Lär av Norge!

Min krönika i veckans Flamman.

Vad den rödgröna regeringen för tillfället misslyckas med att skapa är en känsla av riktning; därmed också upplevelsen av allvar och entusiasm.

Utanförskapet utifrån

Norska Høyre, moderaternas systerparti, håller landsmøte. Den stora frågan på kongressen är Høyres ansträngningar för att få ihop en borgerlig regering efter valet, med Høyre, Venstre (liberalerna), Kristelig Folkeparti och de främlingsfientliga högerpopulisterna FrP. Inför landsmötet har Høyreledningen släppt en rapport som ska visa att dessa fyra borgerliga partier är överens om 255 frågor. Partiledaren Erna Solberg har till och med försiktigt öppnat för möjligheten att FrP:s Siv Jensen skulle kunna bli statsminister. Än så länge trilskas Venstre och KrF och säger att de inte vill ha något med FrP att göra. Men den som lever får se. När den europeiska borgerligeheten i land efter land genomgår passiv eller aktiv förbruning, villl det mycket till för att bryta av mot mönstret.

I dagens VG – en några ytterligare steg tabloidiserad variant av Expressen, som annars på nyhetsplats framstår som kampanjorgan för FrP – skriver tidningens politiske kommentator Elisabeth Skarsbø Moen (gammal SSU:are, som jag tror själv räknar sig som någon slags vänster, och annars profilerat sig som förespråkare av ännu striktare asylpolitik), från Sverige. Hon har lyssnat på Anders Borg i Uppsala och radar glatt upp hans floskler om ”utanförskapet” (som tydligen har varit på 1,5 miljoner, men blivit mindre), ”skattesänkningar för de lägst avlönade” (utan att nämna den helt extrema förmögenhetsöverföringen till de allra mest förmögna) och ”fler kvinnor i heltidsjobb” (utan att nämna att regeringen kategoriskt avvisat konkret utformat lagstöd för detta, samt slagit undan benen för de fackföreningar som skulle kunna tillkämpa sig sådana avtal). Men det är ju bara ett referat förstås, sådana från-sidlinjen-kommentarer som bär upp den västerländska civilisationen. Anyway, ingressen är tydlig:

Når Høyre samles til landsmøte i dag, kan de se til Sverige for inspirasjon. Her er en ung og dynamisk Høyreregjering i ferd med å forandre Folkhemmet ved å svekke fagbevegelsen og senke skattene.

Skönt att komma från en exportnation.

Liberalism på glid

För några år sedan skrev Åsa Linderborg en mycket viktig artikel om en av vår tids allra mest karaktäristiska drag: liberalismens förångning.

”Vänsterns försvagning under högerns galna kvartssekel har lett till att det goda liberala arvet förskingrats” konstaterade hon. Det är en artikel som är värd att läsa igen. Detta är en bred internationell trend, även om det förstås finns variationer. Här i Norge är situationen fortfarande lite bättre jämfört med exempelvis Sverige. Här är till exempel det klassiskt liberala partiet Venstre tydligt mot FrP:s nyrasistiska positioner och retorik, medan det i Sverige på senare år, liksom i Danmark, har varit just liberalerna som själva varit ledande på det fältet.

Men också här i Norge sker förstås förskjutningar, både utrikespolitiskt och i synen på välfärdsstaten. Och även om norska Venstre idag kategoriskt avvisar regeringssamverkan med FrP, utgör partiet i Oslo tolererande parlamentariskt underlag för ett Høyre-Frp-styre. Framför allt har man utrikespolitiskt sedan länge distanserat sig från respekt för folkrätt och internationella lagar, samtidigt som den ekonomiska politiken glidit högerut.

Mot den bakgrunden är det mycket intressant att den kände tidigare Venstre-ledaren Gunnar Garbo – partiordförande 1964-1970 – nu kommit ut med en bok om liberalismens problem. Garbo – som på senare tid framför allt gjort sig bemärkt som en mycket vältalig försvarare av folkrätten och FN-linjen, medan han i skarpa ordalag fördömt och varnat för konsekvenserna av USA:s politik – utvecklar i denna skrift också sin syn på inrikespolitiska frågor.

Bokens titeln är tydlig: «Nyliberalismen er verken ny eller liberal».

Klassekampen gjorde en intervju med Gunnar Garbo i lördags och den är väl värd att läsa också utifrån ett svenskt perspektiv.

- En god liberaler er en god sosialist, og en god sosialist er en god liberaler, sier Garbo.

