Rättegången mot Breivik

I två dagar har jag varit på rättegången mot Anders Behring Breivik. Är nu sliten efter en storm av motstridiga känslor, och ett stort antal intervjuer. För min del blev den extra vändning under tisdagen, när Breivik i sin redogörelse inte bara nämnte min sambo vid namn, utan också tog upp vårt barn som ett exempel på hennes "förräderi" mot den norska och europeiska kulturen.

Se gärna några av mina kommentarer här (intervju med Aftenposten, video 8 minuter), här (intervju med SVT, video 6 minuter) eller här (intervju i GP).

Lyssna på Breivik!

Idag skriver jag i Aftonbladet om vikten av att lyssna på Breivik nu när rättegången mot honom börjar – och försöka begripa den idévärld som hans brott sätter i blixtbelysning. För den är han knappast ensam om att befolka och sälja in:

Terroristens politiska redogörelse är av stort allmänintresse. Det kommer att vara ett samtidsdokument, viktigt att ta in och reflektera över. För det som utmärker Breiviks politiska rättfärdiggörande – så som det hittills har kommit till uttryck i hans manifest och i de inledande förhören – vittnar om en idévärld som befolkas av långt fler.

Läs gärna.

Förbi Breivik

På måndag börjar rättegången mot Anders Behring Breivik. Själv ska jag bara vara på plats i två dagar i början. Men Jag kommer att följa processen. Och jag hoppas att den kan markera bli början och fördjupningen på en bättre, politisk diskussion. Om detta har jag skrivit en artikel i norska Dagbladet:

Muslimhatet påvirker livene våre, også alle de dager det ikke er massemord.

Läs gärna.

Påminna sig om livet; gå vidare utan att glömma

På måndag nästa vecka börjar rättegången mot Anders Behring Breivik. Han tog livet av 77 människor och jag var sekunder för att vara en av dem han lyckades mörda. Jag är tacksam över att ha klarat mig och att nu få se min dotter tugga frenetiskt på sin strumpa. Min sambo, mamman till barnet, var en av dem som Breivik uttryckligen önskade döda. Vi är intervjuade i Dagbladet här. Det framkom i samband med intervjun att Breivik nämnde hennes namn redan under det första förhöret på Utøya.

Hatet före och efter Breivik

Idag har jag en längre artikel i SVT Debatt, om den politiska miljö som Anders Behring Breivik tillhörde och som är en del av vår samtid, både före och efter den 22 juli 2011.

De ideologiska hetskommentarerna är inte skrivna av den nu häktade Anders Behring Breivik. Och det faktum att många norrmän menade att det vore okej att trakassera vissa av sina landsmän, om nu gärningsmannen hade visat sig vara mörkhyad eller med bakgrund från ett muslimskt land – det är inte heller Anders Behring Breiviks verk. Det är något som hade fått samhällelig acceptens långt innan den 22 juli.

Läs gärna hela texten.

Bred front för tomteluvor

Jag skriver i norska Dagsavisen om en hastigt uppblossande och snabbt försvinnande debatt om tomteluvor på skolavslutning. En typ av debatt som borde kännas välbekant för de flesta.

Men reaksjonene på (den kansellerte) nisseluebeslutningen sier oss noe viktig, og ubehagelig, om vår samtid. De viser aksepten for diskriminerende behandling og for den konsekvent problematiserende beskrivelsen av innvandrere, særlig muslimske. En beslutning som tas på bakgrunn av en «etnisk norsk minoritet» kan man kanskje mislike. Men bare mistanken om at en endring skulle skyldes et ønske om å respektere muslimer eller, gud forby, å imøtekomme krav fra muslimske samfunnsmedlemmer, dét utløser nasjonal panikk. Det skrives inn i en farlig fortelling om underkastelse og «snikislamisering».

Läs gärna!

Rasismen och det personliga

Det blir bara sporadiskt bloggat här. Som jag har skrivit här förr, får man gärna följa mig på twitter, där jag skriver kortare men oftare.

Livet i Norge rör sig annars till stor del i skuggorna av attentatet på Utøya. Jag har fått ett stipendium för att skriva en bok med utgångspunkt i händelserna, och sliter mig framåt med det. När man ser vartåt debatten och det politiska klimatet barkar efter den första tidens chock känns det allt viktigare att få något sagt. Samtidigt finns där en trötthet och frustration som tynger; riskerar att paralysera.

