Den privatiseringsvåg som började skölja över Västvärlden från 80-talet, och som också drabbade Sverige, som starkast under det tidiga 90-talet, har inneburit en gigantisk omfördelning av resurser – och beslutanderätt över tunga, samhälleligt betydelsefulla angelägenheter – från vanligt folk till ett fåtal redan rika och mäktiga. Även de företag och verksamheter som funnits kvar i offentlig ägo har bakbundits till marknadslogiken, blivit föremål för ideologiska krav – maskerade under ord som ”affärsmässighet” att avhända sig demokratisk planeringshorisont och påverkansagenda. Ett väldigt bakåtsträveri.
Vänsterpartiet presenterade igår en kort rapport om den central framtidsfråga som privatiserings- och avregleringseländet utgör. I den presenteras resultatet av en opinionsundersökning som visar att en majoritet (53 procent) av de tillfrågade är emot att vård, omsorg och viktig service utförs av vinstdrivande företag. Endast 32 procent är för. Svenskarna tycker också att el, telefoni, tågtrafik och post blivit sämre i och med avregleringarna.
Förutom demokratiskt urholkande och samhällsekonomiskt destruktiva är privatiseringarna också en dålig affär för de flesta konsumenter. Dags att sluta backa och vända utvecklingen alltså.
söndag, september 03, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
32 kommentarer:
Ali
Du gör samma fel som alltid:
Politikerstyre är raka motsatsen till 'beslutanderätt för vanligt folk'
Det är det rent praktiskt i det stora, och även i alla dom små detaljerna.
Om man på allvar tror att politiskt styrt betyder 'folket får bestämma' har man inte fattat mycket. Och då leder även alla andra tankekonstruktioner, analyser, slutsatser och idéer om politiska lösningar som bygger på den villfarelsen mer eller mindre käpprätt åt skogen.
Och det är ju det vi hela tiden får se också: stolliga förslag, och oförstående över varför det aldrig blir som planerat, utan ofta tvärtom och värre ...
Jag håller verkligen med dig i sak men jag begriper inte hur ni skall kunna göra detta utan att definiera problemet i sin helhet.
Jag syftar naturligtvis på bankirunionen €U som är de egentliga makthavarna över Svensk politik och ekonomi hur mycket än V värjer sig för det. Skulle V lyckas få igenom en enda lag som syfar till ökade arbetstillfällen och ett återbördande av gemensamma tillgångar och infrastruktur under demokratisk kontroll så nog är både riksbanken och €U där som "ett brev på posten".
Jonas N,
det beror väl alldeles väldigt mycket på vad man kräver av de politiker som man faktiskt väljer i demokratisk ordning, eller hur?
Om politikerna är väljarnas representanter, handlar de efter väljarnas önskemål i alla lägen, inklusive när det gäller styrning av offentligt ägda företag och handhavande av offentlig service. Om politikerna inte är väljarnas representanter och handlar efter väljarnas önskemål i alla lägen, ja då har vi ett demokratiskt problem som vi måste åtgärda.
Det sämsta sättet att åtgärda detta problem vore att politikerna - och därmed väljarna - avsade sig makten över den offentliga sektorn, genom att sälja ut den till privata intressen. Vilket har gjorts, vilket har visat sig inte öka demokratin eller medborgarnas inflytande över viktiga verksamheter. Det har inte ens visat sig bli särskilt billigt.
Politiker kan man välja nya vart fjärde år, om man inte är nöjd med de gamla, men en bolagsstyrelse kan bara (de inflytelserika) aktieägarna byta ut.
"Att rösta med plånboken" går nog bra för den som har en plånbok. Men alla de som inte har en, behöver - och har rätt till - andra kanaler för sitt medborgarinflytande.
Jonas N.
Det är väl ändå så att det som gör att man ärligt kan säga att demokrati innebär att vanligt folk bestämmer är två (minst)anledningar. Det ena är det som Jan S nämner.
Det andra är att vem som helst faktiskt kan ge sig in i politiken och vara med och förändra. Visst det tar tid och det är ibland jobbigt. Men det finns ingen som utestängs från möligheten att delta i det politiska livet. Till skillnad mot ett samhälle där det är en samhällsklass, kanske de rika som styr. Det system som högern står för fördjupar inte demokratin, tvärtom.
Självklart kan demokratin förbättras, fast om det finns inga höger förslag. Näe, demokratin kommer från Vänster!
/Mattias
För mer läsning om demokrati, läs här.
Privata system är alltid bättre. Det finns många anledningar till det men en av de viktigaste är privata system är frivilliga. Man kan alltså åstadkomma samma sak som under tvånget(förutsatt att folk vill ha det som under tvånget). Vill man bli piskad så kan man ju alltid piska sig själv.
Generellt så pressas priser och kvalitén förbättras under konkurrens. Titta på avregleringen av telemarknaden. En avregleringen som ni var emot. Kanske minns ni den självgoda reklamen "Tack för det, Televerket!" som de sände när de hade sänkt taxan för rikssamtal til 1,90 i minuten? Nu vet vi att det rimliga priset under konkurrens ligger på mindre än en tiondel av detta.
Kan rekommendera The four ways to spend money, en 3 minuters film av Milton Friedman.
Generellt så pressas priser och kvalitén förbättras under konkurrens. Titta på avregleringen av telemarknaden. En avregleringen som ni var emot. Kanske minns ni den självgoda reklamen "Tack för det, Televerket!" som de sände när de hade sänkt taxan för rikssamtal til 1,90 i minuten? Nu vet vi att det rimliga priset under konkurrens ligger på mindre än en tiondel av detta.
-------------------------
Exakt och det finns intge en tillstymmmelse till möjlighet i evigheten att du kan säga att det priset inte hade varit lika "lågt" eller ännu lägre om monopolet fortsatt.
Prisänkningarna har sannolikt lika mycket att göra med förändrad teknik med det kapade kostnader.
En sak vet vi säkert.
Det är ett heltidsjobb att hålla reda på all underbara möjligheter som marknaden ger oss att ta tillvara konkurrensens resultat i form av lägre priser.
Bara att utvärdera substansen i alla löften är ett Sisyfus jobb.
Vad kostar det?
Konkurens är bra...men i så bra att det innebär himmelriket.
Neoliberal agenda,
”Privata system” är alltid bäst? På vilket sätt då? Uppenbarligen inte när det gäller priser och kvalitet i alla fall, om man ser till vad avregleringar och privatiseringar har gjort med det som en gång var offentlig sektor i det här landet.