Han avviser begrepet «sosialliberal», siden det antyder at man kan være liberal uten å ta et sosialt ansvar. En umulighet, ifølge Garbo.

Det borde vara möjligt för svenska liberaler som tar sin idétradition på allvar att begrunda detta, och fundera lite över vad som hänt med de partier och tidningar som ännu profiterar på att kalla sig liberala. Men det är som Linderborg påpekar, det behövs ett tryck från arbetarrörelsen för att sätta igång den processen.

Obama talade i tungor ”norska”

Barack Obama har varit på besök i North Dakota. Där lever många med norska rötter. Obama la sig därför till med ett uttryck som överlevt tidens tand i skogarna: ”Uff da” – enligt rapporteringen i USA ”a Scandinavian phrase that roughly translates to ’wow.’”

Nyheten har väckt uppmärksamhet i Norge, där exempelvis Bergens Tidene rapporterar att Obama snakket norsk. Viss osäkerhet råder dock, med tanke på att man enligt den norska som talas i Norge inte riktigt kan säga att uff da ”roughly translates to ’wow’”, utan, på svenska, typ ”puh”, ”oj vad jobbigt”, ”jävlar vad trist”.

Kul grepp hur som helst. I South Dakota kommer Obama-kampanjen, för att komma närmare ett uttryck som faktiskt ligger närmare ”wow”, att testa ”La ilaha ill-allah, what a crowd”.

Kulturrelativism?

Ordens betydelse är socialt och geografisk bestämd.

– Du er en kuk. Det er du, sa 47-åringen fra Lakselv til en lokal politibetjent i fjor høst.

[…]

– Utsagnene er vanlige i Finnmark, og ligger innenfor det en polititjenestemann må tåle, heter det fra rettens flertall.

Hela artikeln.

Vi sjunger en sång som sprids över världen

Många har försökt förstå och förklara varför Black Metal blev så stort i just Norge. Jag ska inte redogöra för teorierna här, utan vill bara tipsa om att VG idag berättar om en kommande dokumentär om det bisarra och legendariska norska Black Metal-bandet Mayhem. Bandet väckte stor uppmärksamhet i början av 1990-talet då man bland annat hysteriskt diskuterade ett antal kyrkobränder och deras eventuella kopplingar till Mayhems musik. En av bandets frontfigurer, Øysten Aarseth, mördades av den tidigare basisten i bandet Varg Vikernes – också känd som ”greven”. Vikernes, som själv faktiskt brände ned ett antal kyrkor, var nazist. Om det var därför han mördade Aarseth är oklart. Men VG berättar i alla fall om Aarseths medlemskap i AKP(m-l):

Mangefasettert
[…] Aarseth var en stor beundrer av Stalin, og var ifølge dokumentaren medlem av AKP (m-l). Han skal ha meldt seg ut da Pål Steigan tok avstand fra Pol Pot og folkemordet i Kambodsja. Penger fra Mayhem-utgivelsene skal ha gått til partiet og Aarseth sendte Mayhem-plater gratis til Kina og Albania.

Hela artikeln.

Klasskamp om pensioner

Jag skriver i dag - samma dag som vi får nya siffror på högerns kontracivilisatoriska framgånger - i Flamman om en pågående klasstrid i Norge.

Intervju i Morgenbladet

Jag blev intervjuad förra veckan, i norska Morgenbladets serie som belyser kulturelitsbegreppet, genom att diskutera situationen i olika länder.


De andra artiklarna i serien: USA, Frankrike, Tyskland.

Vill ni ha det som i Sovjet, eller vadå?

I dag rapporterar Klassekampen om Mana-frågan på kultursidorna. Karin Haugen har bland annat intervjuat Ottar Grepstad, som leder Norsk Kulturråds faglige utvalg for litteratur og allmenne tidskrift. Han förefaller närmast chockad, och svarar så här på frågan om det norska kulturrådet sklle kunna göra en liknande sak:

- Det ville vært helt uhørt om vi skulle vurdert innholdet. Staten skal ikke mene noe som helst om innholdet – gitt att publikasjonene holder seg innenfor norsk lov. Vi har et underutvalg som gir oss anbefalinger og jeg ville steila hvis de hadde basert sine vurderinger på kommentarer om innholdet. […] Det virker for meg som en udemokratisk framferd av den svenske staten […] Liberaliteten er noe vi må slåss for hver dag, for å bruke litt store ord.

Tänk va, att man skulle få komma till den sista sovjetstaten för att få höra om liberalismen.