Det är kanske väntat, men ändå frånstötande fräckt, att Fremskrittspartiet nu med full kraft framställer sig själva som det stora offret för 22 juli! Varje försiktigt försök att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus över den islamofobiska hatideologi som fanns där före 22/7 finns där efteråt – stämplas nu av Frp och andra kolportörer av hets samt mästare på surrealistisk debattföring, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Igår satt jag och glodde på en debatt på norsk tv, där kommentariatets huvudbudskap tycktes vara att ”bägge sidor” nu behöver ”lugna ner sig”. Finn en position skönt parkerad mellan tokrasism och antirasism, mellan att begripa vad hetsretoriken gör med ett samhälle och att stå för mer av denna hetsretorik! Den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klaviatur av flinka högerpopulistiska fingrar.

Som en strålkastare i det tilltagande debattmörkret idag är dock en debattartikel av Stortingsledamoten från Socialistisk Venstreparti Snorre Valen. Han påpekar det självklara: att Behring Breivik ensam är ansvarig för sina handlingar, men att hans världsbild varken är skapad av eller begränsad till honom själv.

När jag skriver om livet efter 22/7 kan jag heller inte låta bli att nämna uppgifter som nyligen läckte från förhörsprotokollen med Anders Behring Breivik. Det visar sig att den i invandrings- och rasismdebatten mångårigt profilerade kommentatorn i Dagbladet Marte Michelet, som också råkar vara min sambo och mor till vår snart två månader gamla dotter, var ett konkret mål som massmördaren övervägde. Han visste att Marte skulle vara på Utøya två dagar tidigare och såg henne som ett attraktivt mål, om hans bombplaner i Oslo hade kunnat förverkligas redan den dagen. Det har förstås varit obehagligt att konfronteras med detta.

Det är svårt att inte känna stolthet över Martes idoga arbete, och de svar hon ger i intervjuerna ovan. Det var nog heller inte många som lämnades oberörda av hennes varma och tydliga svar i den här intervjun i radio/tv.

Knappt två månader före 22/7 skrev Marte en uppmärksammad artikel med rubriken ”Heretter er det personlig”. Det känns förstås ännu starkare att läsa den igen, med det rasistiska terrordådet i åtanke. Artikeln avslutades för övrigt så här:

Jeg kan ikke verne min ufødte datter mot det syke, innvandrerfiendtlige klimaet hun skal fødes inn i. Men jeg kan si til henne at jeg ikke sto og så på når de prøvde å gjøre henne til B-borger. Jeg håper du vil kunne si det samme.

Nu är hon född, Leila. Det har inte blivit mindre viktigt att göra det man förmår mot rasismen och dess förmedlare.

UPPDATERING. 2009 skrev jag essän «Vi må våge å ikke 'ta debatten'» (på norska här, på svenska här). Den handlar naturligtvis inte om att det är dåligt med debatt, utan om en uppgörelse med mantrat "vi måste våga ta debatten". Jag analyserar i artikeln hur den allmänna debattens utgångspunkter förskjuts i högerpopulistisk och rasistisk riktning. Genom upprepade hänvisningar till olika mer eller mindre explicita "problem" som vi "måste våga debattera" har man i själva verket redan kommit långt med att etablera ett offentligt samtal där fundamentala samhällsproblem som reproducerar rasism, och den strukturella rasismen i sig själv, just inte debatteras. Det är en situation där själv innehållet i och utfallet av "debatterna" är nära nog ointressant – det är skapandet av stämningen som omgärdar dem, som är själva det önskade resultatet.

Nåväl. I artikeln citerar jag forskaren Teun van Dijk, apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debattens utformning:

”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”

Eller, för att precisera med mina egna ord från essän:

Det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden

Sällan har väl detta fenomen illustrerats så tydligt som i dagens bisarra svar på den artikel av Snorre Valen som jag nämnde ovan. Med samma argumentation som Fremskrittspartiets Siv Jensen, slår man ifrån sig. Det att efterlysa innehållsligt ansvar för sina yttranden och politisk analys av den islamofobiska retoriken, skälls för att vara "direkt oanständigt" och rop på "halv yttrandefrihet".

Det är ännu ett fall där det är trist att få så rätt.

100 dagar efter Utøya

Deltog i morse i Gomorron Sverige, tillsammans med Mona Sahlin och Anna-Lena Lodenius. Temat var Utøya och vad som har hänt efteråt. (Jag vill passa på att ta avstånd från den slarviga skjortkragen. Man ser inte sig själv när man står i ett kontorslandskap och pratar ut i en kamera)

Hur klara härlig stämning utan slaveri?

