söndag, april 29, 2007

Helgläsning: fascistisering i kärnan

I tisdags publicerade The Guardian en betydelsefull essä av den amerikanske författaren Naomi Wolf: Fascist America, in 10 easy steps.

Wolf beskriver en allmän process, ett ”fascist shift”, mot byggandet av en auktoritär samhällsordning och nedtrampande av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Hon sätter in det som nu händer i USA i ett sammanhang genom att systematisera det i steg och dra historiska paralleller. Det är en artikel som både ger exempel och mening åt exemplen. I det mycket, mycket allvarliga som vi befinner oss idag, lyser den här sortens läsning med sin smärtsamma frånvaro. Våra medier är i princip oförmögna att återspegla skeenden, och när det är just skeendet som är det viktiga, då faller det helt enkelt utanför det andefattiga och enfaldiga offentliga samtalet.
Of course, the United States is not vulnerable to the violent, total closing-down of the system that followed Mussolini's march on Rome or Hitler's roundup of political prisoners. Our democratic habits are too resilient, and our military and judiciary too independent, for any kind of scenario like that. Rather, as other critics are noting, our experiment in democracy could be closed down by a process of erosion.

It is a mistake to think that early in a fascist shift you see the profile of barbed wire against the sky. In the early days, things look normal on the surface; peasants were celebrating harvest festivals in Calabria in 1922; people were shopping and going to the movies in Berlin in 1931. Early on, as WH Auden put it, the horror is always elsewhere - while someone is being tortured, children are skating, ships are sailing: "dogs go on with their doggy life ... How everything turns away/ Quite leisurely from the disaster."
Läs artikeln! Skriv ut, läs noga, och spara.

- - - - -

Med detta sagt om Wolfs i många stycken utmärkta essä, konstaterar jag samtidigt, att en mer djupgående förståelse av den process hon beskriver – fascistiseringen – också kräver en förståelse av fascismens specifika funktion som borgerlig social reaktion i den globala kapitalistiska ekonomin. Det tål tyvärr att upprepas. Allt som är auktoritärt och obehagligt är inte fascism, även om det kan finnas beröringspunkter i den sociala dynamiken.

Jag klipper här in ett stycke från efterordet till min bloggbok Agenda – julafton för allt reaktionärt:
I kapitalismens periferiländer ser vi en rå kolonialism göra comeback i uppdaterad form. Den enda supermakten klampar omkring i täten för en våldsam turné, vars syfte är att befästa en för det globala kapitalet gynnsam politisk ordning, och säkra flödet av olja och finansiella resurser in till de ledande skiktens konsumtion i centrum, särskilt just USA. Och i detta centrum – i de länder också Sverige hör till – fortgår andra processer, som sammanhänger med det som händer i periferin, som drivs av samma sorts underliggande materiella krafter. I kärnländerna ser vi angrepp mot välfärdssystemen; mot de trygghetsarrangemang som breda folklager tillkämpat sig, men som också på ett annat sätt kunde tolereras av kapitalets företrädare i efterkrigstidens guldålder. Detta innebär växande löneklyftor, utslagning, påtryckningar för ”flexibilitet” på arbetsmarknaden – alltså arbetskraftens rättslöshet och böjlighet inför kapitalets kortsiktiga behov.

Men liksom den inomekonomiska skärpningen av exploateringen slår över i imperialistiska krig ute i periferin finns det en historiskt välkänd utomekonomisk motsvarighet också i centrum: repression, i förlängningen mer än så. I Västvärlden har repression, övervakning och inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter skärpts i en takt som ingen kunde föreställa sig för bara några år sedan. Det är naivt att tro att detta utlöstes av någon plötsligt uppväckt insikt efter den 11 september 2001. Snarare öppnade den kollektiva skräcken efter denna terrortragedi ett ”window of opportunity” för makthavarna att trappa upp en önskad och planerad utveckling.

Detta är en systematisk utveckling som måste begripas. Vi kan kalla dess förlängning för fascistisering. Det är ett återkommande tema i flera av de texter som förekommer i den här volymens samtidsbetraktelser. Jag menar att det är centralt att kunna konstatera historiska paralleller och skillnader för att förstå den verkliga dramatiken i det som politiskt pågår omkring oss i världen – och för att som medborgare kunna ingripa.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Max Horkheimer ska, medan han fortfarande var radikal, ha sagt att "if you don't want to talk about capitlism, then shut up about fascism!".

Kerstin sa...

På hemmaplan velourfascim, på bortaplan rått och naket förtryck.

Anonym sa...

mycket intressant text.

/j

Kerstin sa...

Naomi Wolfs artikel i Guaridan, som du rekommenderar och citerar ur, var en mycket viktig artikel och en strålande sammanfattning av dagsläget, inte bara i USA utan även i Sverige, en som de allra flesta inte kommer att läsa, om de gör det, inte kommer att förstå och om de gör det, inte kommer att tro på, för de har förmodligen rent mjöl i sina påsar, såvida de inte tänker sig en karriär stödjande den nya världsordningen.

olydig sa...

Mycket bra artikel. Tänkte bara komplettera med Lawrence Britts 14 punkter och vad POAC (som har en utmärkt länkssamling) skriver om det.

Anonym sa...

Hårklyveri och beside the point, men borde det inte heta fascistifiering (fascistification på engelska)?

Och en fråga. Är kolonialistiska trender en historisk oundviklighet så länge det finns en möjlighet att agera på det viset?