Språkövning: Bred Enighet

Idag har jag haft min första egna text på tryck i Klassekampen. En ledarkrönika (vinjetten heter Fokus). Jag lägger upp den norska versionen här. Texten är översatt på redaktionen. SSB är Norges statistiska centralbyrå.
- - - - -
Bred enighet

Innføringen av det nåværende pensjonssystemet i Sverige i 1999 – etter en overensstemmelse mellom sosialdemokratene og de fire borgerlige partiene – innebar at en av svensk arbeiderbevegelses kronjuveler ble solgt ut. Tage Erlander, sosialdemokratenes statsminister fra 1946 til 1969, skriver i sine memoarer om «den mest voldsomme politiske strid vi har hatt siden det demokratiske gjennombruddet»: Det krevdes folkeavstemming, nyvalg og en borgerlig dissidentstemme i Riksdag-avstemmingen for at den allmenne tilleggspensjonen (ATP) skulle komme på plass. Når systemet skulle avvikles var det likevel ikke snakk om å «gjøre hele det svenske folket til en studiesirkel i pensjonsspørsmålet», som Erlander hadde anbefalt – den sosialdemokratiske partiledelsen drev igjennom overenskomsten med hemmelighetsskremmeri og halvsannheter.

Resultatet er et system med automatiske reguleringer, som gjør at pensjonen i framtida kan senkes uten særskilte politiske avgjørelser. Pensjonen regnes ut fra en matematisk formel. Samtidig overlates forvaltningen av midler til et flertall «konkurrerende» fond, mens en voksende del av pensjonsoppsparingene overlates til vill aksjespekulasjon.

Den norske pensjonsreformen, som samlet alle partier utenom SV og Frp bak en prinsippbeslutning i 2005, og som den rødgrønne regjeringen siden har gått videre med, går ikke like langt. Men det finnes store likheter. Levealdersjusteringen skaper en automatisk nedtrapping av pensjonene når gjennomsnittsalderen øker. Og alleårsregelen belønner lange, uavbrutte yrkeskarrierer. I praksis innebærer det, som Klassekampen kunne fortelle 5. januar, en kraftig forverring for likestillingen. Mennesker i yrker der man helt enkelt ikke orker å jobbe i så mange år, kommer også dårlig ut i det nye systemet.

«Valget av pensjonsmodell innebærer at politiske myndigheter har foretatt en avveining mellom effektivitet og fordeling,» heter det fra SSB. Vel er det en avveining, men mellom fordeling og mindre fordeling! Det er uklart hvorfor det skal være mer «effektivt» å kanalisere en større del av de enkeltes oppsparte midler i private framfor felles investeringer – for det er dét det handler om.

Det som burde være åpenbart, er at et pensjonssystem med reduserte ambisjoner lar de strukturelle ulikhetene i yrkeslivet slå tydeligere igjennom etter at man har pensjonert seg. Kort sagt: Det lønner seg å ha en jobb som ikke tar knekken på deg for tidlig, og å være rik. Sammenhengen er sterk.

I Sverige utgjør pensjonsforliket en illevarslende innovasjon. Hvert forsøk på å diskutere systemets utforming eller anvendelsen av de midlene som finnes i det, kveles med henvisning til et slags vokterråd som er satt til å beskytte skapningen.

I sin første regjeringstale nevnte høyrelederen Fredrik Reinfeldt flere reformer som tilsynelatende skulle ha blitt utarbeidet i «bred enighet»: foruten pensjonsreformen blant annet en riksbank som ligger utenfor demokratisk kontroll og medlemskap i EU – en lang liste med høyrevridning ovenfra som har unndratt tunge politiske beslutninger fra den demokratiske dagsorden. Reinfeldt etterlyste nå en bred enighet om sosialforsikringssystemet – i praksis et stille oppgjør med nøkkelprinsipper i den nordiske velferdsmodellen.

Å kalibrere det politiske systemet for å tilby politikerutskiftninger uten politikkskifte, har alltid vært en viktig strategisk målsetting for dem som ivaretar sterke kapitalinteresser. De som vil gjøre seg til talerør for folkelige krefter, må i stedet passe på å ikke havne i passiviserende tvangstrøyer. Da er det ikke gitt at «brede enigheter» uten et forutgående sosialt trykk blir like vellykket.

«Jeg er sikker på at det vi har gjort ikke kommer til å være populært om 20 år, når de som går ut i pensjon ser hva vi har gjort,» glapp det ut av en svensk statsminister, Göran Persson, i 2005.

Så kjøpte han seg herregård.