Idag skriver Paulina Neuding, chefredaktör för högerradikala Neo och kolumist på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför det vore bra om invandrare fick ännu lägre löner än idag. Som argument anförs följande rörande exempel från en kämpande akademiker:

– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England.

Neuding understryker att detta förfärliga förtryck också förekommer i Sverige:

I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker

Det är kul att just exemplet biltvätt tas upp just i SvD just idag. Där kan vi nämligen även läsa artikeln ”Slavlika förhållanden på biltvättar”, som handlar om att ”många biltvättar har börjat utnyttja personer som vistas illegalt i Sverige som svart arbetskraft”. Dynamiken är igång alltså.

Intressant också att just Schweiz, England och USA nämns. Arbetslösheten i Schweiz är (OECD-siffror för 2010; 25-64 år) 3,9 procent. I Storbritannien 5,9 procent och i superduperlandet USA med låga ingångslöner 8,3 procent.

Men vad är väl lite siffror mot avsaknaden av fler invandrare på nagelsalonger?

För den som vill läsa lite mer om denna problemställning, rekommenderar jag LO:s några år gamla rapport: ”Vem vinner på lägre löner?”.

Eller, lite kortare, min krönika ”Etnisk lønn” i Dagsavisen förra året. Till exempel:

Gjennom slik etnifisert lønnsdannelse, er tanken, kan innvandrere få inn ”en fot” og eventuelt heve sine inntekter senere. Men atter en gang har tanken svak empirisk støtte. OECD- statistikk viser at inntektsbevegeligheten for lavtlønte er negativt korrelert med hvor mange som har lave lønner. Det betyr at i land med en stor lavtlønnssektor, som USA og Storbritannia, er risikoen for å bli værende i en lavtlønnsjobb større. Andelen fattige blant dem som bor i husholdninger der minst en jobber er dessuten over 12 % i USA – under 2 % i Norge. Risikoen er altså svært stor for at man blir stående med foten presset i en dør, i stedet for å komme inn.

Jakten på fantasierna om medelklassen – exemplet Norge

Det har varit kommunalval i Norge. Moderaternas systerparti, Høyre, gjorde ett mycket bra val. Det gjorde också socialdemokraterna, Arbeiderpartiet. Av väldigt olika skäl blev valet ett bakslag för Fremskrittspartiet och Sosialistisk Venstreparti. I Oslo lyckades de borgerliga behålla makten, som de har haft i fjorton år nu. (Den senaste perioden har Høyre och Frp styrt tillsammans, med ”parlamentariskt” stöd huvudsakligen från liberala Venstre). Samtidigt behöll de rödgröna makten i ”utställningsfönstret” Trondheim, där man 2003 tog makten efter ett bejublat fackligt basarbete, och omvaldes 2007 på samma sätt (beskrivet bland annat av Aron Etzler i boken Trondheimsmodellen). Och i Fredrikstad blev ett sådant fackligt-politiskt samarbete basen för en storseger som krossade det styrande Fremskrittspartiet.

Ändå är det i Norge, liksom det har varit i Sverige, vanligt att det politiska kommentariatet utifrån sin bekväma mellanskiktsposition ordinerar den platta och beprövat misslyckade lösningen att socialdemokratin måste ”gå åt höger” för att vinna ”medelklassen”. Här är ett exempel från VG. På detta skriver Julie Lødrup och Magnus Marsdal från (min arbetsplats) Manifest Analyse ett svar som är mycket väl värt att läsa.

Intet sted går Ap så oppsiktsvekkende fram som i Fredrikstad. De siste tre årene har det lokale LO kjørt kampanjen «Rødgrønt Fredrikstad 2011», med store konferanser for tillitsvalgte, 70-80 bedriftsbesøk, høy medieprofil og hard konfrontasjon med Frps ordfører. Resultatet ble 49 prosent til Ap etter 30 prosentpoeng framgang, og regimeskifte.

I Oslo – landets mest klassedelte by – signerte lederne i Ap og SV på at selv ikke de rikeste av de rike skal ut med ett øre i eiendomsskatt. Gevinsten ble fortsatt blått styre av hovedstaden.

Läs gärna!