Jo, privata system är bäst för att de är ”frivilliga”? Frivilliga för vem då? För den som inte har råd att gå till tandläkaren, att skicka ungarna på snofsiga privatskolan eller skaffa sig en fet pensionsförsäkring, är privata system inte ”bäst”, hur frivilliga de än är. Att ”rösta med plånboken” är bara möjligt för den som har en plånbok.
Varför skulle förresten ett privat system vara mer ”frivilligt” än ett offentligt? Din åsikt visar inte så litet av demokratiförakt. Ett offentligt system, beslutat i demokratisk anda av medborgarna i ett samhälle och stående under deras kontroll, är minst lika ”frivilligt” och fr a mer demokratiskt än det privata alternativet. De enda ett privat system är ”frivilligt” för är aktieägarna. De enda som kan komma i åtnjutande av ”frivilligheten” är de som har råd.
Det enda exemplet nyliberala fundamentalister kan ge på att avregleringar är bra och fungerar som det är tänkt, är telebranschen. Och det exemplet är dessutom bara delvis sant: Visst, det har blivit billigare, men mycket har också blivit sämre: det är fel oftare och det tar längre tid – och är mycket jobbigare – att få felet åtgärdat. Man kan också fråga sig, var det det här vi ville ha med avregleringarna? En miljon olika slags mobiltelefoner, med musik och tv och Internet och Gud vet vad. En huggsexa om marknadsandelar och priskonkurrens som gör att telefonibolagen inte tycks ha råd eller tid att underhålla och reparera sina prylar?
Eller ville vi bara ha billig och pålitlig telefoni? I så fall har inte heller telebranschen lyckats med avregleringen…
Och i alla andra branscher har era förhoppningar slagit slint och era teser visat sig lika verklighetsfrämmande som innehållslösa.
”Generellt så pressas priser och förbättras kvaliteten under konkurrens”. Det där är möjligen en sanning på Handelshögskolan, men knappast ute i verkligheten. "Generellt" är det snarare så, att konkurrens leder till att små företag och ”uppstickare” slås ut och att de stora företag som blir kvar lägger sig på en liknande pris- och kvalitetsnivå. Vilket ju är vad som hänt, t ex i den avreglerade elbranschen.
Ett företag som inte ger människor vad de vill ha överlever inte i fyra år
--------------------
Det är inte sant eftersom företagen oftast styr vad människor vill ha i en mycket hög utsträckning.
Det finns inget effektivare sätt att verkligen ge varje individ det den vill ha än att överlåta åt individen att välja själv var den vill lägga sina pengar.
--------------------------
Kan ni i så fall ordna det så att dom pengar dom använder för att påverka våra val används till nåt annat så vi fär bestämma själva på riktigt?
Alis svans av pissliberala dårhusmuppar (är ni två den här gången?) ovan är som vanligt rörande överens i sina naiva kommentarer. Inget nytt i Friedmans feodaläger alltså.
Ni övriga som också ogillar att vada i den nyliberala smörjan bland mupparnas kommentarer KAN BÄNKA ER FÖR EN TIMME MED MICHAEL PARENTI
Detta är vad den nya ekonomin handlar om..
Neoliberal agenda lyckas dra upp den enda avregleringen som inte har varit en katastrof och ändå missa i tänket. Visserligen var Televerket en ineffektiv monolit, men produktionskostnaderna för telefoni var väldigt mycket högre på den tiden. Ny teknik har inneburit lägre kostnader och större volymer i telefon- och datatrafik.
Den här var bra:
EM i självsvält
BENNY ANDERSSON
Europas ekonomi hackar. Från salongerna ropas det på åtstramning. Bara några hål till på svångremmen, så vänder det snart och vi blir alla välbyggda och framgångsrika igen. Men receptet har tillämpats sedan 1980-talet. Resultatet har varit magert.
Den amerikanska högkonjunkturen går nu in på sitt sextonde år och visar fortfarande inga tecken på att mattas. Under samma tidsperiod har Västeuropas ekonomier grävt sig allt djupare ner i stagnation och arbetslöshet. Politiskt har detta lett till ökande spänningar i det europeiska samarbetet, ett växande folkligt motstånd mot de mest nyliberala förslagen från Bryssel och skärpta motsättningar i EU:s medlemsländer. Det franska och holländska nejet till EU-konstitutionen och de tyska socialdemokraternas valnederlag i höstas är några exempel. Den förre socialdemokratiska ledaren Oscar Lafontaines uppslutning bakom det nybildade tyska vänsterpartiet är en exceptionell händelse som varslar om att fler försämringar kan leda till en radikalisering av arbetarrörelsen. Men även om de europeiska eliternas har skrämts till vissa taktiska reträtter, så kvarstår deras uppslutning bakom den nyliberala kartan. Och i avsaknad av ett trovärdigt politiskt alternativ till denna karta befinner sig den europeiska arbetarklassen fortfarande på defensiven. Förnedrande underbudsspel av det slag som utbröt mellan bilarbetarna i Bochum och Uddevalla är mer regel än undantag. Den gångna hösten har varit fylld av rapporter från de stora tyska industrierna om "frivilliga" försämringar av löner och arbetsvillkor som svar på företagens hot att flytta produktionen.
Det är i den oreglerade arbetsmarknaden och lågt utvecklade offentliga välfärden som Europas ledande politiker och experter ser de viktigaste orsakerna till USA:s höga tillväxt. Lissabonstrategin för Europas ekonomiska nystart är genomsyrad av naiv tro på den "nya ekonomin".1 Och i det dokument om den "moderna socialdemokratin" som Tony Blair och Tysklands dåvarande kansler Gerhard Schröder gemensamt lät offentliggöra för några år sedan, draperar braskande formuleringar om "den nya ekonomins optimism", "ansvarstagande" och "aktivering" en ekonomi som kännetecknas av avregleringar, skattelättnader för de rika och försämringar för de arbetslösa. Globaliseringen sägs göra denna väg till den enda möjliga också för Europa. Man undviker noga att nämna den flexibla amerikanska räntepolitik som har fått de amerikanska konsumenternas köpkraft att öka mycket kraftigt. Detta gäller främst de som får inkomster från finansiella placeringar och/eller som kan dra fördel av stigande huspriser. Men eftersom denna grupp är stor har effekterna på efterfrågan och tillväxt varit stora. Inget sägs heller om den amerikanska finanspolitiken som vid varje tecken på nedgång har öst pengar över de välbärgade.2 Det är ingen överdrift att påstå att den amerikanska över- och medelklassens konsumtionsfest har varit världsekonomins viktigaste motor sedan nittonhundranittiotalets början. Under samma tidsperiod har de europeiska konsumenternas köpkraft strypts av en rigid högräntepolitik, som genomförts under ett oavbrutet larmande om den allt överskuggande betydelsen av kampen mot inflationen. Den privata konsumtionens andel av den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, uppgick år 2004 till 70 procent, medan motsvarande siffra för exempelvis Tyskland endast är 58 procent. Det säger sig självt att sådana skillnader i köpkraftig efterfrågan också resulterar i stora skillnader i företagens investeringsmönster och i respektive ekonomiers tillväxttakt. Den stagnerande inhemska köpkraften är den grundläggande orsaken till såväl Tysklands som Europas ekonomiska problem. Exportindustrin i flertalet EU-länder och särskilt i Tyskland går bra. Men inget exportuppsving i världen kan bryta tendensen till ekonomisk stagnation, så länge den inhemska köpkraften står och stampar.