Marsdal prisad

Jag har flera gånger tidigare nämnt och tipsat om Magnus Marsdals bok Frp-koden, som är en välgrundad och politiskt skarpsynt betraktelse av det norska högerpopulistiska Fremskrittspartiet och dess opinionsframgångar. Marsdal är inte akademisk sociolog, men gör i boken en god sociologisk analys av de sentida väljarrörelserna. Nu ser jag att Norsk sosiologforening har förärat Marsdal utmärkelsen Årets sosiolog. Det är ännu en indikation på bokens kvaliteter. Köp och läs den! (Det finns hos många svenskar ett lite reflexbetonat motstånd mot att läsa andra skandinaviska språk. Men det är bara en lättforcerad tröskel i början. Och det är nyttigt för ens egen språkuppfattning).

En försmak av bokens innehåll finns i en artikel av Marsdal, från Flamman i november förra året. På svenska.

Timbromodellen på export i Norge

Bläddrar i förra veckans Klassekampen, som samlats på hög när jag varit utomlands, och ser att Anders Horn i en serie artiklar följt norska tankesmedjan Civitas försök att samla och utveckla de borgerliga partierna i Norge. Man ordnar seminarieträffar och ideologisk skolning. Och öppnar upp för praktik och jobb i stiftelsen.

Förebilden är Sverige och Timbro.

Vi ligger langt etter svenskene. Timbro er ti-tjue år foran oss. Vi er bare på krabbe-stadiet.

Säger chefen Kristin Clemet. Den primära målgruppen är unga politiskt intresserade och aktiva människor.

Om bivirkningen av skoleringen er att disse om ti-tjue år, når de er statsråder eller næringslivsledere, kan snakke sammen på en annen måte enn man gjør på Holmgang så er det bra.

En grupp som Civita satsar hårt på är folk i Unge Venstre (norsk motsvarighet till Liberala ungdomsförbundet) och KrFU (kristdemokraternas ungdomsförbund). Strategin följer Timbros särskilda bearbetning av Cuf i Sverige. Medan den norska Senterpartiet (Sp) under tidigt 1990-tal innebar insteg för en gemenskapsorienterad och radikal generation, konstaterar Horn, så har centerpartiet i Sverige tagit långa kliv högerut på 2000-talet. Idag sitter Sp i regering med socialdemokraterna och vänstern, medan centern i Sverige som bekant utgör antifacklig bäverytter i regeringen.

I den norska kontexten får den allmänna viljan att vinna över den borgerliga mitten till ett tydligt och offensivt marknadsfundamentalistiskt projekt sin konkreta återspegling i nödvändigheten att bryta ned KrF:s och Venstres motstånd mot (bland annat) det främlingsfientliga, högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp), som nu är det största borgerliga partiet. Moderaternas motsvarighet i Norge, Høyre, har sedan en tid inga större problem med Frp utan samverkar tätt på högerkanten. Till exempel styrdes Oslo av en koalition H-Frp förra mandatperioden, och gör det även framgent efter kommunalvalen tidigare i år. KrF och Venstre har en förankring i (sinsemellan olika) sociala och ideologiska traditioner, som gör att det skaver när det kommer till ett mycket närmare förhållande till Frp.

Frp är det parti som idag mest effektivt kan förverkliga det norska kapitalets önskemål på social och politisk omvandling av det norska samhället. Partiet har funnit goda formler för att sälja in ökade klyftor, nedmontering av välfärden och inskränkta fackliga rättigheter som rättvisa, stärkt välfärd och politik för arbetare. Jag skrev i april förra året om ett besök som Timbros Johnny Munkhammar gjorde hos Frp:s ungdomar, vilka tog emot honom med ”mycket stor entusiasm” och vilka enligt honom ”omfamnar allt mer klassiska liberala värderingar”.

Kristin Clemet har rätt i att Timbro ligger långt före sin norska motsvarighet i bearbetandet av den svenska offentligheten. Samtidigt återfinns i en del av det som redan hänt i Norge, viktiga utvecklingsdrag i svensk politik. Sverigedemokraterna har förvisso en annan historia än Frp (Ny Demokrati hade större likheter) och är inte i paritet med Frp när det gäller organisatorisk förmåga och politikutveckling. Men kapitalet väljer i slutändan inte aktörer efter utseende utan efter funktionalitet. Det är klokt att hålla ett öga på det som sker i Norge också av det skälet.

På annan plats i lördagens Klassekampen hittar jag för övrigt ett citat som kompletterar bilden.

Hvis Jesus eller Mor Theresa hade en utenrikespolitikk, ville den trolig lignet på Bushs form for utenrikspolitik.

Säger ledaren för Ayn Rand Institute, Dr. Yaron Brook till Fremskrittspartiets partitidning.