(För den svenske läsaren av ovanstående. I Norge är utformningen av fastighetsskatt en möjlighet för kommuner, inom vissa lagligen fastställda gränser)

Ett ofärdigt document.no

För lite mer än tre år sedan, närmare bestämt den 31 juli 2008, hade jag på tryck en artikel i Aftonbladet Kultur, om högerpopulismen i Norge. Även om artikeln tog sin utgångspunkt i Fremskrittspartiet, försökte jag beskriva den bredare politiska och debattmässiga kontext i vilken partiets framgångar skulle förstås. Bland annat skrev jag detta:

Partiet verkar i ett växelspel med en allmän samhällsdebatt, som i tilltagande grad ”danmarkiseras”. Ett antal nyrasistiska fora har etablerat sig som referenspunkter i varje diskussion om invandring, islam eller integration. På sajter som document.no, HonestThinking och Human Rights Service (HRS) pumpas dagligen ut dubiösa siffror och försåtliga ”kopplingar”. Urval och tonfall påminner starkt om till exempel svenska Nationaldemokraternas eller andra aktiva rasistpartiers ”nyhetsservice”. HRS, som vill förbjuda bärande av muslimsk huvudduk och försvåra familjeåterförening, erhöll förra året närmare två miljoner kronor av den norska statens medel för att främja integration. Redaktören för HonestThinking har skaffat sig plats i den offentliga debatten genom att monomant återkomma till ”demografins” betydelse för ”islamiseringen” av Norge: Muslimerna är inte bara många – de får också barn! På senare tid har han börjat intressera sig för sambandet mellan ”ras” och intelligens. Denna smörja – vars intentioner torde vara uppenbara för varje normalbegåvad samhällsmedborgare – kan man få sig till livs i vanliga norska dagstidningar. När ytterkanterna rör på sig, förskjuts också tyngdpunkten i debatten.

Kommentaren utlöste tydligen ett helt kapitel – ”Demokrati på svenska” – i boken ”Selvmordsparadigmet” av mannen bakom HonestThinking. På den med tiden betydligt mer respekterade sajten document.no blev det också en arg kommentar, ”Samfunnsdebatt på svensk”. Kontentan är att Sverige är ett märkligt land där jag får skriva på ”barnehagesvensk” och hålla på med ”Jan Guillou-sosialisme”, och att document.no inte kan vara rasistisk eftersom de själva inte skriver om raser. Redaktören själv, Hans Rustad, nämnde inte artikeln då, men tycktes inte ha glömt undertecknade. I en upprymd artikel om Sverige efter valet 2010 gläds han åt att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen – ”et sunnhetstegn snarare enn et sykdomstegn, som gjort att ”Sverige er blitt et annet land”.

För den som vill få en glimt av symbiosen mellan fora som document.no och etablerade politiska aktörer kan jag för övrigt rekommendera en titt på det här föredraget som Stortingsledamoten och ledaren för Oslo Frp, Christian Tybring-Gjedde, höll för nämnda sällskap den 20 oktober 2010.

Nåväl. Document.no fick en del extra uppmärksamhet under sensommaren, eftersom det visade sig att Anders Behring Breivik rört sig i kretsen runt sajten och skrivit ett antal glada tillrop där. Dagen efter att han genomfört terrorangreppet, fann sig redaktörerna nödgade att samla samtliga hans kommentarer. Den sista, skriven i mars 2011 inleds så här:

Hei Hans, Nina, Christian, Rubb og til dere andre jeg kjenner:-)
For det første; meget bra innsats det siste året:-) Tusen takk til alle i redaksjonen/hovedbidragsytere; Hans, Nina, Christian, Rubb og alle andre som har bidratt! Dere har blitt en politisk maktfaktor i Norge enten dere liker det eller ikke:) Vel fortjent. (og vi liker det!<3) :D

Efter den 22 juli var Hans Rustad snabbt ute med ett litet spinn-försök om att Breiviks manifest skulle vara huvudsakligen kopierat från den så kallade Una-bombaren. Senare har han gett vissa indikationer om mild självrannsakelse och löften om bättre moderering av kommentarfälten på document.no, även om han samtidigt utbrutit i upprörd kritik mot dem som försökt diskutera islamofobins uppenbara roll i formandet av Breiviks världsbild.

