång infördes som en del av EG-anpassningen bevakas och befästs nu av EU. Nuder och hans gäng rättar både den förda politiken och sin egen världsbild efter det.

Hanna Löfqvist skriver mycket förtjänstfull om denna självpåtagna tvångströja av EU-snitt, i två inlägg: här och här.

Den låsningen gör att högerpartierna kan lägga radikala förslag som effektivt raserar välfärden och försvagar facken, medan socialdemokraternas budskap är att det ska vara som nu, men lite bättre. Och det blir svårt att skapa entusiasm och drag kring det i en het valrörelse. Att det är åt rätt håll räcker inte. Det blir ett suddigt duttande.

I dagens ekonomiska situation – med en urstark tillväxt och stora offentliga överskott – blir det närmast absurt att lägga ett valmanifest som kostar 25 miljarder under en mandatperiod. Det är bara snäppet mer än marginaljusteringar. Bara aktieutdelningarna från börsbolagen uppgick till runt 170 miljarder förra året och säkerligen mer i år. Borgarna föreslog i Bankeryd skattesänkningar på 80 miljarder. Det måste till betydligt större och bredare nyanställningar i offentlig sektor, än det i och för sig hedervärda förslaget att skaffa fram fler fritidspedagoger.

Det socialdemokratiska manifestets stora svagheter kan sammanfattas i tre punkter: Ingen uppgörelse med den normpolitik som omöjliggör full sysselsättning; Pinsamt små satsningar på offentlig sektor, med nyanställningar som huvudfokus; Ett fullbordat svek mot vadhelst feministiska ambitioner som kan ha funnits, med ett duckande i frågan om föräldraförsäkringen som viktigaste indikator (löftet om att driva igenom förslag om rätt till heltid är dock positivt och viktigt).

Det känns ännu lite bättre att vara vänsterpartist idag.

Detta om själva manifestet. Men vad som står där spelar trots allt en kraftigt underordnad roll för det som vi har fått oss itutat medialt.

Jag överdriver inte när jag skriver detta: Inte sedan den närmaste tiden efter den elfte september 2001 har jag upplevt en så galen mediedag. Skillnaden är väl att det då var okända personer som rammat två höghus i New York, medan det nu är frågan om en regering som presenterat förslag för att förbättra välfärden.

Det märks att de ordinarie redaktionerna och kommentatorerna är på plats igen, att de är taggade och att de har bestämt sig. Samtliga inslag i TV, radio och de större tidningarna är sådana att de kunde ha producerats i något kansli hos högeralliansen – fast bättre gjorda. TV4:s ekonominyheter har gjort ett inslag om ”en undersökning som visar” att socialdemokraterna ”saknar konkreta förslag” för att ”underlätta för företagande”. Undersökningen är gjord av intresseorganisationen Företagarna, som helt enkelt frågat riksdagskandidater om de vill försämra de fackliga rättigheterna. De som inte ville det ”saknar konkreta förslag” och TV4 kör ut detta som reportage, där Företagarnas VD får rada upp gamla högerfloskler och som avslutas med att en förvirrad sosse får hålla med om slutsatserna.

”Ja, det verkar som att de ställer arbete mot bidrag, de två blocken”, sammanfattar Rapports nyhetsankare. En helt galen och genomgående falsk beskrivning av de politiska skiljelinjerna, som dock helt sammanfaller med Fredrik Reinfeldts substanslösa men effektiva catch frase. ”Så du vill hellre ha jobb än högre a-kassa?”, frågar Rapports reporter en arbetslös kvinna på arbetsförmedlingen. Va? Vad är det för fråga? Vem vill inte det? Men ställ för all del frågan: ”tror du att det blir fler jobb till dig om du blir ännu fattigare medan villaägare får mer pengar att lägga på att köpa båt?”.

Att de borgerliga inte har en politik mot arbetslösheten, utan mot de arbetslösa, är inte något som ens kan skymtas i den färdigregisserade mediala dramaturgin. Även om gårdagens utveckling onekligen var extrem, borde socialdemokraterna för länge sedan ha insett att manifestet presenterades för och via högeralliansens viktigaste valarbetare. Tanken att dess ”balanserade” innehåll skulle mottas med respekt var feltänkt såväl i sak politiskt, som med hänsyn till medieläget. Nu återstår att i uppförsbacke göra det som valet ändå avgörs på – prata politik direkt med människor, genom partimedlemmar, på torgmöten och arbetsplatser. Omöjligt är det inte. Det stora antalet osäkra väljare visar det.