[Två tidigare inlägg på detta tema]:
- Nya tider
- Borgerlig solidaritet

Going Out West

Det är väl rimligt att jag även själv meddelar det som Flamman rapporterade förra veckan (och som bland andra SvD:s ledarblogg haft vänligheten att kommentera med sedvanlig skärpa). Jag ska efter årsskiftet börja jobba på den norska dagstidningen Klassekampen, som redaktör för tidningens debatt- och krönikesidor. Det är en stor uppgift som jag fram emot med spänning och kittlande nervositet. Klassekampens betydelse för en i mycket bred bemärkelse progressiv offentlighet i Norge är tung. Jag hoppas kunna bidra positivt till att utveckla den rollen. Och det ska förstås bli väldigt kul.

Hur det går för bloggen vet jag inte riktigt än. Den kommer hur som helst säkerligen att delvis byta karaktär efter nyår. Sådant får ge sig. Häng gärna kvar! Att det nästan inte har skrivits något senaste veckan beror dock på att jag varit i Filippinerna.

För övrigt ser den norska EU-opinionen fortsatt stark ut. Det är Nej-majoritet bland väljarna i alla partier utom Høyre. (Siffrorna är till och med bättre än EMU-opinionen i Sverige. Och påminner inte staplarna mycket om partiopinionssiffrorna här?)

Fler tips, mer Norge

Två lysande artiklar om norska kommunvalet, den slående kontrasten mellan valresultaten i Trondheim och resten av landet, och de livsviktiga strategiska implikationer som detta har för vänstern:

Aron Etzler rapporterar och analyserar i Flamman (på nätet, tidningen kommer imorgon). Magnus Marsdal i norska Dagbladet. Läs bägge! Likheterna med situationen i Sverige är smärtsamt, och, om man sköter korten rätt, hoppfullt stora.


(Etzlers bok Trondheimsmodellen kommer som sagt den 17 september)

Tips om Norge

Nyhetsrapporteringen från det norska kommunalvalet är andefattig. Till exempel lyser de intressanta framgångarna för majoriteten i Trondheim helt med sin frånvaro. Peter Gustavsson skriver desto mer på sin blogg, i ett inlägg som är något att fundera över både för socialdemokrater och vänsterpartister här hemma:

I Trondheim vann de rödgröna, genom att väljarna såg effekterna av en progressiv kommunalpolitik. I resten av landet lyckades de rödgröna inte slå igenom. Den nyss återvalde ordföranden för Södra Tröndelags landsting (fylke) Tore O Sandvik säger att orsaken till att man vunnit i Trondheim och i hela södra Tröndelag är att man varit tydlig och stått för att man vill ha fastighetsskatten för att kunna bygga daghem och ålderdomshem. Mina norska vänner säger också att Jens Stoltenberg på riksnivå inte klarat av att kopiera Trondheimsmodellen tillräckligt mycket - han har tvingat SV att acceptera norska soldater i södra Afghanistan och på andra sätt inte klarat av att stå för den radikala politik som är det trönderska framgångskonceptet

Läs hela inlägget här. En annan socialdemokrat, Fredrik Jansson, skriver på samma tema.



- - - - -
För övrigt sammanfattar Thaher Pelaseyed läget i världen väl, denna sexårsdag av attentaten mot World Trade Center: Demokratin är under konkret hot. Påminner även om minneskvällen på Segels torg klockan 18.

Kommunalval i Norge

Resultatet från det norska kommunalvalet låter sig inte analyseras alltför enkelt, särskilt inte om man är trött och hungrig. Men några snabba reflexioner – i väntan på analyser från kloka norska kamrater.

Sosialistisk Venstre (SV) gör ett mycket dåligt val och blir de stora förlorarna. En anledning är att partiets satsning på klimatfrågorna lönade sig dåligt i ett val där andra frågor – och icke-frågor – kommit att dominera. Men den främsta anledningen till SV:s bakslag torde stavas problem med politisk tydlighet. Socialdemokraterna (Ap), som i stortingsvalet för två år sedan kunde återhämta sig från djupa katastrofnivåer tack vare vänsterretorik och ett återfunnet konfliktperspektiv, har gjort ett bra kommunalval. Ap har, låt det vara osagt om det är välförtjänt eller ej, åter uppfattats som ett alternativ i politiken, för dem som vill ha rättvisa och sociala framsteg. Samtidigt har yttervänstern i det brokiga RV också gått framåt – egentligen av samma skäl, men troligen bland delvis andra grupper. SV blöder alltså åt två håll, men ur ett sammanhängande sår.