Men idag är Hans Rustad tillbaka i högform igen. I en artikel i Newsweek (i vilken jag också är intervjuad) kommer han med följande uttalanden om situationen i Norge efter 22/7:

Rustad, for his part, is dismayed by official Norway’s reaction to the attacks. “Meeting terror with roses and love ...” he says, bitingly. “Crown Prince Haakon announced that the streets of Oslo were filled with love. What is this? Woodstock? Flower Power? Feel my pain! We go through the same pile of victims’ stories over and over again. How many memorial ceremonies can we handle?” He knocks his glass of water onto the table, when I mention the debate over what has been described as covert Islamization. “It is not even covert! There are demands for prayer calls, no pork in kindergartens, nurses in veils, halal meals in prisons, and Muslims in elderly homes demanding to be ritually washed five times a day. It’s all in the open!”

Välkomna ska ni vara till den stora empatiefterfesten. Här är vi alltså tillbaka till de verkligt stora hoten mot det norska samhället: att fångar får halalkött! Och Rustad och hans vänner är ju faktiskt de som har blivit offer för övergrepp:

“A witch hunt against dissenting opinions has started. Hatred is bound to explode if people can’t speak out against this utopia of multiculturalism.”

Alltså: om han och hans polare inte får ägna sig åt hets dagligen, då hotar de att ”explodera” av hat. Okej.

On whether he somehow helped create Breivik’s mindset, he adds without prompting: “No, I don’t want to play the game of mea culpa.”

Nä. För det är ingen lek. Det är europeisk verklighet här och nu. Som måste ses, förstås och bemötas.

Att försöka formulera

Jag har (vid sidan av flera andra) tilldelats ett litet stipendium för att underlätta skrivandet av en liten bok med utgångspunkt i händelserna på Utøya.

Intervjuas i norska Dagbladet med anledning av detta

Hvis vi skal forstå samfunnet bedre etter dette, må vi se nærmere på problemer som islamofobi og rasisme. Det er bare Breivik som har moralsk og juridisk ansvar for det som skjedde, men det kan ikke være sånn at hvis islamofobi og rasisme ikke fører til massemord, så er det uproblematisk.

Läs gärna.

Det farliga muslimhatet

En krönika i norska Magasinet for fagorganiserte. Här är slutklämmen:

En virksom antirasistisk linje må, slik jeg ser det, gå framover på to bein. Det ene er å skjønne at islamofobien, hatet mot muslimer, er et virkelig og farlig problem i dagens Norge. Det er ikke spørsmål om «religionskritikk». Det har egentlig ikke særlig mye å gjøre med religion. Det er en form for rasisme som på lik linje med andre former for rasisme splitter, ydmyker og undertrykker folk. Det andre beinet, må være å ikke «etnifisere» viktige samfunnsproblemer, men å gjøre en økonomisk politikk for økt likhet og sterkere velferdsordninger til toppsak i den politiske debatten. Hvis kampene om rettferdighet, solidaritet og fellesskap kan trenge ut litt av synseriet om innvandrerne, vil mye være tapt for høyrepopulister og hatprodusenter.

Ingen annen samfunnsaktør kan bidra til dette bedre enn fagbevegelsen.

Läs gärna hela.

Israel och «Eurabia»-fantasterna

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om den organiserade islamofobin och uppfattningen om Israel som frontlinje i ett civilisationskrig:

I ukene etterpå [Utøya] var også min innboks fylt av kjærlighet. Gjennom alle kanaler strømmet det inn meldinger med støtte og omtanke fra venner, bekjente og ukjente. Men jeg fikk også en del andre meldinger, oftest varianter av budskapet: «Håper du har lært deg en lekse nå og slutter å støtte palestinsk terror mot Israel».

Både taktløsheten og assosiasjonen kan virke absurde. Men om man har fulgt det politiske miljøet som har markedsført hatet mot muslimer, er verken koblingen eller tonen overraskende. Den islamofobe politiske scenen i Europa har nære og dype forbindelser med den israelske høyresiden og med den pro-israelske heiagjengen i USA.

Läs gärna!

Islamofobi, antisemitism och fascism

Cecilia Verdinelli skriver fint och skarpt i GP idag, om debatten efter terrorn på Utøya, och etablerade högerradikalers önskan om att misstänkliggöra politisk analys, eller, ”tillskriva den någon slags ideologiskt neutral extremism”. Att kalla det respektfullt är i ärlighetens namn inte särskilt finkänsligt. Som Verdinelli skriver: ”Avpolitisering är inte det rätta sättet att buga för de döda, avpolitisering är att böja sig för döden”.

I det sammanhanget vill jag tipsa om två mycket intressanta norska artiklar som fördjupar förståelsen för de politiska strömningar som Utøya-mördaren hörde till.

