Apropå smuts

Tidigare idag hade jag tänkt skriva ett inlägg om att fp-skandalen visserligen är betydligt allvarligare än mycket annat som har hänt i den här valrörelsen, men att det började bli dags att tagga ned. (Till exempel håller jag typ för första gången i historien med Johan Ingerö om något, i det här fallet att Expressen sänker sig ovanligt lågt genom att spinna vidare på anonyma nätkommentarer). Men visst är detta allvarligare än att några ungdomsförbundare fnissat sig runt på SAP-net. Att folkpartiets skolpolitiske talesman har tillgång till regeringspartiets skolpolitiska utspel i förväg är inte direkt vardagsstoff.

Många resonerar nu kring hur detta ska påverka valresultatet. Det är förstås mycket svårt att veta. Folkpartiet tappar förhoppningsvis väljare. Men det ska ställas mot att socialdemokraternas valrörelse har åsamkats allvarlig skada, som är svår att reparera på några veckor. Och ännu viktigare: som många påpekat kan hela skiten leda till generell politisk trötthet och sjunkande valdeltagande. Vi vet vad det i så fall för effekt: högersidan gynnas.

Med det i åtanke blir det ganska slemmigt att se hur (borgerliga) mediekommentatorer just spekulerar i och aktivt bidrar till att kleta ned hela partisystemet. Fnysande diskussioner om ”kulturen” i partier och ungdomsförbund avlöser varandra, med ständigt denna irriterande, genuint förborgerligade utgångspunkt, att betrakta ”partierna” eller ”politikerna” som en enhet – som vore det frågan om deltagare i ett sällskapsspel. Expressens ledare idag är stilbildande i genren. Att den går ut på att göra socialdemokratin och arbetarrörelsen ansvarig för allt ont i världen – inklusive folkpartiets ohämmade längtan efter regeringsmakten – är ganska uppenbart.

Visst finns det en smutstendens i den här valrörelsen. Allt sedan de borgerliga partierna började trappa upp sitt samarbete, har de agerat för att skandaler och misstänkliggörande ska vara huvudfrågor i debatten. Till den utvecklingen har medierna bidragit oerhört mycket. Som vanligt lyser en kritikisk reflexion över detta med sin stora frånvaro – i just medierna.

För oss andra gäller det att inte tappa koncepten. På vår kant är det direkta mötet, politikens innehållsliga och identitetsmässiga kommunikation, som fäller avgörandet. Det är bara att fortsätta.