Ännu tydligare blir det om man tittar på exempelvis röda Tromsø, där en rödgrön allians (Ap och SV i åtta år) har fört en tydligare vänsterpolitik och skapat förväntningar om mer. Där halveras SV, medan Ap, Senterpartiet (Sp) och även RV går framåt. Räknar man in alla fyra partier till ett bredare progressivt block, har detta block gått framåt från ett redan starkt utgångsläge. I Trondheim, som jag nämnde häromdagen, går SV också tillbaka, men det blir brakseger för en återupplivad socialdemokrati som under trycket av facklig mobilisering stått upp för ett försök till en annorlunda politik. Ap verkar få uppemot 44% i Trondheim! Det talar sitt tydliga språk. Detta är ett mycket intressant resultat värt att glädjas över och inspireras av.

SV-aktivisterna kommer, och ska, naturligtvis vara missnöjda med valresultatet. Men det gäller att dra rätt slutsatser och sätta in saker i rätt sammanhang. Att man sluter leden nu och inte börjar bråka om själva regeringsmedverkan tror jag såhär på avstånd är helt rätt. Jag tror också att man måste se att SV faktiskt har spelat en mycket stor roll i att vrida norsk politik i allmänhet och Ap i synnerhet åt vänster. Det är konkreta förändringar, som man måste uppskatta. Priset för att vrida Ap åt vänster har dock varit att Ap har uppfattats som så pass bra att det överglänst ett SV utan tydliga vinnarprofilfrågor vid sidan av klimatpolitiken.

Det visar en väg framåt för SV, som verkligen inte blir enkel att lyckas navigera på, men som i alla fall finns och erbjuder möjligheter att komma tillbaka med förnyade krafter till stortingsvalet 2009. Det torde vara uppenbart att regeringen måste förmås att bli radikalare också i ekonomisk-politiska frågor.

För övrigt går de främlingsfientliga högerpopulisterna i Frp framåt något (jämfört med förra kommunalvalet - bakåt jämfört med stortingsvalet för två år sedan), utan att gå förbi Høyre. Men parti är ändå helt etablerat som ett ledande borgerligt parti, som fortsatt kan vinna frustrerade arbetarväljare som vill ha en kursändring vänsterut i många frågor, för en usel högerpolitik.

Det är oerhört tråkigt att Oslo blir fortsatt blått, eller ska vi säga blåbrunt, beroende på att SV där gör ett katastrofval, en halvering från 20% till 10%. Den allians mellan Høyre och Frp som har gällt i Oslo kommer nu på ett naturligt sätt att framstå som stommen i alternativet mot den rödgröna regeringen i stortingsvalet om två år. Det är en förfärlig insikt som manar till hårt arbete. Frp har redan betytt väldigt mycket för att ändra – förpesta – det politiska klimatet kring invandrings- och integrationsfrågor. Det har blivit ett av Europas mest framgångsrika högerpopulistiska, nyfastiska partier. Det vore en mardröm att få Frp i regeringsställning. På samma sätt som den norska rödgröna regeringen betytt rätt mycket utanför Norge, skulle en regering med Frp vara en injektion till liknande partier i andra länder – i en galen tid som är mycket gynnsam för storskaliga obehagligheter. Det blir fortsatt mycket intressant att följa norsk politik. Och när den initiala besvikelsen har lagt sig lite, tror jag att den norska vänstersidan är tillräckligt bra för att bjuda ett gott motstånd.

Avslutningsvis. Kolla väldigt gärna in det som SV:s Audun Lysbakken skrev några dagar före valet, om skandaljournalistik och valdeltagande. Detta är något som vi på vänsterkanten måste analysera och hantera. Lätt är det inte. Men nödvändigt.


[Valresultat på NRK:s hemsida]

Rörande

Mina irriterande erfarenheter från Gardermoen flygplats i Oslo begränsar sig till att ha blivit av med mitt hårvax till en oförstående yngling i för stor uniform. Att jag bara några dagar tidigare på väg till nämnda flygplats fått de icke föraktligt paranoida Arlandamyndigheternas tillåtelse att bära in samma burk på flygplanet bekom inte denne, varvid jag muttrande gick iväg och tröstköpte en slips. Jan Guillou är en på alla sätt häftigare person, varför han istället blivit tagen på ”snorren”. Händelsen får möjligen lite kvällstidningstypisk behandling, och det är nu inte ett övergrepp i Guantánamoklass som Guillou fått utstå. Men det är inte heller poängen. Det är omständigheterna som helhet som utgör upplevelsen.

