Hanna Löfqvist har på sin blogg gjort ett förtjänstfullt arbete att uppmärksamma de viktiga EU-frågor som i normalfallet på ett kusligt sätt lyser med sin frånvaro i den svenska politiska debatten. Under tiden mal EU:s marknadsfundamentalistiska maskineri vidare, för att institutionalisera nyliberalt inspirerad politik och vingklippa möjligheterna att bryta av mot den utvecklingen genom demokratiskt fattade beslut. För vänstern bör EU-motståndet därför vara centralt.
Hanna påminner här om några av de aktuella frågorna – och om att regeringens grundinställning kommer att ha en avgörande roll för utfallet i kommande dragkamper mellan svensk nationell lagstiftning/praxis och krav från EU-systemet. Mycket av det som de starkt antifackliga partierna i den svenska högeralliansen drömmer om, men av taktiska skäl talar lite tystare om i valrörelsen, kommer att kunna påtvingas svenska löntagare bakvägen, genom EU. Att en borgarregering inte lär protestera mot det, behöver man inte vara någon större analytiker för att begripa.
Läs i sammanhanget också denna debattartikel av Jonas Sjöstedt, Lars Ohly och Siv Holma.
torsdag, september 07, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag är finlandssvensk men har bott i Sverige i 10 år och sympatiserar med vänstern och miljöpartiet. Men en sak som vänstern och miljöpartiet aldrig lyckats förklara för mig hur det kommer sig att de allra flesta vänster och gröna partier i t ex Finland och på kontinenten är positiva till EU, men inte i Sverige.
Vad vet man här som inte de vet? Eller döljer det sig en vänsternationalism bakom EU-kritiken?
ursäkta - vilka partier i alliansen är antifackliga och varför? inget av partierna är emot kollektivavtal, inget av partierna vill är emot facklig organisering.tvärtom. men vad några allianspartier uttalat är emot är däremot stora centrala fack som bryr sig om makt mer än sina medlemmar. det ser vi allt för mycket av idag.
hejja arbetarna! bu åt fackpampar.
Jag tycker attityden gentemot sympatiåtgärder och bortplockandet av avdragsrätt för fackavgifter talar sitt tydliga språk.
Sympatiåtgärderna är enligt min ringa mening en av de saker som gör fackföreningarna så pass kraftfulla som de behöver vara. Som knegare är man hänvisad till antal, visavi arbetsköparparten som har oändliga resurser i form av jurister och annat.
Intressant, då dåvarande SAF var drivande i att behålla sympatiåtgärderna tidigare, för att kunna utnyttja storlockout.
Jag skulle kunna rota fram en del enskildheter hos de olika partierna och sådant som jag hört från deras företrädare, öga mot öga, men ovan nämnda punkter är tydliga nog.
Skicka en kommentar