Fler som tar ställning mot Apartheid

För en månad sedan beslutade det största journalistfacket i Storbritannien, med hela 35000 medlemmar, National Union of Journalists, efter en omröstning på sin kongress, att uppmana till bojkott av israeliska varor. Ett historiskt beslut. De som drev igenom motionen, kopplad till diskussionen om kidnappningen av journalisten Alan Johnston, påpekade att Israel genomför våldsamma krigsförbrytelser – senast i sitt anfallskrig mot Libanon – och att det är en moralisk skyldighet att ta ställning för en koordinerad bojkott på samma sätt som mot den sydafrikanska apartheidstaten.

I den efterföljande debatten har förstås upprörda röster om bristande objektivitet och även – jovisst – antisemitism, kunnat höras. Organisationens generalsekreterare tvingas bland annat förklara att kongressens ställningstagande inte är något beslut om hur rapporteringen ska vara – en fullständig självklarhet. Det är inte vad ett fritt och demokratiskt fackförbund för journalister sysslar med.

Lika självklart är att en objektiv rapportering – oavsett fackliga och politiska resolutioner – rimligen pockar på just ett ställningstagande. Om man objektivt rapporterar om konflikten så rapporterar man om ockupation, rasism och folkrättsbrott. Och det blir då märkligt om man tycker att detta är egalt eller okej. Den dominerande västerländska rapporteringen går medvetet och omedvetet ut på att förvrida strömmen av nyheter från Mellanöstern, så att faktiska skeenden döljs, och konflikten i bästa fall reduceras till ”två som träter”, i sämsta, och vanligaste, fall, till en klassiskt rasistisk och kolonial bild av civilisationens kamp mot det mörka (arabiska) barbariet.

Nåväl. Jag ser hos Anna Wester ännu ett exempel på civilkurage. I efterdebatten om NUJ:s kongressbeslut har nu 130 brittiska läkare i ett upprop gått ihop om kravet om bojkott av Israeli Medical Association. Läs detta noga:

Persistent violations of medical ethics have accompanied Israel's occupation. The Israeli Defence Force has systematically flouted the fourth Geneva convention guaranteeing a civilian population unfettered access to medical services and immunity for medical staff. Ambulances are fired on (hundreds of cases) and their personnel killed. Desperately ill people, and newborn babies, die at checkpoints because soldiers bar the way to hospital. The public-health infrastructure, including water and electricity supplies, is willfully bombed, and the passage of essential medicines like anti-cancer drugs and kidney dialysis fluids blocked. In the West Bank, the apartheid wall has destroyed any coherence in the primary health system. [...] There is a precedent for this: the expulsion of the Medical Association of South Africa during the apartheid era. A boycott is an ethical and moral imperative when conventional channels do not function, for otherwise we are merely turning away."

I det unkna, likriktade svenska medieklimatet är det skamligt tyst om sådant. Men faktum kvarstår: hur motiverar och legitimerar de som inte visar sin avsky mot apartheidpolitik, rasism och folkrättsbrott sitt ställningstagande? Det är en fråga som det finns anledning att ställa nu och i framtiden.