Torgeir Salih Holgersen går i en artikel noga igenom viktiga likheter mellan antisemitism och islamofobi som politiskt verksamma, rasistiska konspirationsteorier. Självklart finns det skillnader mellan mellankrigstidens hets mot judar och dagens hets mot muslimer. Men att studera de förbluffande likheterna förstår vi bägge former av rasismen bättre. Till exempel skriver Holgersen:

Et hovedargument mot å sammenstille islamofobi og antisemittisme, er forestillinga om at ”islamkritikken” kun retter seg mot en ide, en religion, mens antisemittismen retter seg mot en folkegruppe. Noe slikt klart skille finns imidlertid ikke når man studerer antisemittismens historie. Også antisemittismen har sitt utgangspunkt i spesifikk kritikk av den jødiske religionen. Kritikken av jødene som folk har i stor grad vært en oppfølging av kritikk av jødedommen i det at jødene er bærere av jødedommen akkurat som muslimer er bærere av islam. Den moderne rasebiologiske forestillingsverdenen om jødene som var viktig for Hitler personlig er et mye yngre historisk fenomen enn antisemittismen, og også mye mindre viktig enn ”jødedomskritikken” for å forstå omfanget av, og oppslutninga rundt, antisemittiske konspirasjonsteorier i Europa fram mot 2. verdenskrig.

Ta dig tid att läsa hela!

Läs gärna också artikeln «Fascistenes hat mot kvinner» av Rannveig L Molven, om en av de röda trådarna i den historiskt ombytliga men funktionellt sammamnhängde fascismen.

Innvandrermenn, synonymt med muslimer, framstilles konsekvent som onde, barbariske, og blir kollektivt tildelt skyld for alle overgrep som måtte bli begått, det er de som kollektivt representerer all kvinneundertrykking og mishandling i verden. De har ett felles mål; å innføre sharia. Slik kan Jensen [Peder Jensen, aka Fjordman] og Breivik selv fremstå som gode, som de virkelige mennene, som ridderne. De skal redde vestlig kultur (sic), og de kvinnene som innser sine feiltrinn, og innordner seg det nye patriarkatet. For kvinner har nå kun to valg; enten å fortsette å kreve likeverd og frihet, og dermed underkaste seg sharia som en endelig følge av den pågående invasjonen dette fører til, eller å akseptere sine svakheter, og la den nye europeiske mannen ta over kontrollen over livet sitt. Alt annet er i følge nyfascistene en illusjon; kvinnen er bare så fri som mannen tillater.

Läs!

Fremskrittspartiets svenskesug

Inlägg i Klassekampen 11:e juni

Frps svenskesug

I et forunderlig innlegg (10. juni) skriver Christian Tybring-Gjedde (Frp) om Sverige som et eksempel på store skattekutt som en framgangsvei, blant annet for å skape flere arbeidsplasser. «Det svenske finansdepartementet bekrefter nå at de er godt fornøyd med resultatene,» skriver Tybring-Gjedde fornøyd, og konkluderer dermed med at skattekutt «beviselig» gir «flere arbeidsplasser som igjen fører til økt skatteinntekt»

I virkeligheten er det vanskelig å finne slike «beviser». Arbeidsløsheten i Sverige er på åtte prosent; dramatisk større enn i Norge. Svensk arbeidsløshet er høyere enn hva den var i 2006 da høyreregjeringen tok over. I det siste har særlig langtidsarbeidsløsheten økt. Sysselsettingsnivået er fortsatt lavere enn i 2006.

Sverige er egentlig et meget godt eksempel på at teorien «lavere skatt gir bedre ’insentiver’ gir flere jobb», ikke fungerer i praksis. Når det svenske finansdepartementet regner inn positive effekter på sysselsettingen er dette teoretiske effekter. Disse teoriene bygger på at flere skal komme i jobb fordi det settes et press nedover på lønningene. Og de tar ikke hensyn til hvordan arbeidsmarkedet fungerer i virkeligheten. De er så å si verdiløse.

