Persson fortsätter missbedöma

Dagens Nyheter fortsätter visserligen med den under valrörelsen spetsade kampanjjournalistiken i sin rubriksättning. Men i sak gör Persson en missbedömning när han antyder att högeralliansen inte kommer att hålla de fyra åren.

Socialdemokratin gjorde redan vid alliansens bildande ett allvarligt misstag, när man av ohejdad gammal vana fortsatte leta oenigheter i borgerligheten, istället för att fånga tillfället och angripa en samlad höger som just höger. En pseudohändelse – ett gäng borgare som kommer fram till att de vill vara borgare på samma sätt, istället för på olika sätt – kunde därmed lättare bli till en central fråga i valet. Persson fortsätter på samma misslyckade linje efter valförlusten.

Visst. Det är en sak att sopa undan meningsskiljaktigheter i en valrörelse, en annan att faktiskt bedriva regeringspolitik. Men vad Persson – och många i hela arbetarrörelsen med honom – tycks fortsätta missa, är att borgerlighetens partier de senaste åren i snabb takt tömt sina organisationer på demokratiskt innehåll. De har gått från intressepartier med inre politiska spänningar, till val- och förvaltningsapparater. Man kör mer av ballongkonvent, mindre av beslutande kongresser. Inte så att detta är en fullbordad process. Men den innebär långtgående förändringar. Förra sommaren skrev jag så här i en ledarkrönika om centerns politiska metamorfos:

De borgerliga ungdomsförbunden har i ett decennium genomgått en politisk och social konvergens. Deras broilerföreträdare har kommit från ungefär samma smala urbana sociala skikt, umgåtts med varandra, läst samma skribenter och skapat sina värderingar gemensamt. Samma elitgemyt utkristalliserar sig nu bland de borgerliga partiledningarna – i god symbios med medieetablissemanget.

Den förändringen möjliggjorde inte bara Alliansen, den innebär också att de innehållsliga politiska slitningarna i regeringskoalitionen blir färre. Det kommer helt enkelt inte att finnas starka, demokratiskt organiserade medlemsintressen som lägger käppar i hjulet. Självklart kan det och kommer det att bli andra slitningar; som handlar om enskilda frifräsare som vill profilera sig, om folk som känner sig förfördelade i maktspelet, och liknande apparathickor. Men den som räknar med stora konvulsioner när folkpartiets socialliberala arv ska sammanjämkas med kristdemokraternas kristet konservativa värderingar kommer att bli besviken. Dessa ideologiska fnurror väger lätt i jämförelse med regeringsmaktens sötma.

Det blir förstås en sämre, mindre demokratisk och mindre ideologiskt transparent regeringspolitik av detta. Men spricker, det tror jag inte alls att regeringen gör. Inte på genuint politiska frågor i alla fall.

Därmed inte heller sagt att allt lär förlöpa oproblematiskt längre ner i partiapparaterna. De politiska intressekonflikterna försvinner inte för att partiledarna och deras pressekreterare träffas och trivs. Och även om regeringen klarar sig igenom dessa fyra år är det inte säkert att alla däri ingående partier gör det på lite längre sikt. Apropå just centern – som logiskt nog kommer att kunna få de största problemen, just eftersom det har mest av demokratiska folkrörelsetraditioner – skriver Åsa Petersen en intressant ledarkrönika i Aftonbladet, med rubriken Stureplanscentern vs traktorcentern. Tora Breitholtz kommenterar.

För vänsterns och arbetarrörelsens del är detta en utmaning till att ännu mer fokusera på de verkliga politiska konflikterna – som kommer att återuppliva höger-vänsterdimensionen i politiken mer än på länge. Dags alltså att göra upp med Perssons taktiserande, och ge sig i kast med att formulera ett förankrat, politiskt alternativ – ett efterkrisprogram som inte ska formuleras för att säljas in till DN Debatt, utan tala till samhällsmedborgare i rörelse.