Denna för staten Israels politik grundläggande hållning beskrivs på ett bra sätt av den israeliske journalisten Ran Edelist, i en intressant krönika med rubriken Who’s afraid of peace?
The situation seems strange: Assad offers talks, yet Israel rejects them. The world offers a Road Map, Israel “adopts it,” but in practice thwarts it. Mahmoud Abbas wants an agreement, but he's ignored until Hamas rises to power. Hamas offers a temporary ceasefire, but Israel rejects the offer while continuing with detention operations and expending settlements. And then comes the “daily incident:” Shooting a 14-year-old girl by mistake, and a "mishap" in Ramallah that leaves four civilians dead while Prime Minister Ehud Olmert meets with Egyptian President Hosni Mubarak. It's happening not only now, but throughout the recent years. Every time we approach calm, an incident takes place but is presented by the government and media establishment as a necessary response.Och Edelist pekar på en viktig grund för detta – en samhällsstyrande elit i Israel förruttnad så av övergreppen, att fortsatt våld blir självinducerande:
A whole sector within Israeli society (and perhaps even the entire country) cannot afford a genuine process of calm. True peace could lead to endless Palestinian demands that may undermine the fundamentals of Israeli society – Demands that stem from the sins of secretive murders and sins of robbery.Läs krönikan! Och så en liten notis om att Israel gått in och “arresterat” – alltså kidnappat – en lokal Hamasledare som beskrivs som allmänt respekterad och upptagen med att få till stånd minskade spänningar mellan olika palestinska grupper.
6 kommentarer:
Det var väldigt så stimulerande debatten har blivit här hos esbati!
Den judiska apartheidstaten och dess uppbackare har alltid motarbetat alla möjligheter till fred, det är inget nytt.
Huvudsakligen av den enkla anledningen att all fredlig samexistens med andra raser skulle tillintetgöra dess "judiska karaktär" eller hela det sionistiska apartheidprojektet rasåtskillnadspolitiken och själva statsbildningen som sådan.
Israel bildades genom urskillningslöst våld och etnisk rensning av icke-judar och har så eskalerat genom åren, en fredlig utveckling skulle innebära ett snabbare slut för denna avskyvärda skamfläck i modern tid, inte ens den amerikanska konstgjorda andningen i form av vapen och pengar som upprätthåller den sjuka patienten skulle kunna rå på det.
Däri ligger givetvis också förklaringen till massmorden på Palestinier "kriget mot terrorismen" och ockupationerna av dess grannstater.
Dessvärre har jag ledsnat på allt snack i Väst om hur man skulle kunna skapa fred hit eller dit, här eller där, mellan israelerna och deras grannar. Jag orkar inte ens skriva om detta spel för gallerierna på min blogg.
Jag har varit med i så många år nu, och återkommande sett precis det som står i artiklen som Ali länkar till. Men jag tror numer att det är ännu värre än författaren hävdar, att det i praktiken handlar om ren religiös fundamentalism, "Gud har lovat det Israeliska folket ett stort land", och det tänker man ta, bit för bit, om det så tar tusen år och jodå, man fick kriga sig till landet redan efter Mose inträde i det förlovade landet, läs G:a testamentet. Gud gav det inte bara till Israels folk. Folket fick liksom ge Gud en hjälpande hand redan då, men varken Gud eller de själva klarade saken så där riktigt bra.
Alla försök att medla, att locka Israel till fred är dömt att misslyckas. Det finns bara ett sätt, att tvinga dem att upphöra med sin apartheidpolitik och att sluta bekriga och massmörda folken runtomkring.
Så länge vi dessutom har en fullkomligt galen president i USA, som säger sig vara frälst (kristen fundamentalist), är det stor risk att resonemangen bland neokons där faktiskt handlar om fanatisk tro på att den dag Israel fått hela det land som Gud lovade sitt utvalda folk så ska den tusenåriga freden inträda, varför man nog i USA anser sig begå en gudibehaglig gärning när man beväpnar och stöttar Israel i dess ändlösa mördande för att utvidga sitt territorium.
Religiös fanatism är helt enkelt gräslig oavsett vilken religion folk, eller stater, är fanatiska anhängare av. Det är ju rent löligt att beskylla muslimer för sådan när världen idag styrs av kristna fundamentalister som verkligen inte heller har någon ärorik historia.
Numer betraktar jag allt tal i Väst om "hur" man ska skapa fred i Mellersta Östern som endera otroligt naivt (att alla ansvariga i Väst är lurade av sionistiska fundamentalister?) eller som medvetet vilseledande av den allmänna opinionen. Efter att ha läst Susan Nathans bok om probleme (S N är engelsk judinna som emigrerade till Israel som fullblodig sionist vid sitt 54:e år, i slutet av 1990-talet och som tvingades inse att allt hon trott på var fel) är jag ännu mer övertygad om att Israel inte alls vill ha fred. Säga vad man vill om ledarna i denna stat, men skickliga är de, i att manipulera både sina egna invånare och västvärldens opinoioner.
Has it ever occurred to you, Ali, that the daily barrage of Kassam rockets over Israeli territory from your friends in Hamas and Hezbollah may be an impediment to peace? Or do you share the Palestinian and Islamist goal of wiping Israel off the map?
Varför skriver du på engelska och varför har din blogg ett så fjantigt namn?
Micke--> Kanske för att engelskan är hans modersmål?
Ali--> Är också nyfiken på din lösning av konflikten. Anser du att staten Israel bör förgöras eller förintas? Tacksam för svar.
Skicka en kommentar