Skattekuttene på nærmere 100 milliarder, og andre grep med formålet å «styrke insentivene» til arbeid, har derimot gitt flere andre merkbare effekter. I dag er det bare en av tre arbeidsløse som overhodet har rett til arbeidsløshetstrygd. På to år med Reinfeldt-regjeringen økte andelen under fattigdomsgrensen blant de arbeidsløse fra 24 til 38 prosent. Sverige gikk fra å ligge under EU-gjennomsnittet til et nivå høyere enn gjennomsnittet (Norge klarer seg best i denne statistikken). Dette er en direkte følge av dramatiske innstramminger i ordningene for arbeidsløshet, sykdom og uførhet. Disse har, sammen med skattekutt for de som er i jobb, alle blitt gjennomført for å «gjøre det mer lønnsomt å arbeide».

Politikken har ført til at utbetalingene av sosialstøtte har økt og økt siden 2007, med over 30 prosent. De har altså fortsatt å stige til tross for at det nå er erklært høykonjunktur. Andelen barn som lever i familier med langvarig behov for sosialhjelp har økt fem år på rad.

Mens Tybring-Gjedde skriver om «tusenvis av nye arbeidsplasser rundt hjørnet» viser statistikken at rundt 20.000 jobber forsvant i velferdssektoren bare i årene 2008-2009. Sysselsettingen i offentlig sektor har gått ned med cirka 90.000 årene 2006-2010.

Den fattigste tiendedelens disponible inntekt gikk ned 6,6 prosent i årene 2006-2009. Den rikeste tiendedelens disponible inntekt økte derimot mest, også i prosent – 16,7 prosent. Skattekuttene har innebåret en enorm overføring av ressurser fra syke, arbeidsløse og uføre, til fortrinnsvis rike menn som bor i store villaer. Samtidig forfaller den offentlige tjenesteytingen og den fellesfinansierte infrastrukturen. Dette er ikke «skremselspropaganda» – det er fakta fra Norges naboland.

Manifest Analyse har tatt seg for Frps voodoo-økonomiske teser og situasjonen i Sverige i to rapporter, henholdsvis «Skattepolitikk i det blå – Det faglige grunnlaget for Fremskrittspartiets skattekutt» og «Lanseringen av ’utenforskapet’ – Hvordan høyresiden svekker tilliten til trygdeordningene». Rapportene kan lastes ned på vår hjemmeside.

Ali Esbati
Økonom, Manifest Analyse

Milliardærfellen

Min krönika i Klassekampen idag handlar om Norges superrikas framgångar när det gäller intäkter och förmögenheter. Och den klassiska frågan om det egentligen spelar någon roll att de rika blir rikare:

Intet menneske er en øy – heller ikke den som eier en. Dette gjelder ikke minst næringsvirksomhet under den moderne kapitalismen. Det superrike sjiktets styrkede posisjon henger sammen med at en synkende andel av verdiskapningen i bedriftene har gått til lønninger. Uten fungerende fysisk infrastruktur, utdanningssystemer og helsevesen hadde det imidlertid ikke skjedd særlig mye. Det er ikke John Fredriksens personlige sjarme eller Stein Erik Hagens skarpe intellekt som har bygget opp alt det som er forutsetningen for lønnsomhet. Det har skjedd i fellesskap. Og i en stadig mer komplekst sammenvevd økonomi blir betydningen av denne samfunnsmessige organiseringen stadig større. At de superrike stikker av gårde med gigantiske inntekter mens de betaler ekstremt lave skattesatser på sin totale inntjening, er urettferdig og umoderne.

Läs gärna.

Bananer och fattigdom

Min ledare i veckans nummer av Flamman tar utgångspunkt i förra veckans Uppdrag Granskning om de bananskalande svenska ungdomarna i Norge.

Men också på vänsterkanten hör man ofta arga antydningar om svek mot ”de svagaste”. Behovet av att slåss för dem som hamnar utanför välfärdssystemen kan framställas som stående i motsättning till, eller i alla fall viktigare än, att försvara villkoren i själva systemet. Facklig lönekamp kan antydas vara en lyxstrid – för vad med dem som inte alls har jobb. Detta är en återvändsgränd

Läs gärna hela!

PS. Som jag nämner i ledaren har företaget Adecco varit under mediegranskning i Norge för lönedumpning i offentlig sektor. Idag avslöjade de norska tv-nyheter hur Adecco tjänar mångmiljonbelopp på att driva äldreomsorg i Oslo med arbetsvillkor som bryter mot norsk lag. I Oslo är det Høyre och Fremskrittspartiet som styr, med parlamentariskt stöd av Venstre och Kristlig Folkeparti. Staden är ett "skyltfönster" för tydlig, kommunal högerpolitik, där privatisering och konkurrensutsättning är ledstjärnor.