Man brukar ofta ställa en kontinen-taleuropeisk reglerad och långsiktig välfärdskapitalism mot en anglosaxisk modell som domineras av marknadskrafterna. Resultatet blir en historieskrivning där de senaste årtiondena beskrivs som en kamp mellan nyliberala anglosaxiska politiker och europeiska politiker som – om än med allt större tvekan – sägs slå vakt om den kontinentala modellen. Men verkligheten är mer komplicerad. Den kontinentala kapitalismens modelland, Tyskland, har under hela efterkrigstiden präglats av samexistensen mellan en reglerad välfärdskapitalism och en rigid penningpolitik som satt D-markens stabilitet över allt annat. Denna samexistens har kännetecknats av spänningar och strider, men under de första efterkrigsdecennierna befann sig de bägge komponenterna i någorlunda jämvikt med varandra. Det som kom att förskjuta jämvikten till penningpolitikens fördel var två händelseförlopp: det stegvisa införandet av flytande valutakurser i kölvattnet på Bretton Wood-systemets sammanbrott 1973 och den reglerade kapitalismens svårigheter att komma till rätta med de stagflationstendenser som kom till ytan efter sjuttiotalets två oljekriser.
Idén att ekonomin behöver skyddas från politikernas "vanstyre" genom en motvikt av "oberoende" experter och idén att det som främst måste skyddas är penningvärdet har djupa rötter i tysk politik. Två efterkrigsperioder av förödande inflation och en skicklig mytbildning har satt sina spår. En djupare liggande orsak är det tyska borgerskapets historia, som präglas av svaghet och vacklan, och den tyska liberalismens därmed sammanhängande misstro mot demokratin. Enligt den grupp "ordoliberala" ekonomer som drog upp riktlinjerna för den västtyska ekonomins utformning efter kriget, kräver kapitalismen en oberoende, auktoritär stat som både kan stå emot marknadsekonomins tendens till monopolisering och kriser, och demokratins påstådda tendens till kortsiktig populism. Så här skriver till exempel Walter Eucken, en av de mest inflytelserika ordoliberalerna:
"Om staten // kan finna styrka att frigöra sig själv från massornas inflytande och än en gång distansera sig på ett eller annat vis från den ekonomiska processen // då kommer vägen att ligga öppen// för en mäktig utveckling av kapitalismen i en ny form." (Cit. från Jeremy Leaman, The Bundesbank Myth, s. 47-48)
Och enligt en annan inflytelserik medlem av samma grupp, Wilhelm Röpke, kan detta ske genom fostrandet och befordrandet av en social elit:
"Det är av avgörande betydelse// att det i samhället finns en grupp ledare, oavsett hur liten, som anger tonen och känner ett ansvar i hela samhällets namn för de obrytbara normerna och reglerna i samhället och som lever upp till det ansvaret på bästa sätt. Vad vi alltid behöver, och särskilt idag när så mycket vacklar och faller, är en genuin nobilitas naturalis vars auktoritet frivilligt erkänns av folket; en elit som härleder sin aristokratiska befogenhet enbart från de yppersta prestationer och från ett oöverträffbart moraliskt exempel // Att tillhöra detta skikt av moraliska notabiliteter måste bli det högsta målet för all strävan, gentemot vilket livets alla andra slag av framgångar bleknar till obetydligheter." (Leaman, s. 256-7).
Ordoliberalernas idéer fick sitt konkre-ta uttryck i den oberoende central-bank som infördes efter kriget i Västtyskland och som, enligt paragraf tre i Förbundsdagens lag för den tyska Förbundsbanken, fick bevarandet av valutans värde som viktigaste mål. Spänningen mellan denna uppgift och den politiskt valda regeringens ekonomiska politik uttrycks i paragraf tolv i samma lag:
"Den tyska Förbundsbanken är skyldig att stödja regeringens allmänna ekonomiska politik. /.../ I utövandet av den makt, som givits den av denna lag, är den oberoende av instruktioner från den federala regeringen." (Leaman, s.113)
Myten om den oberoende penningpolitikens välsignelser sammanfattas i titeln till Dieter Balkhausens historik, Gutes Geld und Schlechte Politik ("Justa pengar och dålig politik"). Men myten är till stora delar falsk. Den kombination av hög tillväxt och låg inflation som fick kommentatorer att tala om "mirakelår" och om ett västtyskt "ekonomiskt under" under femtio- och sextiotalen hade andra förklaringar.
Fram till början av sextiotalet var hotet om en löneinducerad inflation obefintligt, eftersom det strömmade in kvalificerad arbetskraft från öst. Dessutom tvingade Bretton Woodssystemets reglerade valutakurser Förbundsbanken till ständiga avvägningar mellan kampen mot inflationen och undvikandet av valutakriser. Alltför höga räntor ledde till ett inflöde av kapital och – särskilt i ett land med stort överskott i utrikeshandeln – till att hotet om valutakris och revalvering blev akut. Följden blev en penningpolitik som utmärktes av pragmatiska kompromisser och av att den potentiella konflikten mellan Förbundsbanken och regeringens ekonomiska politik hölls i någorlunda strama tyglar. Detta underlättades av Adenauerregeringens ekonomiska strategi, som kan beskrivas som en modern merkantilism. Det vill säga en kombination av återhållsamhet på hemmaplan – vilket höll tillbaka löner, priser och inhemsk köpkraft – och satsning på exportindustrin. Exporten kunde få avsättning därför att andra länder – särskilt de europeiska länder som var de främsta köparna av västtyska varor – följde en mer balanserad strategi.
