Välj jobben

Socialdemokraten Peter Gustavsson skriver klokt om valrörelsen. Bland annat:

Den socialdemokratiska valrörelsen har innehållit två betydelsefulla misstag. Det politiska misstaget var att inte erkänna arbetslösheten som problem och betona våra förslag för att få fler jobb. Det personella misstaget var att så starkt fokusera uppmärksamheten på en i grunden impopulär statsminister.

Misstagen sammanhänger. Göran Persson är visserligen i vissa avseenden klart bättre än den värsta socialdemokratiska kanslihushögern, men hans politiska världsuppfattning och självbild baseras på en ekonomisk ”sanering” vars institutionella arv i grunden är borgerlig – och låser fast politiken i denna borgerliga fåra.

Borgerligheten – dess partiföreträdare och mediemegafoner – har i denna valrörelse ägnat sig åt en sällsynt galen demonisering av Göran Perssons person. Det har handlat om hans ”ledarstil”, påstådda ”trötthet” och allmänna uppsyn. Kvällstidningarna har excellerat i bildproduktionen. Men hur vilt man än har slagit kring sig har det som Göran Persson verkligen förtjänar kritik för helt lyst med sin frånvaro. Av det enkla skälet att detta är vad borgerligheten verkligen gillat. Förutom utrikespolitiken – där Persson stått för en skamligt pro-amerikansk och pro-israelisk position – handlar det just om jobbpolitiken. Där har borgerligheten och Persson i många år varit överens om grunderna; överens om att arbetslösheten inte varit ett problem, och överens om det system som fortsätter att hålla uppe arbetslösheten. Om detta skrev Sten Johansson, också han socialdemokrat, utmärkt på DN Debatt häromdagen (i en artikel som kom med bara för att den kunde rubriksättas som angrepp på sossarna i valrörelsen):

1990-talet blev en svår tid därför att landets politiska elit genomförde ett systemskifte från fullsysselsättningspolitik till låginflationspolitik. Vid sekelskiftet såg det ut som om systemskiftet efter sju-åtta års massarbetslöshet gav någonting i utbyte. Vi fick varaktigt låg inflation, sjunkande arbetslöshet och det blev årliga reallöneökningar för den stora majoritet som hade arbete. De ekonomiska teorier som legat till grund för systemskiftet hårdnade till en ofruktbar ekonomisk doktrin. Olyckligtvis blev statsminister Göran Persson dess främste proselyt och apostel.

Detta är en central fråga för vårt samhälle. Vänsterpartiets valplattform baseras på det. I valrörelsen har borgarna dock ansträngt sig för att skapa en absurd pseudodebatt om arbetslösheten, i uppenbart syfte att dölja det faktum att man helt saknar politik mot den, utan istället, på klassiskt högermanér, vill använda arbetslösheten till att skapa en låglönemarknad och försvaga facken. Sten Johansson skriver också om detta:

Alliansens doktrin bygger på att arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspensioneringar är höga därför att arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade saknar tillräckliga incitament för att vilja arbeta. Det är själva grundbulten för deras politik utan tanke på om det finns några jobb att söka. Ersättningsgraden i arbetslöshets- och sjukförsäkringen skall sänkas liksom pensionerna för de förtidspensionerade och inkomstskatten sänkas för de som har arbete. Lägger man till att avdragsrätten för fackföreningsavgiften skall avskaffas och avgiften till arbetslöshetsförsäkringen höjas är det glasklart hur alliansens politik tänks fungera. Lägstlönerna i avtalen skall sjunka så att låglönejobb kan tillskapas. Det är teorin i ett nötskal.

Borgerligheten brukar ofta lite bittert anklaga socialdemokraterna för att i valrörelser rätt framgångsrikt ”gå i opposition mot sig själv”. Många borgare förstår nog på allvar inte att de allra flesta betydelsefulla beslut i det svenska samhället fattas av borgare – i kraft av ägandets makt. Ständigt. Den politiska makt som kan utövas av regering och riksdag kan i någon mån verka i motsatt riktning, om den just står i opposition mot samhällsordningen.

Den allvarliga krisen uppstår när socialdemokraten Persson inte förmår gå i opposition mot de strukturer som håller arbetslösheten uppe.

Valrörelsen har på punkt efter punkt klartgjort att det ändå inte på något sätt är egalt om vi får en borgerlig regering. Allt blir naturligtvis värre då. Men det socialdemokratiska misstaget om jobben handlar om detta.

Oavsett valresultat behövs efter valet en bred debatt i arbetarrörelsen om en väg ut ur den skitiga tvångströja som satts på svensk ekonomisk politik. Vänsterpartiet har en avgörande roll att spela i den processen. En röst på vänsterpartiet framstår i det ljuset som viktigare än på länge.