Socialdemokratin och rörelsen

I senaste numret av tidskriften Arena finns en mycket läsvärd intervju (ej på nätet) med Bengt Göransson, folkrörelsesocialdemokrat och tidigare bland annat kulturminister. Om krisen för det socialdemokratiska partiet säger han bland annat:

Man förstår inte basorganisationens värde. All politisk verksamhet riktas mot medierna. Jag hade en diskussion med en informationssekreterare hos en av våra ministrar när jag var ordförande för Demokratiutredningen. Han sa att de inte kunde satsa på möten längre för ”det kommer inte mer än femtio personer ute i landet och det är bara trogna partimedlemmar som kommer, vi måste ut i media om vi ska få ut politiken”. Jag undrar vad det är för fel på de trogna partimedlemmarna. Om en minister kommer från ett sådant möte och berättar på regeringslunchen: ”Igår träffade jag femtio partivänner, ingen förstod vad jag sa, ingen gillade vad jag sa”. Det vore väl ett viktigt budskap att ge till regeringen den dagen.

Och:

[Socialdemokratins ledarkris] belyses av att man försöker skapa en kravprofil för en ny partiledare. Kravprofiler upprättar man för verkställande direktörer för att aktieägare lugnt ska kunna vänta på sin utdelning. En partiledare ska sätta medlemmarna i rörelse, inte befria dem från oro och arbete..

I Norge har samtidigt Arbeiderpartiet presenterat ett förslag till program om ”integrationspolitiken”. Det ska antas i april. Gruppen som har lagt fram förslaget leds av utrikesminister (och inofficiell partikronprins) Jonas Gahr Støre – en indikation på att partiet ger det stor vikt. Signalerna i programmet är otvetydiga. Arbeiderpartiet önskar nu också programmatiskt positionera sig som ”strängt” och ”bekymrat” i många av de frågor som rör invandring och invandrade – frågor där Fremskrittspartiet varit tongivande och där fältet har rört sig långt och djupt i reaktionär riktning. En tidstypisk kapitulation i en tid där högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden.

Idag skriver författaren Espen Søbye en lysande kritik av programutkastet «Manfold og muligheter» (minus ett lite slappt avsnitt om kommunikationsspråk på arbetsplatser). Det Søbye lyfter fram är just detta med det socialdemokratiska partiets plats i en rörelse – och vad distanseringen från den kan leda till konkret. Detta är centralt:

Dokumentet viser til hvordan arbeiderne ble inkludert i det norske samfunnet, men det gjør ikke rede for at dette skjedde gjennom å mobilisere arbeiderklassen i partiet og i fagbevegelsen. I Mangfold og muligheter er det ikke antydning til en politisk appell til innvandrere om å slutte seg til partiet. Det er så bemerkelsesverdig at det nesten ikke er til å tro.

Hvorfor ser ikke Arbeiderpartiet lenger det som var og er hovedveien til integrering og inkludering?

Fordi Arbeiderpartiet først og fremst oppfatter seg som et vedheng til den statlige forvaltning, det ser ikke lenger på seg selv som en politisk bevegelse. I dette dokumentet er det ingen tegn til å betrakte innvandreren som en politisk ressurs eller som et potensielt partimedlem, enda det er et partidokument som er sendt ut.

Läs hela! Det är begrundansvärt.

Nödvändighetsfällan

Norska arbetsgivarföreningen NHO har i samband med sin årliga träff på operan i Oslo hävdat att Norge riskerar att hamna i en ”Välfärdsfälla”. Den sakliga grunden för påståendet är tunt, eller, mer exakt, på flera punkter direkt missvisande. Men politiskt sätter den malande propagandan om Den Enda Vägens politik spår – något vi känner igen från många europeiska länder. Om detta skriver jag i norska Dagsavisen:

Mens det er åpenbart at sterke politiske krefter jobber for en avløvet velferd, kan det selv for et øvet øye være vanskelig å på det politiske markedet finne et tydelig program for å utvide, fordype og forbedre velferden. Dette altså til tross for at det samme politiske resonnementet som alltid har pekt fram mot «nødvendigheten» av en slanket velferd, nettopp har bidratt til en global økonomisk kollaps. Og til tross for at en internasjonal og historisk sammenligning snarere indikerer at forbedrede velferdsordninger er nødvendige for å kunne oppnå de gode produktivitets- og sysselsettingsresultatene.

Läs hela krönikan här.