Det som skärpte konflikten och mellan Förbundsbankens och regeringen och ledde till att den förstnämnda fick en dominerande roll både hemma och internationellt var två händelseförlopp under 1970-talet. De två oljekriserna skapade en oförutsedd kombination av låg tillväxt och hög inflation. Den socialdemokratiska regeringens keynesianska recept, som byggde på oförenligheten mellan dessa två företeelser, tycktes i ett slag ha förlorat sin verkan. Det verkade som om man på kort sikt var tvungen att välja mellan antingen en politik som befrämjade tillväxten till priset av ökad inflation eller en högräntepolitik som höll inflationen tillbaka, men ströp tillväxten. Förbundsbanken förordade den sistnämnda och slog in på en monetaristisk penningpolitik som ensidigt inriktades på att kontrollera mängden pengar i omlopp. Det underlättades av Bretton Woodssystemets sammanbrott 1973, som ledde till att centralbanken i ett överskottsland som Västtyskland kunde lämna valutans internationella värde åt marknadskrafterna och koncentrera sig på uppgiften att bekämpa inflationen på hemmaplan. Följden av räntehöjningarna blev en djup ekonomisk tillbakagång (diagram 1). Enligt Förbundsbankens årsrapport 1974 fanns det inget alternativ till den förda politiken. I verkligheten grundade den sig i ett politiskt val att låta löntagarna bära krisens bördor.
"Den påstådda avsaknaden av alternativ står i strid med existensen av alternativa handlingssätt i andra OECD-länder, där de institutionella förhållandena tillät en annan policymix; i Storbritannien och Frankrike, till exempel, hade de politiska och sociala farorna med hög arbetslöshet övertygat båda regeringarna att prioritera kampen mot tillbakagång och arbetslöshet; /../
Visserligen misslyckades den brittiska och franska politiken , men detta misslyckande berodde delvis på de internationella effekterna av höga räntor på kapitalflöden och betalningsbalanser (dvs. på den monetaristiska politiken i länder som Tyskland) och mer generellt på hela den industrialiserade världens misslyckande med att utarbeta en koordinerad och konsistent respons till det som utgjorde en extraordinär yttre chock till för den globala affärscykeln." (Leaman, s.161-162).
På grund av sin dominerande ställning i Europas starkaste ekonomi kunde Förbundsbanken exportera sin politik till andra europeiska länder. Hotet om kapitalutflöde och sjunkande värde på valutan tvingade dessa länder, som i långt högre grad än Västtyskland skulle ha behövt låga räntor för att främja produktion och tillväxt, att följa den tyska förbundsbankens deflationsskapande högräntepolitik. Ju större handelsunderskott och ju svagare valuta ett land hade, desto större var de räntehöjningar det tvingades till. Detta ledde till att regeringarna i det ena europeiska landet efter det andra anslöt sig till budskapet om monetarismens och den restriktiva budgetpolitikens välsignelser. Undantaget var Frankrike, som höll fast vid keynesianismen till början av åttiotalet.
Europas ekonomier var på väg att åter-hämta sig när den andra oljekrisen bröt ut 1979 och i ett slag tredubblade priset på olja. Än en gång höjde Förbundsbanken räntorna och övriga europeiska länder följde efter. Fast den här gången bidrog konkurrensen med USA, som slutat finansiera sina underskott med sedelpressen och sökte dra till sig lånekapital med extrema räntehöjningar. Keynesianska kritiker hävdade att följderna av ekonomisk tillbakagång och ökande arbetslöshet var långt farligare än konsekvenserna av inflation och ökade utflöden av kapital. Den kritiken delades av socialdemokraterna i den tyska regeringen. Redan innan den andra oljekrisen hade den dåvarande kanslern, Helmut Schmidt, tillsammans med Frankrikes president Giscard dEstaing, föreslagit ett europeiskt valutasamarbete som reglerade det spann inom vilket medlemsländernas valutor tilläts variera. Ett av syftena var att motverka följderna av flytande valutakurser och av USA: s hegemoniska penningpolitik. Ett annat var att underordna penningpolitiken en uppsättning politiskt definierade mål. För Frankrike var detta också ett sätt att minska Förbundsbankens inflytande över Europas ekonomiska politik. Förbundsbanken, som förespråkade flytande valutor, lyckades inte förhindra införandet av EMS. Men genom en skicklig kampanj mot det ursprungliga konceptet lyckades man ändra innehållet så att det blev till ett instrument varmed man kunde stärka sin europeiska hegemoni. Karl Otto Pöhl, som senare skulle bli bankens president, sammanfattade utgången av striden i påståendet att Förbundsbanken "ställde det ursprungliga konceptet på huvudet genom att göra den starkaste valutan till måttstock för hela systemet" (Leaman, s. 187).
Nästa strid kom att gälla den ekonomiska politiken. Medan Schmidt, i likhet med sin franske kollega, förespråkade ökade statsutgifter mot stagnationen, krävde Förbundsbanken besparingar och lönesänkningar. Inspirerad av Förbundsbankens kritik mot Schmidtregeringens "slösaktighet" publicerade den fridemokratiske ekonomiministern, Otto von Lambsdorff, ett memorandum som krävde nedskärningar av löner och sociala förmåner, avreglering av arbetsmarknaden, höjda skatter på konsumtionen och radikala sänkningar av de skatter som drabbar företagen. Schmidt, som visste att partivänstern under ledning av "ungturkarna" Gerhard Schröder och Oscar Lafontaine aldrig skulle godta ett sådant program, ställde förtroendefråga och den socialliberala regeringen föll i förtid i oktober 1982.
Den nya regeringen, som leddes av kristdemokraten Helmut Kohl, tillträdde under pseudorevolutionära paroller om "vändningen" ("die Wende"). Dess recept var enkelt: genom avregleringar och andra åtgärder skulle vinsterna öka, medan löner och konsumtion hölls tillbaka. Detta skulle leda till ökade investeringar och – därmed – till ökad tillväxt. Förbundsbankens högräntepolitik passade in i detta scenario. Nyliberala ekonomer hävdade att höga räntor leder till ökat sparande och effektivare kapitalanvändning och därmed till att tillväxten på sikt ökar. Det var var innebörden i det på sin tid så populära pratet om "stålbadet". Det första ledet i strategin var en succé. Företagens vinster mer än fördubblades från 282 miljarder DM 1980 till 604,2 miljarder 1990, samtidigt som företagsskattens andel av den totala beskattningen föll från 37 till 24 procent. Men de övriga stegen misslyckades. Investeringstakten fortsatte att falla och tillväxten att halta (se diagram 2 på föregående sida). Trycket från den tyska ekonomin, förmedlat via EMS, tvingade övriga europeiska stater att följa Kohlregeringens politik. I Frankrike hade den nya socialistregeringen under Mitterrand ökat statsutgifterna för att få ner arbetslösheten. Följden blev spekulativa attacker på valutan, vilket ledde till justeringar av EMS och en devalvering av francen. Förbundsbanken kritiserade den franska "slösaktigheten" och krävde nedskärningar, vilket motvilligt åtlyddes. I fortsättningen skulle skapandet och försvaret av en stark valuta – "den starka francens politik" – bli den ekonomiska politikens främsta mål också på andra sidan Rhen.
