Esbatis kommentarer: Etzler om Norge

torsdag, maj 17, 2007

Etzler om Norge

Aron Etzler skriver i Aftonbladet. Missa inte.

5 kommentarer:

ulf sa...: I Norge tror jag att vänsterpartiet sitter i regeringen och om jag minns rätt så har Aron Etzler skrivit en bok om att vänsterpartiet inte ska samarbeta med regeringen. Har Etzler ändrat sig eller minns jag fel.
OBS ärlig fråga; 2:59 fm
Johan Lindahl sa...: En bra artikel som dessutom är mycket vackert illustrerad. Idag, fredag, skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Missa inte det heller.; 1:23 em
Anonym sa...: Det enda som går emot är att Norge fortfarande är med i aggressionspakten NATO och skickar soldater till kolonialkrigen världen över.Detta är en vidrigt arv man genast borde ta itu med och söka utträde, såsom man står fria från marknadsdiktaturen €U.; 10:25 em
Anonym sa...: Nej, Ulf. Ta det tillbaka, som boken heter, skrev under en period när det ansågs självklart att vänsterpartiet i Sverige skulle sätta sig i regering. Att sitta med var närmast per definition ”att påverka” och det franska kommunistpartiet, som hade fyra ministrar i regeringen Jospin togs som exempel på hur bra det kunde gå. När jag åkte till Frankrike för att studera historia var det inte speciellt svårt att på plats se vilken katastrof regeringssamarbetet innebar för detta parti. I början av mandatperioden, 1997, hade PCF 9,9 procent och 210 000 medlemmar. År 2002, när vänsterregeringen förlorade makten fick PCF 4,9 procent i parlamentsvalet och hade 90 000 medlemmar kvar. Sanningen var att PCF hade krossats av att samarbeta – de fick stillatigande se hur Frankrike deltog i Kosovokriget, implementera EMU-politiken och se hur Jospin sålde ut offentlig egendom motsvarande tre-fyra borgerliga regeringar. Slutligen bidrog PCF aktivt till att förstöra sitt eget parti genom att genomföra en slags ”förnyelse” som innebar att medlemmarna fick mindre att säga till om, programmet blev postmodernt och olika nätverk bildades istället för att utveckla de gamla, betydligt mer avancerade organisationsformerna.

De slutsatser jag drar i boken för Sveriges del är att vänsterpartiet måste bli mycket starkare för att kunna sitta i regering – det måste finnas någonting att hota med om partiet inte skall bli överkört - att politiken partierna kommer överens om måste innebära en tydlig vänstersväng. Det är poänglöst att sitta i regering om politiken inte ändras. Och det innebär en pyrrhusseger att sitta i regering om inte vänstern samtidigt stärks långsiktigt. Jag står för alla de sakerna även idag.

Exemplet Norge är radikalt annorlunda än exemplet Frankrike: regeringen för på de flesta områden en tydlig vänsterpolitik och hela vänstern vinner mark, fram till idag. Vänstern, inte minst facket har utvecklats positivt och visar inte tendenser till självutplåning på det sätt som de franska partierna gjort i tio år. Om den här regeringen lyckas fullt ut kan det innebära en stor seger över marknadsliberalismen som vi alla kan lära av.

Det är alltså inte jag som ändrat mig, utan den verklighet jag studerat.; 12:16 em
Anonym sa...: Nej, Ulf. Ta det tillbaka, som boken heter, skrev under en period när det ansågs självklart att vänsterpartiet i Sverige skulle sätta sig i regering. Att sitta med var närmast per definition ”att påverka” och det franska kommunistpartiet, som hade fyra ministrar i regeringen Jospin togs som exempel på hur bra det kunde gå. När jag åkte till Frankrike för att studera historia var det inte speciellt svårt att på plats se vilken katastrof regeringssamarbetet innebar för detta parti. I början av mandatperioden, 1997, hade PCF 9,9 procent och 210 000 medlemmar. År 2002, när vänsterregeringen förlorade makten fick PCF 4,9 procent i parlamentsvalet och hade 90 000 medlemmar kvar. Sanningen var att PCF hade krossats av att samarbeta – de fick stillatigande se hur Frankrike deltog i Kosovokriget, implementera EMU-politiken och se hur Jospin sålde ut offentlig egendom motsvarande tre-fyra borgerliga regeringar. Slutligen bidrog PCF aktivt till att förstöra sitt eget parti genom att genomföra en slags ”förnyelse” som innebar att medlemmarna fick mindre att säga till om, programmet blev postmodernt och olika nätverk bildades istället för att utveckla de gamla, betydligt mer avancerade organisationsformerna.

De slutsatser jag drar i boken för Sveriges del är att vänsterpartiet måste bli mycket starkare för att kunna sitta i regering – det måste finnas någonting att hota med om partiet inte skall bli överkört - att politiken partierna kommer överens om måste innebära en tydlig vänstersväng. Det är poänglöst att sitta i regering om politiken inte ändras. Och det innebär en pyrrhusseger att sitta i regering om inte vänstern samtidigt stärks långsiktigt. Jag står för alla de sakerna även idag.

Exemplet Norge är radikalt annorlunda än exemplet Frankrike: regeringen för på de flesta områden en tydlig vänsterpolitik och hela vänstern vinner mark, fram till idag. Vänstern, inte minst facket har utvecklats positivt och visar inte tendenser till självutplåning på det sätt som de franska partierna gjort i tio år. Om den här regeringen lyckas fullt ut kan det innebära en stor seger över marknadsliberalismen som vi alla kan lära av.

Det är alltså inte jag som ändrat mig, utan den verklighet jag studerat.; 12:19 em