Socialdemokratisk eftervalsdebatt

Jag varnade omedelbart efter valet för en slentrianmässig tro på att socialdemokratin i sin eftervalsprövning skulle välja den rimliga vägen att radikaliseras i opposition. Krypskyttet från den socialdemokratiska högern började också mycket riktigt nästan omedelbart. Urban Ahlin var ute och krävde Marita Ulvskogs avgång under det att han kryptiskt talade om ”marginalväljare”, Typer som Jan Nygren och Widar Andersson har också de öppet antytt att det behövs (ännu) mer av borgerlig politik för att socialdemokraterna ska kunna återta regeringsmakten. Igår kom så en rejält genombitter utgjutelse, signerad EU-parlamentarikern Jan Andersson, och utbasunerad på DN Debatt, presenterad som ”tung kritik”. Andersson vill sammanfattningsvis att socialdemokratin ska skylla valförlusten på Marita Ulvskog, utradera skillnaderna mot den borgerliga alliansen samt gå från en positiv till monomant hyllande syn på EU. Det vore ju, om man uttrycker det milt, ganska dåligt. För socialdemokratins möjligheter att verka som politiskt alternativ, men också för alla progressiva krafter i landet och hela den bredare arbetarrörelsens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. SvD:s huvudledare idag är för övrigt symptomatisk: bilder på Jan Nygren, Widar Andersson och Jan Andersson, med uppmaningen ”Lyssna på rörelsens kloka gubbar”

Jag ser apropå detta att Peter Gustavsson som vanligt skrivit en bra kommentar om den inbördeskrigande Jan Andersson och hans eftervalsanalys. Men ännu vassare är en mer ärrad socialdemokratisk trotjänare, Enn Kokk. Hans text önskar jag att alla socialdemokrater och långt fler därtill kunde läsa och begrunda. ”Går partiet åt höger blir det en ruin av sitt forna jag”, skriver Kokk, och avslutar inlägget med en varning för att försöka kopiera ”de nya moderaterna” och säga att det inte blir någon skillnad – bara en ”ny fräsch ledare”:

Utvecklas vår politik i den här riktningen, kommer fler och fler väljare att vända socialdemokratin ryggen, kanske också politiken över huvud taget – i vämjelse.

Jag är inte socialdemokrat. Jag kommer inte att rösta på socialdemokraterna även om detta parti skulle börja föra mer av den klokare politik som Gustavsson och Kokk efterlyser. Och kanske har Enn Kokk rätt i att en socialdemokratisk högersväng åtminstone i röstsiffror skulle kunna gynna vänsterpartiet. Men detta rör sig inte om valtaktik och partiränker. Det är – som Kokk berör i sin avslutande bisats – en fråga om politikens mer långsiktiga villkor.

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten följs med visst intresse av vänner och fiender. Men i det rådande, aggressivt högervridna medieklimatet, omvandlas observation och analys till aktivt deltagande från de krafter som vill arbetarrörelsen allt annat än gott. De kommer också att få betydande inflytande över utfallet, om inte de socialdemokratiska gräsrötterna lyckas värna sitt partis integritet.

Peter Gustavsson skrev häromdagen ett intressant inlägg med rubriken ”Lyssna på rörelsen”:

Visst finns det de som ropar i öknen om att vi måste ”vinna tillbaka medelklassen”. Men på gårdagens möte tittade folk lite konstigt på varandra när någon sade så. […] Mycket, mycket vanligare än förvirrade röster om att möta Reinfeldt på mitten är att folk säger som en högt uppsatt kommunalpolitiker i Uppsala – ”nu är det dags att sluta försöka vinna light-moderater, det är dags att få de våra att gå och rösta!”. Medlemmarna efterfrågar en reorganisering av vår basorganisation – både de geografiska föreningarna och andra sätt att engagera sig på. Vi ska vara där folk är, lyssna med stora öron, ompröva, våga förnyelse.

Gott så. Men vilken betydelse kommer dessa röster att få? Man kan säga att socialdemokratin nu får uppleva sin ”Vägval Vänster”-problematik: att den som hamnar i skarp minoritet när hon efterlyser upplösning och högervridning i den demokratiska process där vanliga medlemmars åsikter och upplevelser respekteras, istället ges jätteutrymme i massmedierna för att där underkänna denna process och utmåla medlemsmajoriteter som trista bakåtsträvare.

Tiden får utvisa vad som sker i verkligheten. När maktpositioner i staten inte längre kan användas som lockbete för sammanhållning under tystnad, kommer de som i praktiken rört sig långt bort från socialdemokratins grundvärderingar att vädra morgonluft i huggsexan. En sammanhållen – bred med inte uddlös – socialdemokrati vore i grunden bra för alla som önskar sig bättre villkor för kampen för rättvisa och frigörelse. Men det är ett misstag att räkna med att det är så detta parti kommer ur sin eftervalsprocess.

Därför vore det nog också ett misstag för andra – till exempel vänsterpartiet – att i förväg binda sig för givna förhållningssätt och samarbetsformer med socialdemokraterna.