Resultatet blev en stabilisering av EMS och det internationella valutasystemet. Men priset var fortsatt låg tillväxt och hög arbetslöshet. Varför ta risken att nyinvestera i produktionen, när efterfrågan fortsatte att stagnera samtidigt som vinsterna på finansiella investeringar var både säkra och rekordhöga? Bortfallet i den globala efterfrågan förvärrades av skuldkrisen i tredje världen, som orsakades av de räntehöjningar länderna där påtvingades av regeringarna och centralbankerna i den rika världen. Det var under dessa år storföretagen utvecklades till ett slags banker vars finansiella avdelningar blev allt viktigare för deras totala resultat. Realinvesteringarna inriktades på att rationalisera för att därigenom höja värdet på aktierna (skapa "shareholder value"). I jakten på finansiella övervinster uppfanns nya instrument. Till exempel hedgefonder vars affärsidé är att slakta företag, sälja ut det som kan säljas med maximal vinst och lägga ner resten. Många av de verksamheter som lades ner var vinstgivande och – särskilt i ett längre perspektiv – livskraftiga.
Hösten 1989 såg det ut som om den västtyska ekonomin hade återhämtat sig. Tillväxttakten var 3,8 procent, överskotten i budget och handel stora. Murens fall och de första aningarna om en tysk återförening fick optimismen att öka. I övriga EU-länder sågs återföreningen emellertid som ett politiskt hot. Svaret blev intensifierade krav på en europeisk valutaunion (EMU), som en gång för alla skulle integrera den återförenade tyska ekonomin i den europeiska gemenskapen. Kohl och dåvarande utrikesministern, Genscher, insåg att EMU var det pris Tyskland var tvunget att betala för sin återförening. Fackföreningarna och delar av vänstern hoppades att valutaunionen, genom att avskaffa konkurrensen mellan medlemsländernas valutor, skulle lägga grunden för en återupprättad keynesiansk välfärdspolitik. Den franska eliten delade den inställningen och hoppades äntligen kunna avskaffa Förbundsbankens dominans över Europas ekonomier.
Förbundsbanken, som upplevde planerna på en valutaunion som ett hot både mot dess makt och mot den urstarka D-marken, gick till motattack längs två linjer. För det första hade man redan innan återföreningen lyckats driva igenom så hårda krav på deltagarnas budgetpolitik att man trodde att projektet med en gemensam valuta skulle självdö. Bankens dåvarande vicepresident, Helmut Schlesinger, ska ha varit övertygad om att "kriterierna hade formulerats tillräckligt hårt för att rädda D-marken genom att skrämma bort politikerna" (Leaman, s. 231). Men till Förbundsbankens häpnad accepterade övriga EU- stater villkoren i Maastrichtöverenskommelsen 1991. För det andra inledde man en serie räntehöjningar som "skapade den djupaste och mest långvariga penningpolitiska åtstramningen i förbundsrepublikens historia".3 Den genomsnittliga centralbanksräntan under perioden, som varade mellan 1989 och 1995, låg på 6,34 procent, med en rekordnotering på 8,75 procent i juli 1992. Till skillnad från vad som var fallet under tidigare åtstramningsfaser fanns det emellertid inget nämnvärt inflationshot (genomsnittsinflationen under perioden var bara 2,6 procent).
"Den enda övertygande förklaringarna till Förbundsbankens exceptionella beteende omfattar för det första en önskan att återupprätta sin operationella självständighet efter att den federala regeringen hade beslutat införa en växelkurs på 1:1 i Tysklands valutaunion i juli 1990 För det andra, och troligare, verkar de ha omfattat önskan att se EMU-projektet falla via ett misslyckande för dess viktigaste instrument för valutakonvergens, EMS. // det kan inte vara en tillfällighet att tre dagar efter undertecknandet av Maastrichtavtalet höjdes Tysklands båda viktigaste centralbanksräntor, höjdes ytterligare 1992 och bibehölls på nivåer som låg högre än under tidigare perioder med starkare inflationshot tills EMS fullständigt bröt samman." (Leaman, s. 236-237).
Den omedelbara följden av räntehöjningarna blev press på de svagare valutorna i EMS, som utsattes för upprepade attacker från valutaspekulanter, ända tills EMS i praktiken bröt samman i augusti 1993.4 Enligt franska kommentatorer ledde de upprepade tyska räntehöjningarna mellan 1989 och 1996 till ett "sjuårskrig", som fördes i syfte att försvara den starka francen och som fick mycket negativa verkningar på den franska ekonomin.5 Utvecklingen följde samma mönster i hela EU. Räntehöjningar i syfte att försvara valutan reducerade tillväxten, investeringstakten och sysselsättningen, samtidigt som staternas skuldbörda och skuldbetalningarnas andel av BNP steg. I Sverige hade den nya borgerliga regeringen lanserat sin egen version av Kohlregeringens vändningsretorik – "den enda vägens politik". I ett försök att ansluta sig till EU-ländernas hårdvalutapolitik hade man knutit den svenska kronan till EMS. Eftersom kronan både sågs som en svag valuta och var skyddad av en uppsättning nyfrälsta och därför särskilt principfasta politiker, var den ett givet mål för valutaspekulanterna. Det var i försvaret av kronans värde som den svenska statskulden tilläts växa okontrollerat och grunden lades till den kris och sparpolitik som kom att prägla större delen av nittiotalet i vårt land.
