söndag, augusti 27, 2006

Kuba och Afrika

När jag i min Expressen-artikel om Castro för ett tag sedan beskrev dubbelheten i den kubanska erfarenheten och diskuterade det faktum att Castro hyser en väldig popularitet i tredje världen, fick jag inte plats att nämna de kubanska insatserna i Afrika, framför allt i Angola.

Radions Bengt Therner påminde i fredags om en del av dem. Den internationella solidariteten var på många olika sätt avgörande för att Apartheid skulle bringas på fall. Självklart spelade det kalla krigets på 80-talet allt märkligare turer in på konflikterna i Afrika. Och visst kan man säga att Apartheidsystemet ändå hade satts i implosionsspinn. Men det är svårt att komma ifrån den djupa betydelsen av slaget vid Cuito Cuanavale. Therner talar om Kubas deltagande i den angolanska befrielsekampen, som
kulminerade 1988 då 55 000 soldater, uppbackade av sovjetiska stridsvagnar och Mig-flygplan, utkämpade slaget mot Sydafrika och den USA-stödda Unita-gerillan om Cuito Cuanavale (av Castro döpt till ”Afrikas Stalingrad”) då Sydafrikas tro på sin egen oövervinnelighet för första gången knäcktes. Afrikanska ledare, bland dem Nelson Mandela, hävdar att Kubas militära muskler, direkt kontrollerade och styrda av Castro, räddade ett självständigt Angola, säkrade självständigheten åt Namibia och påskyndade slutet på apartheid i Sydafrika.
Det påminner om USA:s roll i stödet till Sydafrikas Apartheidregim – liksom idag till den israeliska. Det understryker också en av huvudpoängerna med det jag försökte peka på i Expressen-artikeln: Att Kubas betydelse idag i första hand måste förstås i ett antiimperialistiskt sammanhang.

10 kommentarer:

Fredriksson sa...

Både Kuba och Angola klassas som "icke fria" länder. Kuba får lägsta betyg i political rights och civil liberties, 7:or i båda.

Angola är lite bättre, betyg 5 och 6. Situationen i Angola idag är en konsekvens av ett 30-årigt inbördeskrig där Sovjet o Kuba stödde det röda laget (MPLA - Movimento Popular de Libertação de Angola) . Angola är Afrikas andra oljeproducent men en genomkorrupt regim (MPLA har 220 platser i parlamentet, motståndarna 70) ser till att stoppa oljepengarna i egen ficka.

Så visst lever arvet från Castro i Angola.

Tora sa...

Herrejises, vilken historiesyn Fredriksson. MPLA kom förvisso att bli ett "rött lag" med tiden, bla eftersom USA och dess allierade envisades med att stödja Sydafrika under kalla kriget-eran. Men MPLA var angolas befrielserörelse, allierad med ANC, ZANU, SWAPO och de övriga befrielserörelserna i regionen. De "motståndare" du talar om var terrorgrupper som stod direkt under apartheidregimen och som sponsrades genom regimens sk destabiliseringskrig. Tar du ställning för UNITA eller tolkar jag dig fel?
:-O


Nåväl, det jag tänkte säga var att det väl inte bara är Mandela mfl som kopplar Namibias självständighet till att Sydafrika tvingades kapitulera vid Cuito Cuanavale. Det ingick ju i den uppgörelse regimen tvingades gå med på.

Anonym sa...

"Så visst lever arvet från Castro i Angola"

Vem klassar "frihet" och vem definierar den? USA och övriga västmakters marknadsdiktaturer? Aha.....


Den Angolanska frihetskampen mot det amerikanskstödda fasciststyret var en frihetskamp i ordets rätta bemärkelse.
Liksom Libanesernas kamp mot den fanatiska apartheidenklaven Israel.

Att förvänta sig att landet skulle uppnå det relativa välstånd som råder i ex. Kuba efter 27 års krig mot fascismen är lite väl naivt, speciellt som Chevron/Texaco och IMF/Världsbanken trycker på för att sprida nyliberalismens medeltidsmörker och kolonialvälde.