Och framför allt: om det hela får ytterligare någon att reflektera över den bisarra säkerhetshets som omgärdar flygandet, har en allt sällsyntare sällsynthet ägt rum, nämligen att Expressen åstadkommit något bra. Kontrollerna har idag väsentligen funktionen av suggestivt stämningsskapande. Det är en välgärning att inte acceptera excesserna utan åtminstone lite mutter.

Dock, och viktigast, kan noteras att allt visserligen, som redan konstaterats [*], blir bättre på tyska, men att samma sak, på ett helt annat sätt, kan sägas om norska.


[*] Uppdatering: "This video is no longer available due to a copyright claim by Malmsteen Management". Fuck it.

Det är lite bättre i Norge

Norge är som bekant inte med i EU. Det ger landet en större frihet från marknadsfundamentalistiska tvångströjor. Dock är Norge anslutet till EES-avtalet, vilket gör att Efta-domstolen kan ha synpunkter på vissa ekonomiska förhållanden i landet.

För flera år sedan startades det en process mot Norge gällande en gammal norsk lag med anor från den nationella frihetsrörelsen på 1890-talet, kodifierad 1909 och uppdaterad med bibehållen grundbetydelse sedan dess. Den går inder namnet Hjemfallsretten. För att säkra den centrala naturresurs som vattenkraften är, bestämdes det att privata koncessioner för dess utnyttjande endast fick ges för begränsad tid, nu högst 60 år. Därefter skulle rätten återgå till staten. I de fall staten eller kommunerna redan kontrollerade företag med koncessioner undantogs dessa, denna rätt skulle vara tills vidare. I början av sommaren beslutade de klåfingrigt marknadsfundamentalistiska juristerna i Efta-domstolen att denna ordning stred mot konkurrensneutraliteten – i det här fallet mellan verksamma privata och offentligtägda bolag.

I Norge har beslutet mötts av bestörtning. LO-ledaren i Trondheim krävde nyligen att staten skulle köpa upp all vattenkraft, såväl från kommunala och privata intressenter – med tvångsinlösen om så krävdes. Det norska centerpartiets ledare, kommunministern Åslaug Haga kallade beslutet för ”ett angrepp på norsk suveränitet”. Statsministern Stoltenberg tvingades understryka att han inte var enig med domen, och uttryckte att det varit bra att Norge drivit saken så långt. Faktum är att (EU-vännen) Stoltenberg meddelade att

Nasjonal kontroll over naturressursene, gjennom lokalt og nasjonalt offentlig eierskap, er avgjørende viktig for Norge. Dagens dom i EFTA-domstolen er så alvorlig at den rokker ved grunnlaget for inngåelsen av EØS-avtalen. Norge må nå ta en tenkepause og drøfte nøye hvordan vi skal håndtere den oppståtte situasjonen

Förnyade röster har hörts om att Norge borde lämna EES-avtalet, som Bruntland-regeringen en gång lovade inte skulle få några effekter på hjemfallsretten.

Nu har den norska regeringen tänkt ut och lanserat en radikal lösning. Man har med omedelbar verkan beslutat att inga nya koncessioner ska ges till privata företag. På så sätt menar man sig ha gjort norsk lag förenlig med domen (som ju inte säger att offentligt ägande i sig är otillåtet). Det är ganska stor skillnad på läget, får man ju säga, när en minister uttrycker sig så här på regeringens hemsida:

Dette er en stor og viktig sak for regjeringen og Norge. Gjennom dagens vedtak beholdes hjemfallsordningen og våre energiressurser forblir i folkets eie. Vi følger med dette opp Soria Moria-erklæringen på et viktig punkt, sier olje- og energiminister Odd Roger Enoksen.

Den här lösningen kommer, som SV:s vice ordförande Audun Lysbakken konstaterar, att leda till en successiv nationalisering av norsk vattenkraft, då nu gällande privata koncessioner så småningom förfaller, utan att förnyas.

Den norska regeringens arbete vilar på Europas mest progressiva regeringsförklaring. Samtidigt är det uppenbart att manöverutrymmet för en progressiv politik inte finns av sig självt, utan måste erövras. Regeringen har fattat många viktiga beslut i rätt riktning, men i ekonomisk-politiska frågor har reformerna varit mer beskedliga. Det här beslutet innebär förstås inte någon jätteförändring i människors vardag. Det återstår också att se var detta slutar. Den juridiska tvisten lär fortsätta. Tidningen Nationen påpekar att det kan uppstå problem med olika ersättningskrav. Men helt klart är att detta är ett principiellt betydelsefullt agerande, som både stärker respekten för regeringen och skapar en glädjande turbulens i EU-systemet (Efta-domstolens utslag baserar sig på tolkningen av marknadsimperativet i EU:s fördrag).