En annan konsekvens blev att ekonomin i det forna Östtyskland kollaps-ade. I Kohlregeringens valpropaganda förutspådde man att kostnaderna för en återförening skulle bli små. Samtidigt trotsade man sina ekonomiska rådgivare och utlovade en växlingskurs på 1:1 vid den kommande valutaunionen. Löftet, som på kort sikt gynnade de östtyska konsumenterna, gjorde att Kohl vann valet. Men det skapade också ohållbara villkor för den östtyska industrin. I det läget, när det östtyska näringslivet skulle ha behövt låga räntor och generösa kreditvillkor, kom i stället Förbundsbankens räntehöjningar. Den samlade effekten blev en ekonomisk kollaps så djup att den bara kan jämföras med depressionen i början av trettiotalet. Den förutspådda konvergensen mellan de båda rikshalvorna uteblev. I stället ökade skillnaderna. Arbetslösheten i öst var 1998 dubbelt så hög som i väst (21,1 procent mot 10,5 procent). Optimistiska bedömare talar i dag om en tidsperiod på 25–30 år innan öst har hunnit i fatt. Andra talar om mer än 80 år. Och pessimisterna pekar på Italien, där klyftan mellan nord och syd satt sin prägel på landet i århundraden. Under tiden tvingas den tyska staten varje år avsätta skatteinkomster som för närvarande motsvarar 4-5 procent av BNP i stöd till den östra rikshalvan.
Införandet av en gemensam europeisk valuta skulle "europeisera" Tyskland, var det tänkt. Resultatet blev det omvända – ett "förtyskat" Europa. Förbundsbanken lyckades inte hindra införandet av en europeisk valutaunion. Men man lyckades genomdriva Maastrichtsavtalets hårda krav på statsskuld och budgetpolitik. Dessa krav skärptes i Amsterdamfördragets stabilitets- och tillväxtpakt, som bland annat införde tre procent som absolut gräns för eventuella budgetunderskott. Efter 1993 kom Maastrichtprocessen att lägga över en stor del av ansvaret för den fortsatta ekonomiska åtstramningen på medlemsstaternas finansdepartement. När dessa sökte uppfylla villkoren genom att betala på statskulden och minska budgetunderskotten kunde räntorna sänkas och hållas låga. Men inte låga nog för att få upp tillväxten till den nivå där arbetslösheten börjar minska. Den europeiska centralbanken som inrättades samtidigt med den europeiska valutan är en kopia av den tyska Förbundsbanken, det vill säga, formellt oberoende och med ett stabilt penningvärde som enda mål. Precis som sin svenska motsvarighet, har den europeiska centralbanken pressat ned inflationen långt under det stadgade målet och precis som i Sverige har detta ytterligare förvärrat den ekonomiska stagnationen. Under de senaste fyra åren har tillväxten i EU ökat med 1,5 procent i genomsnitt, dvs. mindre än i början av nittiohundranittiotalet och hälften så mycket som den ökning Lissabonplanen förutspår. Arbetslösheten har inte stabiliserats. I EU: s ursprungsländer har den fortsatt att öka (från 7,4 till 8,1 procent i genomsnitt) och i de nya medlemsländerna ligger den kvar på än högre nivåer (14,4 procent i genomsnitt).
Europas haltande ekonomi är resultatet av mer än två årtionden av omfördel-ning: från arbete till kapital, från fattiga till rika. 1962 var lönernas andel av EU-ländernas BNP 73,4 procent, 1990 hade andelen sjunkit till 69,2 procent och 2004 var den nere på rekordlåga 68 procent. Om man till detta lägger den överflyttning av skattebördan från företag till löntagare och från rika till fattiga som skett under samma tid, så rör det sig om enorma summor som har förts över. Trots detta har investeringarna uteblivit (se diagram 3). Samtidigt svämmar finanssektorn över av kapital. Enligt hedgefondernas branschtidning rör det sig om "en vägg av pengar som inte kan finna annat utlopp". Men EU: s ledande politiker och experter påstår att det krävs fortsatt åtstramning, avreglering av arbetsmarknaden och satsning på exportindustrin för att ta oss ur krisen. Receptet liknar anorektikerns: "Jag mår dåligt, alltså måste jag svälta mig lite till!" Västtyskland lyckades med en neomerkantilistisk strategi på femtiotalet, därför att andra europeiska länder köpte deras varor. Men om hela EU, det vill säga samtliga de länder som utgör varandras viktigaste handelspartner, ska ta sig ur krisen genom att exportera, vilka ska då köpa?
Det finns åtminstone två slutsatser att dra. För det första är enskilda länders utrymme numera begränsat. En alltför expansiv politik leder till sjunkande valutavärde och utflöde av valuta. Jag antar att det var vad den avgående vice riksbankschefen och före detta keynesianen, Villy Bergström, syftade på, när han i en intervju strax före jul påstod att vi i det rådande systemet med flytande valutakurser inte har något annat val än att prioritera kampen mot inflationen.6 För det andra har EU, genom sin storlek, möjlighet att sätta sig över dessa begränsningar, och arbetarrörelsen och vänstern måste därför utveckla ett alternativ till EU: s nuvarande åtstramningspolitik.
Det finns också frågor. Till exempel om det inom ramen för den rådande samhällsstrukturen finns utrymme för en återupprättad keynesianism av det slag som skapade efterkrigstidens välfärdssamhällen? I en artikel i Le Figaro (29/2, 04) skriver ekonomiprofessorn Alain Cotta att George Bush är den som har utvecklat en keynesianism för vår tid. Det innebär expansiv finanspolitik och låga räntor, men till skillnad från vad som är fallet i den klassiska keynesianismen, lämnas fördelningsfrågorna åt marknaden. På så vis slipper man, menar Cotta, det "slöseri" som statlig omfördelning medför. Men Bushregimens ekonomiska politik har tre avgörande fel: den är omoralisk, ohållbar och otillräcklig. Den första bristen har att göra med de orättvisor den marknadsstyrda fördelningen leder till. Den andra har sin grund i att det är finanssektorns expansion på den producerande ekonomins bekostnad som utgör motorn i den amerikanska ekonomins utveckling. Den tredje bristen beror på något som redan påpekades av Keynes, nämligen att de rika och välbeställda är för få och deras behov alltför begränsade för att de ska kunna väga upp kapitalismens förmåga att öka produktionen. Därför kan Cottas Bushinspirerade "keynesianism" inte lösa några ekonomiska problem, särskilt inte i världsmåttstock. För att åstadkomma sådana lösningar krävs två stora förändringar. För det första kan världens överskottskapital inte längre satsas i den redan övergödda finansbubbleekonomin i USA, utan måste styras dit behoven är störst, nämligen till folken i den tredje världen. Idéerna i Brandt-Palmekommissionen, som utformades under sjuttiotalet då en växande del av överskottet verkligen gick till den tredje världen, är i dag aktuellare än någonsin.7 För det andra måste resurserna i den rika världen användas för att täcka behoven hos majoriteten av dess invånare.