Ex. Sydafrika är skrämmande. frigörelsen från apartheidfascismen gick direkt över i ofrivillig bakbundenhet under de nygamla herrarna i världsbanken och "friheten" att rösta på ett antal identiska alternativ och samma nyliberalism.


Den sortens "frihet" gagnar bara bankirväldets superrika oligarker och västmakternas nykolonialism.

Fredriksson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Fredriksson sa...

Tora

Angola styrs av det röda laget och är ett av världens mest korrupta regimer, dom ligger på plats 133 på "hederlighetsskalan". Listan upptar 146 länder.

Jag tar inte ställning för UNITA, jag bara konstaterade att Castros arv lever i Angola. Arma människor.

Anon 1:30 PM:

Jo, frihet och välstånd frodas på Kuba, det vet vi ju. Desto svårare är att förstå varför flyktingströmmarna inte går FRÅN Florida TILL Havanna utan tvärtom?!

Anonym sa...

Friheten att klättra över lik med sylvassa armbågar för egen vinnings skull är inte särdeles stor på Kuba, därvidlag håller jag med dig.

Den procentuella andelen nyrika samhällsparasiter är därför försvinnande låg. Har man den läggningen BÖR man nog ta "flyktingströmmen" till likasinnade i Florida.

Vill man däremot uppleva glädjen och friheten i att samarbeta med sina medmänniskor för det stora flertalets och därmed ens egens skull så kan man med fördel stanna här och kämpa tillsammans mot imperialismen och marknadsdiktaturen i norr..

Erik S sa...

Den som kan sin historia vet att MPLA i Angola var den befrielserörelse med det starkaste folkliga stödet och den högsta legitimiteten i Västvärlden. MPLA stöddes av de flesta västerländska demokratier, som även stödde SWAPO i Namibia och ANC i Sydafrika. Sverige gav bistånd till MPLA, både under de borgerliga och de socialdemokratiska regeringarna. Med all rätt: MPLA var visserligen inte perfekta, och idag är Angola ett korrumperat land, inklusive dess ledning. Men MPLA var den mest legitima och folkliga kraften bland de antikoloniala rörelserna i Angola, det råder det ingen tvekan om.

De andra, konkurrerande rörelserna var antingen direkt rasistiska och hatade vita (FNLA) eller rena terrororganisationer styrda av en envåldshärskare som Jonas Savimbi (UNITA). UNITA stöddes som en bricka i det kalla kriget av bl. a. Sydafrika, USA och Kina (som alltid försökte bekämpa sovjetiskt inflytande närhelst det gick). Alla vettiga människor i Sverige, från höger till vänster, stödde MPLA i Angola, eftersom det var den kraft som hade störst legitimitet.

Fria val under FN:s överinseende utlystes senare i Angola, men när UNITA och Savimbi förlorade dessa tog de till vapen mot MPLA som blev valets segrare. MPLA har alltså uppträtt betydligt mer demokratiskt och ansvarsfullt än UNITA, som uppenbarligen inte kunde acceptera utfallet av normala demokratiska val.

Gustav Lundblad sa...

Man frågar sig hur det kommer att låta från vänstern när den kubanska regimen fallit och folket får åtnjuta den frihet man förnekas - inte bara av regimen utan också av den svenska vänstern. Man är helt enkelt inte värda demokratin så länge Castro är en nagel i ögat på USA. På annat sätt kan inte vänsterns selektiva syn på diktaturer under de senaste 60 åren förstås.

Anna Ardin sa...

Kuba måste förstås i ett antiimperialistiskt perspektiv, och folket måste få tala utan att ljuga och arbeta utan att stjäla. Därför stödjer jag Corriente Socialista Democratica. Självständighet och dialog för demokratiska reformer. Det finns en smal väg mellan Bush och Castro. Vänstern kommer hitta den såsmåningom. Castro är redan ute ur leken, även om jag inte skulle vilja gå så långt som vissa och säga att både han och brorsan mördats av den Kubanska militären.

Anonym sa...

"Kuba måste förstås i ett antiimperialistiskt perspektiv..."

Visst, och då gäller inte vanliga demokratiska principer?

Är otroligt trött på vänsterns relativister. Förstår ni inte att det är sånt tänk som i förlängningen leder till folkmord.