Och Unge Høyre, norska Muf, säger att detta är ”kommunism”.


- - - - -
Det är ganska symptomatiskt att det nästan inte har hörts någonting om detta i Sverige. Jag hittar en gammal grej på Ekot från 2005. Och så blev det en notis efter domen i juni, med vinkeln att Vattenfall nu såg möjligheter att ge sig in på norska vattenkraftsmarknaden!

- - - - -
Förkovrande läsning:

- Ledare i Dagbladet, från juni.
- Artikel i Klassekampen: ”Bryter grunnloven”
- Faktahäfte från Nei till EU

Tillsammans

Den norske kamraten Morten Drægni reflekterar lite över den svenska regeringens skattesänkningsplaner. Siffrorna kommer kanske i slutändan att bli lite annorlunda, men angreppssättet är rimligt. Det finns en god tillväxt i svensk ekonomi. Frukterna av den är skevt fördelade. Om regeringen satsar på att fortsatt öka den andel av de samlade samhälleliga resurserna, som går till privat konsumtion, så vidgas klyftorna i samhället och – som framgår av exemplen – angelägna gemensamma investeringar uteblir. Det är bara ett mycket tunt skikt av riktigt rika, sådana som alltid klarar sig och kan inrätta dyra och ineffektiva, men dem själva bekväma system, som kommer bättre ut av en sådan samhällsutveckling. För oss i vänstern gäller det att kunna beskriva behovet av en samhällelig omfördelning just i sådana konkreta termer som Drægni gör. En höghastighetsbana för resebekvämlighet och miljöhänsyn. Ett bostadsprogram som märkbart, synligt, effektivt minskar bostadsbristen i storstäderna. En ordentlig sänkning – eller helst avgiftsbefrielse – för kollektivtrafiken i länet. Sådant som både är bra på sikt och som märks här och nu.


Notera för övrigt det tydliga samband mellan stagnerande offentlig konsumtion (övre diagrammet, källa: nationalräkenskaperna) som andel av BNP och utvecklingen för de mycket rikas inkomster. (nedre diagrammet, från LO, denna rapport)

Butterhet och elitism - exemplet Oslo

Vill varmt rekommendera en roligt småprovokativ krönika i Aftenposten, av den norska historieprofessorn Øysten Rian. Det finns viktiga politiska poänger i hans uppmaning till Osloeliten att rycka upp sig och visa lite glädje över det folkligt norska och i hans historiska förklaringar till varför en sådan elitmentalitet uppträder i Oslo. Här finns också – i koncentrat – ledtrådar till den för många svenskar svårbegripliga norska språkdebatten. Det är på det hela taget en ganska god ingång till en folklig-progressiv nationsuppfattning – en som är starkt saknad och hårt ansatt i svensk vänsterdebatt.

Det är för övrigt synd – och symptomatiskt – att den politiska och kulturella debatten i våra nordiska grannländer har ganska liten plats i svensk offentlighet. Vi har en sådan fördel av att enkelt kunna vidga våra vyer på det egna språket och därmed med större djup. Svenskan är ett litet språk, men med bara lite ansträngning kan vi läsa och förstå andra skandinaviska språk. Politiskt och kulturellt fördjupas vår självförståelse om vi kan förhålla oss till samhällen som är väldigt lika på många sätt och ändå inte desamma. För ett land som ligger i utkanten av andra, större kultursfärer är det viktigt att kunna upprätthålla och utveckla sådana relationer. Det skapar ett spänningsförhållande till centralisering, utarmning och likriktning i EU-anpassningens och amerikaniseringens följe. Notera: jag är alltså inte anhängare av en essensialistisk, statisk kultursyn. Precis tvärtom. Inte heller är jag motståndare till ”populärkultur”, och definitivt inte till kulturyttringar som finns i eller kommer från USA. Jag tror att den svenska debatten och den svenska kulturutvecklingen blir bättre, i större utsträckning tillgänglig för bredare folklager, om den får ett bredare resonansfält.

Nåväl, som stöd i läsningen: norskans by betyder alltså stad. Och Erling Lae är ”borgmästare” i Oslo. Han representerar moderaternas systerparti, Høyre. Oslo leds idag av en koalition mellan Høyre och främlingsfientliga, högerpopulistiska FrP. Norge håller kommunval i september.


(Via Audun Lysbakken)