Frågan om det nuvarande samhällets gränser gäller den sista av dessa nöd-vändiga förändringar. Komprimerat till ett antal punkter, ser resonemanget ut så här:
1. Personalintensiva tjänster kommer att bli allt dyrare i förhållande till industrivaror där produktionen kan rationaliseras på ett helt annat sätt.
2. Om behoven tillåts styra kommer folkmajoritetens efterfrågan därför i växande omfattning att riktas mot tjänster som hälsa, vård, utbildning, kultur, upplevelser, m.m.
3. Vinsterna av den stigande produktiviteten samlas hos industrin, medan produktion av tjänster blir allt dyrare.
4. En massiv efterfrågan på tjänster kräver därför någon form av statlig omfördelning (det vill säga från industrins och aktieägarnas vinster till efterfrågan på och/eller till produktion av tjänster).
5. I ett samhälle som vårt, där privategendomen och den privata tillägnelsen dominerar, kan denna statliga omfördelning endast ske genom beskattning.
6. Det finns, i ett samhälle med ovan angivna egenskaper, gränser över vilka skatten inte kan stiga utan att utan att det får stora negativa effekter på ekonomi och samhälle.
Alla dess punkter kan naturligtvis ifrå-gasättas och måste under alla förhål-landen utvecklas för att det ska gå att dra slutsatser från dem. Punkt tre tycks emellertid finna stöd i den växande och alltmer orimliga skillnaden mellan privata förmögenheter (hos företagen och de rika) – förmögenheter som dessutom inte kan finna annat utlopp än finansiell spekulation – och utarmningen hos de offentliga myndigheter som tillhandahåller vård, skola och liknande tjänster. Punkt fyra tycks bland annat stödjas av den så kallade pigdebatten, som dels visar att efterfrågan av tjänster kräver subventioner, dels visar att en någorlunda jämlik och behovsstyrd fördelning av tjänster kräver statlig omfördelning.8 Om resonemanget håller, blir slutsatsen att en keynesianism för vår tid måste överskrida den kapitalistiska blandekonomins ramar, åtminstone i den form som vi känner dem.9
Noter
1. Lissabonstrategin, som antogs i mars 2000, syftar till att göra EU till "världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi".
2. Reagans budgetstimulanser i början på åttiotalet och Bushs skattesänkningar i början på 2000-talet är två exempel.
3. Leaman i Blätter fr Deutsche und Internationalen Politik 10/05, 1199.
4. Genom att man ändrade det spann inom vilket deltagarvalutorna tilläts variera från plus-minus 2,5 procent, till plus-minus 15 procent.
5. Eric Aeschimann och Pascal Riché: La Guerre des sept ans. Histoire secrte du franc fort 1989-1996.
6. Givet denna begränsning är politikens spelrum emellertid betydande, vilket den pågående kritiken mot den svenska riksbankens aviserade räntehöjning exemplifierar. "Det är inte riksbankens mål utan riksbankens ledning det är fel på", hävdar LO:s chefsekonom, Dan Andersson, i DI 17/1.
7. Mellan 1970 och 1991 har förhållandet mellan inkomsten hos de rikaste tjugo procenten av världens befolkning och inkomsten hos de fattigaste tjugo procenten ändrats dramatiskt till de rikas förmån: från 32:1 till 61:1 (Leaman, s. 258).
8. Ska vi exempelvis lägga ett antal miljoner på städhjälp åt överklassen eller satsa på en bra äldreomsorg som kommer alla till del? Se LO-tidningens ledarstick i nr 2/06!
9. I en intervju nyligen fick Vänsterpartiets nyutnämnda valstrateg, Jenny Lindahl Persson, berätta vad hon skulle råda Lars Ohly att svara på frågan om han är kommunist. – "Ja, i den meningen att jag anser att det behövs 200000 nya jobb i den offentliga sektorn", blev svaret. Reportagetexten antydde att hon därmed skickligt smet ifrån den besvärliga frågan. Men oavsett vad hon tänkte, kanske hon i själva verket slog huvudet på spiken.
Litteratur:
Jeremy Leaman: The Bundesbank Myth. Towards a Critique of Central Bank Independence (Palgrave, 2001).
Arne Heise: "Wie Europa getietmeyert wurde" Blätter fr deutsche und internationale Politik 7/05.
Jeremy Leaman: Warum Thachterismus auf Deutsch nicht geht" Blätter fr deutsche und internationale Politik 10/05.
Alain Cotta: La dévolution keynésienne. Le Figaro 29/2 2004.
John Grahl: Labsurde statut de la Banque centrale. Le Monde diplomatique, juli 2005.
Matthisas Greffrath: La social-démocratie allemande victime de ses abandons; Le Monde diplomatique, september 2005.
Naturligtvis krävs det en reglering av den destruktiva marknadsdiktaturen, det är det som är själva avregleringen mot ett demokratiskt styrt samhälle.
Hela EU projektet var från början en "produkt" av Hitler-tyskland.
En stat(EU) Ett folk("EUropeer")och En Fuherer (Dagens Baroso,framtidens "president" eller kejsare).
Uber alles styr den från folket fristående och privatiserade bundesbank och maktens armeer skickas ut för att stävja uppror mot den globaliserade marknadsdiktaturen varhelst de uppstår.
De styr vad människor vill ha precis lika mycket som staten gör det.
--------------------------------
Just det.
Skillnaden är att företagen inte stulit de pengar de lägger på propaganda/reklam.
-----------------------------
Det beror på hur man definierar stöld.
Min definition av stöld i är i det här fallet lika snäv som din.
Tycker att regleringsförespråkarna kan ta och rada upp sina egna framgångsexempel. Vilka nationer har lyckats med er modell?
Vilka nationer har lyckats med er modell?
-----------------------
Räcker det med Usa?
"Förutom demokratiskt urholkande och samhällsekonomiskt destruktiva är privatiseringarna också en dålig affär för de flesta konsumenter. Dags att sluta backa och vända utvecklingen alltså"
Om du kan bevisa att pivatiseringar ar en dalig affar for konumenten ar jag beredd att lyssna. Riktiga bevis, Siffor som jamfor skilnaden i produkters pris, tillgang och eller service i statliga monopoler jamfort med privata foretag. Jag har personligen aldrig sett en enda siffra som stodjer det du sager men som sagt om du kan bevisa det sa...
kankse finns det nat land dar man testat detta eller dar staten tagit tillbaka tidigare avreglerade foretag och sen drivit dem vattre an de privata agarna?
"polhem said...
Om du kan bevisa att pivatiseringar ar en dalig affar for konumenten ar jag beredd att lyssna"
Jag undrar bara om du har hört talas om Enron och deras agerande på den avreglerade Kalifoniska elmarknaden?
Taskigt av stöldoffren att inte hjälpa banditen Morales med driften av stöldgodset.
--------------------------
Ja ...synd att det inte funkar så bra att installera diktatorer som rabblar Friedman längre.
Annars kunde ju Usa ha gjort en insats för friheten åt dig.
Micke den andre,
Nej det räcker inte med att säga USA. Det var inte ens rätt. USA ligger på 10:e plats i economic freedom. Försökte du vara rolig eller förstod du inte?
Majsan, har du hört talas om Nordkorea...det borde bevisa att inget statligt ägande fungerar...Samma logik, lika kasst
Nej det räcker inte med att säga USA. Det var inte ens rätt. USA ligger på 10:e plats i economic freedom. Försökte du vara rolig eller förstod du inte?
-------------------------
Jag svarade på frågan:
Vilka nationer har lyckats med er modell?
Denna baserades på att det skulle vara fel med regeleringar.
Usa har regleringar i sin ekonomi.
Usa är förnärvarande denna globs starkaste ekonomi om jag inte har fattat allt fel.
Alltså fungerar regleringar i verkligheten.
Utopia tar jag inte ställning till.
Vet inte om det hör till saken men frågades det inte efter ex. på misslyckade avregleringar som var dåliga för konsumenten och då är detta ett lysande fall där kraftleverantörerna släckte stora delar av Kalifonien för att driva upp elpriserna. Det slog direkt mot konsumenterna.
Man kan nog säga att Enron är ett exempel på hur snabbt saneringen funkar i den fria marknaden, det som vänstern brukar bespotta som 'kvartalskapitalism'.
För det är precis så. Enron kunde fuska med kvartalssiffrorna i ett bar kvartal vilket var brottsligt, men iom att det som står på nedersta raden måste vara riktigt funkar sådant bara under mycket kort tid. När alla dessa förment framgångsrika affärrer aldrig dök upp på nedersta raden avslöjades bluffen, och de som icensatten. likväl de som hade varit behjälpliga, föll tungt och hårt.
När det gäller ekonomier som inte behöver redovisas regelbundet, där resultaten kan gömmas i åratal, där det går att fuska mha inflation och annat och ffa där man har tvångmedel att uttaxera 'priser' för sina 'varor', där kan sådant fortfgå mycket längre, i decennier om det vill sig illa, tom i många decennier.
Och i stort sett aldrig leder sådan brottlsighet till fall och räfst med de ansvariga ...
Micke den andre,
http://www.heritage.org/research/features/index/countries.cfm
och Laos, Kuba och Nordkorea har mycket mer regleringar och funkar hur bra?
och Laos, Kuba och Nordkorea har mycket mer regleringar och funkar hur bra?
----------------------------------
Kan du hålla dig till saken?
Frågan var om regleringar ÖVERHUVUDTAGET är vettigt.
Inte om kommunism av nordkoreansk modell är det.
Men men men.....
Du kan inte ställa en sån fråga på allvar?
Är regleringar vettiga.....
Är lagar bra?
Är väder bra?
Så om jag tolkar er rätt i frågan om Enron så menar ni att när marknaden inte fungerar så fungerar den men på ett helt annat sätt och det visar att marknaden fungerar egentligen.
Annars var Enron ett luftballong och det var många som hjälptes åt att blåsa upp balongen. Förlorarna var konsumenten och dom som placerade sina pensionspengar i Enron. Bluffen hölls igång från Enrons skapande på 70-80 talet och ingen genomskådade det förän en kvinnlig journalist började undra hur Enron fick in sina vinster.
Det finns en förträfflig film om hela skandalen "Enron-The Smartest Guys in the Room"
"ag undrar bara om du har hört talas om Enron och deras agerande på den avreglerade Kalifoniska elmarknaden?"
-Ja det har jag hort talas om. En riktigt otrevlig historia med en bunt enormt giriga brottslingar. Visst sa kan det ga. Det finns naturligtvis exempel pa ar avreglering gar at helvete och Enron ar ett praktexempel pa detta.
Men min fraga var om det fanns nat exempel pa nar reglering varit battre an privat, inte om det fanns nagra exempel pa nar avreglering INTE fungerade. Om vi skall rabbla upp exempel pa reglering som inte fungerar kommer vi nog att hitta mer skrammade exempel an Enron.
Nagra bevis for fungerande regleringar har ej blivit presenterade an...
Du kan inte ställa en sån fråga på allvar?
-----------------------
Det är inte jag som ställer frågan.
Läst tråden innan du går vidare.
När du har kommit fram till vem du ska prata med så säger du till.
Det enklaste är väl att se hur det var innan en sak blev avreglerad och då finns det flera ex. som visar att det inte har blivit bättre med avreglering.
Vi kan börja med posten som man tidigare i en diskusion kunde om något var tvärsäkert säga "som ett brev på posten". I dagsläget blir man bara förbenad om man skall ha med posten att göra, postkontoren finns knappt kvar, tidigare hade väldigt många sin lön på postgirot därföt att man visste att de flesta orter hade ett postkontor.
Järnvägen som blev avreglerad har blivit en hugsexa mellan olika bolag och det är krångligt att åka tåg. Vangnarna blir inte upprustade (i stort sett 2 Klassvangnar från 50 talet) och städning är ofta ett okänt begrepp.
Elmarknaden som efter avregleringen skulle ge billigare el har visat sig ge betydligt dyrare el. På ett år har elpriset stigit med 100% och har blivit hushållens vanligaste ärende hos kronofogden.
Nå man kan fortsätta hur länge man vill med att kritisera vissa avregleringar och visa de negativa sidorna av sådarna. Men om du efterlyser ex. på när regleringar varit bättre än avregleringar så kan du ju studera dessa.
Micke 2,
Du måste ha förmågan att kunna diskutera mängd av regleringar och typ av regleringar. I annat fall blir det meningslöst och skapligt korkat.
Ok, jag fattar att jag är ganska korkad (tog dock ganska lång tid), men kan du ta mig ur meningslösheten och kanske leda mig bort från fel sida av flötet.
Har ingen uppfattning om hur man får fram mängden av reglerigar för att studera vilka typer det är så det är väl ganska menigslöst att tala om regleringar om man som jag inte kan se mer är en åt gången som t.ex avregleringen av elmarknaden eller posten eller järnvägen och relatera det till hur det drabbar mig.
Skicka en kommentar